Appropå coreträning....

Jag pratade häromdagen med en av mina PT kunder om det här med Coreträning. Vi pratade lite om huruvida det var viktigt med ”extra” coreövningar eller om man får det liksom på köpet i sin vanliga träning. Frågan som omgående dyker upp är vad som är ”vanlig” träning och vad som skulle vara ”ovanlig” träning. Och förstås vilka krav som ställs i vardagen på en stark mage och rygg. Finns det personer som inte behöver vara starka i coren alls? Eller behöver alla vara starka, men en del behöver vara extra starka, kanske? Min kund var inte så sugen på att träna core, trots att ryggen började säga ifrån, utan ville hellre fokusera på armar och axlar. Jag menar att det inte bara skulle vara bra, utan till och med nödvändigt, att stärka upp rygg och mage. Lite så gick samtalet och jag vet inte riktigt om vi kunde enas om en kunklusion eller inte.

Jag tycker mig nog ändå ha fog för följande summering:

·         Alla behöver ha en stark mage och rygg. Med det följer så mycket annat. Minskad värk i rygg, bättre hållning, bättre förmåga att hantera svåra arbetsställningar osv.

·         Man får inte automatiskt med coreträning, det kommer inte av sig sjävt. Vill man bli bra på något måste man fokusera på det.

·         Man måste inte nödvändigtvis köra separata core pass, utan kan i många fall inkludera det i sin orinarie träningsrutin med tillfredställande resultat. Men man måste ha fokus för att få resultat.

·         Beroende på de aktiviteter jag vill göra och vilka krav min vardag ställer på mig, behöver självklart även coreträningen anpassas. 

Min inte alltför radikala uppfattning om detta är att ALLA har god nytta av att träna core, och att en del behöver det mer än andra. Jag tror att de flesta är beredda att hålla med mig, även om coreträning kanske inte är den allra hippaste träningen alltid. Och därmed inte prioriteras som den borde.

Jag kom även att tänka på min egen situation när jag efter graviditet nr 2 på allvar började känna för att springa långt. Längre sträckor än jag någonsin sprungit tidigare. Mina normallånga distanser, upp till ca 1 mil, fungerade bra. Uppåt två mil var acceptabelt men därefter började problemen. Jag trodde ryggen skulle gå av. Jag kommer ihåg mitt första marathon. Benen hängde med, huvudet också, men ryggen var ren misär. Jag trodde att den skulle gå av nånstans vid 35 km. Jag orkade helt enkelt inte behålla en god hållning utan sjönk ihop allt mer ju tröttare jag blev. Och ondare och ondare gjorde det!

När jag efter loppet summerade vad som skulle ändras i träningen var core en av sakerna. Jag började därför lägga in dels rena corepass, men även en del mag och ryggövningar i samband med annan träning, tex efter en löprunda. I det dagliga märkte jag ingen skillnad, men på långpassen.... Jag kunde springa allt längre utan problem och när det ett år senare var dags för nästa marathon gjorde det inte alls lika ont, även om det var en bit kvar till bra. 

Nu, ytterligare några år framåt, har jag genomfört ett flertal marathon och ultralopp. Jag har aldrig ont i ryggen ihop med löpning längre. Det har förstås flera orsaker, men att jag numera är betydligt starkare i mage och rygg är som jag ser det, den viktigaste orsaken. Jag är övertygad om att en stark core hjälper mig i vardagen, och hjälper mig att klara de extraordinära påfrestningar jag utsätter mig för när jag springer långt. Jag är också övertygad om att detta inte bara gäller mig, utan säkert alla andra också.

Helt ärligt tycker jag inte att coreträning är det roligaste som finns. Hur jag än vänder på det så är jag hellre ute och springer, cyklar, kör ett styrkepass eller går på en rolig gruppklass. Men för att kunna göra det jag vill, behöver jag, prioritera det som gör det möjligt. Och då ingår div prehab träning, tex core.

Så nöjd efter mitt första marathonlopp. Trots en rygg som nästan var av.

Jag gör det för att jag måste, för att jag behöver, men framförallt för att jag vill! Vill kunna springa riktigt långt. För att jag kan!