Den här lördagen är det Skövde 6-timmars. Och jag är inte med! De senaste åren har jag sprungit, men av flera skäl valde jag bort det i år. Dels har jag löptränat för lite, men framför allt så disputerade en av mina bästa vänner igår och vi var bjudna på hennes fest. Gissa vilket som kändes viktigast, ett lopp eller kompisens stora dag? Inget svårt val alls!!
Men ändå har jag liksom lite svårt att släppa Bolognerskogen i Skövde. Jag springer med, fast i tanken. Jag inser att just nu är det 1 timme och 15 min kvar tills klockan ljuder och loppet är slut. Då bör man ha planerat så att man har passerat varvningen ganska nyss, annars får man vänta så länge innan Reima kommer med mäthjulet för att fastställa den exakta sträckan. Det brukar vara iskallt att bara stå och vänta.
Såhär långt in i loppet, när man sprungit i knappt 5 timmar, brukar man vara ganska trött. Man börjar inse att det snart är slut och därmed kommer tröttheten mer påtagligt. Första året jag sprang hade jag många mil i benen innan loppet, och sprang länge innan det började bli trögt. Jag minns att när jag passerade halvmara sträckan, var allt fortfarande bara kul, och jag hade mycket ork kvar. Det året hade jag kraft kvar ända in i slutet och hade vi kunnat fortsätta en timme till hade jag klarat det. Många var rejält trötta, såklart, men jag malde på och höll farten bra och plockade placeringar hela vägen.
Förra året hade jag inte sprungit lika mycket innan, och kände redan från början att det här kommer bli en lång dag. Det blev det också. Inte ett steg gick av sig självt. Men på nåt sätt går det, mycket tack vare alla andra deltagare. Och det är väl det som är det roliga med just varvbanor, att man träffar på samma personer hela tiden och till slut känner man varandra litegrann. Man hejar, uppmuntrar och ger varandra stöd när det behövs. Det är kul!
Man kan ju så här i efterhand fundera lite på hur man ens klarar, eller tycker att det är kul, att springa i sex timmar, runt runt på en varvbana som bara är typ 1,5 km. Svaret på det är nog just att man träffar så många likasinnade och att man gör detta ihop på nåt vis. Det är nog det som är speciellt med just varvbanor. Första året funderade jag på hur jag skulle klara det mentalt, det borde ju bli ganska långtråkigt till slut. Men så blev det aldrig, vi hade så kul längs vägen så tråkigt blev det aldrig.
Det som också är kul är festen som är efteråt. Då samlas alla som vill på hotellet där nästan alla bor och äter, tar ett välförtjänt glas vin och bara pratar om hur det kändes i just den backen på 34.e varvet eller hur det kändes efter att ha passerat marathon eller något annat som bara är intressant för en insnöad och trött 6-timmarslöpare.
Vi får se, nästa år är en ny chans, jag kanske springer då igen!? Eller så hittar jag nåt annat lopp som jag vill testa på. Till att börja med ska jag simma Vansbro, sen får vi se!
Vill man läsa mina race reports hittar man de här:
Förra årets lopp, 2016
6-timmars premiär, 2015
Några bilder från Bolognerskogen, en vacker höstdag för ett par år sedan.
Förra årets lopp, 2016
6-timmars premiär, 2015
Några bilder från Bolognerskogen, en vacker höstdag för ett par år sedan.
Hugaligen! 6timmar! Själv kände jag mig som världens hjälte när jag hade promenerat i en och en halv timme.
SvaraRadera😀 6timmar är bra gjort 👍
Ha ha, ja det är ju ganska sjukt egentligen! Och ändå går det, fast just nu känns det väldigt skumt att jag har kunnat springa i 6 timmar 😃
RaderaJag sprang just i 20 minuter. Känner mig lite stolt för sist jag tog den rundan tog den 25 minuter 😃.
SvaraRaderaDet är kul när jag märker att träningen ger resultat trots att jag inte har hållit på så länge 👍.
Stolt att jag tog mig ut också. Det är lite blåsigt och kallt och jag föreställde mig att det skulle vara skönare att sitta i soffan och dricka kaffe.Fast jag längtade faktiskt efter att röra på mig samtidigt. Det känns mycket enklare att komma ut nu än vad det gjorde i början. Tröskeln är inte lika hög 🙂.