Att leva med monstret

Vi har nu levt med vår ovälkomna, oinbjudna gäst i ungefär två månader. Och dessförinnan var den också där, men utan namn, bara som en skugga. Ätstörningen som flyttade in i vår 12-årings kropp och i vårt hem, utan att be om lov, och som tog över hela tillvaron. Dessa två månader har kantats av matschema, vila, hitta balans, hitta tillbaka till kompisar, bryta felaktiga mönster, skapa nya tankar och framför allt hitta ett nytt sätt att leva och förhålla sig.

Vi har gråtit, skrattat, kramats, bråkat, gett upp, tagit nya tag och på något sätt tagit små, små steg framåt. Vissa dagar är en kamp, det är ångest, det är gråt och det är bryta ihop för minsta lilla. Andra dagar är nästan som innan. Fast bara nästan, för monstret ligger där och ruvar, beredd att hoppa fram och ta över. Men vi är glada för de stunder det håller sig undan. Då samlar vi kraft och då känns det som att allt kommer bli bra. 

Nu efter två månader har vår dotter börjat skolan igen. Hon går ungefär halva dagen, mer orkar hon inte. Att äta med kompisarna i matsalen känns långt borta. Vi har varit med henne hela tiden, men sista veckan har vi kunnat lämna henne sista lektionen. Det är ett stort steg framåt! Efter skolan går vi hem, äter lunch, vilar, kanske gör nåt ärende, är ute i trädgården eller hittar på nåt annat. 

Sen äter vi ofta. Enligt matschemat ska vi äta sex gånger per dag, frukost, lunch och middag samt tre mellanmål. Vissa måltider går bra, andra är en kamp, men oavsett hur de funkar så tar måltiderna alltid mycket energi. De är så laddade. Olika krafter som kämpar mot varandra. Det friska som säger att man behöver äta för att leva. Och så monstret som säger att maten är farlig och som man måste skyddas emot. Det är inte så lätt att hantera alla dessa saker när man dessutom är svag, utmattad och bara vill vara ifred och inte styras upp. Tillvaron är redan tillräckligt komplicerad för en 12-åring på väg att bli tonåring. 

Själv känner jag mig stundom helt slut, andra stunder känns det ganska bra. Det varierar från dag till dag, och från timme till timme. Vi har tagit bort alla extragrejer för att skapa lite utrymme. För att få tid att bara vara tillsammans, kanske göra något eget men framför allt för att få lugn och ro. 

Just nu sitter jag i skolan, deltar i en mattelektion, de ska få lära sig programmering. Det gäller att hitta det positiva i den tillvaro man har. Vilka andra föräldrar än vi får vara med sin femteklassare i skolan?! Normalt sett vill de ju inte ha med en. Men nu har vi fått möjlighet att vara med i skolan och se hur den vardagen ser ut. Det är rörigt, stökigt, spännande och ganska kul. Ska inte fördjupa mig i det, det skulle kunna bli ett alldeles eget inlägg. Ett väldigt lång ett....

När vi om en stund ska gå hem blir det lunch, kanske en tur till Plantagen för att köpa jord, och så lite jobb i kväll. Ganska lugnt och skönt. Och det är just det vi behöver. Lugn och ro. Stress klarar ingen av oss av just nu, och för vår dotter blir det total kaos om det är stressigt och stökigt. Så vi passar på att mysa, läsa, pyssla, kolla lite på tv och bara skrota runt. Var sak har sin tid och nu är det tid för återhämtning och tillfrisknande. 

På något sätt, mitt i allt jobbigt, är jag glad att få all den här tiden med henne. Det är en bonus, en paus, nåt bra mitt i allt. Och när vi nu har den här situationen måste vi göra den bra, så vi sen när allt är över, kan se tillbaka och tänka att det var i allafall väldigt mysigt och skönt många gånger. Lite så tänker jag just nu.