Årets träningslista

Så här dags på året duggar summeringarna och listorna tätt. Min bloggkollega Märta, publicerade en rolig lista häromdagen. Den snodde jag på studs och här kommer min version av Årets Träningslista:

Årets trevligaste träningspass: Svårt att inte tänka på något av Majas och mina bravader i fjällen. Kanske när vi sprang runt tjärnen, eller när vi skulle försöka oss på en topptur upp på Svaipa och fick ge upp när vi var nästan framme? Den dagen vandrade vi över 32 km och hann ha riktigt, riktigt trevligt i höstsolen.

Årets roligaste träningspass: Absolut nåt av de pass jag gjort tillsamans med barnen. När stora tjejen sprang sin första mil, eller kanske häromdagen när unga dottern var med och tränade på gymmet för första gången? Så himla roligt att göra saker ihop och så himla kul att de gillar att röra på sig. Mina tjejer💕

Årets segaste skada: Höger vad och fot, utan tvekan. Detta elende drogs jag med hela första halvåret vilket innebar nästan ingen löpning alls. Året avslutades med rygg- och nackproblem, men eftersom jag springer med benen så räknas det nästan inte.

Årets sämsta träningsperiod: Första halvåret, av orsak som nämns ovan. Åh andra sidan gjorde det att jag satsade mer på styrketräningen och fått bra framsteg där. Och dessutom kom jag dithän att jag faktiskt tyckte det var riktigt kul att lyfta, så kanske var det inte så dåligt trots allt?!

Årets bästa träningsperiod: Sommaren och hösten helt klart. Jag kunde äntligen börja springa igen, samtidigt som jag fått till en bra rutin i styrketräningen. Tillsammans kommer dessa delar vara jätteviktiga för målen 2019.

 

Bästa spellistan: Äh, sånt där som musik bryr jag mig inte så mycket om. Jag tar nåt bara och så får det vara bra med det. Fast oftast och helst, inget alls.

Årets lärdom: Det blir bättre! Tids nog vänder det. Vad gäller träningen har det redan hänt, jag springer ju igen! På andra delar av mitt liv måste jag har ännu mera tålamod.

Årets kilometerstatistik: Nu åker nästan skämskudden fram. Löpningen kan summeras med 58,1 mil, vilket är ungefär en tredjedel av vad jag brukade springa i mina fornstora dagar. Men, men. Årets statistik är med detta både stängd och bortglömd, nu kan det bara bli bättre.

Årets mest misslyckade pass: Jag brukar inte tänka att pass är misslyckade. Man kan vara trött, orkeslös, omotiverad osv men har passet blivit av kan jag inte se det som misslyckat. Det är väl de pass man inte gör som är misslyckade?!

Årets utmaning: Pga ont här och där har jag inte tagit mig an några riktiga utmaningar, de sparar jag till 2019. Då blir det både Trosa Ultra Backyard och Halvvättern. Samt gärna nåt mountaibikelopp och nåt mer springlopp.

Något helt nytt jag provade: Klättring! Jag och unga dottern var och klättrade i november och det var bland det roligaste, läskigaste och svåraste jag har gjort. Men så jäkla kul!

Årets övning: Marklyft. I brist på löpning har jag fått ägna mig åt styrketräning. Har därför kört en hel del både knäböj och marklyft. Knäböj är jag rätt bra på om jag får säga det själv, men marklyften har jag fått kämpa mer med. Men det är det värt, marklyften är kanske den mest kompletta övningen av alla.

Årets mest sociala träning: Bergspasset nere i Portugal, helt klart. Jag ville springa långa sträckan, men inte så fort. Fick med mig en annan tjej på det och tillsammans med en av löpledarna tog vi oss ca 15 km på vääääldigt lång tid. Han ångrade nog att han gjort oss sällskap, antagligen fick han skavsår i öronen av vårt kackel, för socialt var det med besked!

Årets träningsmål: När jag i början på hösten tog mig an marklyften lite mer strukturerat och systematiskt hade jag tänkt mig att knäcka 100 kg innan året var slut. Men problem i rygg och nacke under hösten gjorde att jag inte kunde lyfta så tungt, och nådde "bara" 85 kg. En bra bit på väg, men inte ända fram alltså!

Årets hell yeah: Att det går att springa igen! Som jag har längtat och som jag har väntat! Har misströstat många gånger och tänkt att det aldrig mer blir några långlopp för mig. Nu börjar jag förstå att det kommer gå, med tålamod och rätt träning tror jag att det är fullt möjlig under nästa år. Yeah!

Årets slutsats: Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli väldigt bra ändå!

Intervaller på löpband

Håller av nyfikenhet och eget intresse på att testa mig fram bland konditionsmaskinerna. Såklart har jag kört allt från crosstrainer till rodd maskin och löpband tidigare, men kronan har så att säga aldrig trillat ner. Jag har aldrig förstått hur man kan åka till gymmet för att springa på löpband när man kan ge sig rätt ut utanför dörren för att springa. Men det är ju jag det, här kan man självklart tänka olika. De gånger jag har använt konditionsmaskinerna har alltid varit som antingen uppvärmning, eller i ev väntetider mellan två pass när jag ändå har varit där. Inte som huvudaktivitet alltså. Nu tänkte jag ändå att jag måste ge det en chans. Tom jag fattar ju att det finns klara fördelar med att springa intervaller på löpband. Sagt och gjort, igår förmiddag entrade jag således löpbandet för att ge mig i kast med intervaller enl följande:

2 km uppvärmningsjogg
4 min x 1
3 min x 2
2 min x 3
1 min x 4
1 km nedvarvingsjogg

Upplägget hade jag hittat i mitt instagramflöde och tyckte verkade bra. Och faktiskt, det var helt ok!
Efter avslutat pass, dusch och mellanmål finns följande reflektioner:

• Lätt att hålla jämn och hög fart, mycket lättare att medvetet eller omedvetet fuska utomhus. 
• Intervallerna gör att det ”händer” något, distanslöpning hade absolut varit värre. 
• Varmt och ohalt att springa inne. Man behöver inte vara rädd för att ramla. 
• Borde ha tagit med mig nån musik/pod eller dyl. Att jag inte lär mig!
• Väldigt svettigt! 

Mitt samlade intryck var alltså att detta var helt OK. Åtminstone betydligt mer ok än jag trodde innan. Löpband kommer absolut inte konkurrera ut löpningen ute, det är som två helt olika sporter. Som att jämföra julskinkan med pepparkakorna. Men intervaller kan absolut vara ett alternativ att köra inne nån gång ibland när det passar. Jag lovar att det inte kommer ske på veckobasis, men kanske en gång i månaden?! Kanske.

Konditionsträning inne?! Nja.....

Jag brukar väldigt sällan konditionsträna inomhus, trots att jag jobbar på gym. Däremot tycker jag att det är bra för mig att veta hur det är, hur det känns och hur det funkar. Det är ju trots allt väldigt mycket människor som gillar detta. Hade en stund över och bestämde mig därför för att göra nåt jag aldrig har gjort innan (och kanske aldrig kommer göra om heller) Dvs köra 45 min högpulscardio i crosstrainern. Valde det förinställda programmet ”Hill plus” för ändamålet, det kändes passande, lät som om det skulle kunna ge visst pulspåslag. 

Så, passet genomfördes och här följer mina reflektioner:

* Tog lång tid att få upp pulsen, löpband eller roddmaskin är betydligt mer pulsdrivande.

* Lika händelserikt som att se på torkande färg, gäller nog i och för sig samtliga konditionsmaskiner.
* Lite svettigt på slutet. 

* Skonsamt och snällt mot knän etc. Blir inte samma stötbelastning som vid löpning. 

* Varmt och skönt att träna inomhus. Är dock lite osäker på om detta verkligen kan räknas som fördel, men ok då. 

* Man jobbar med hela kroppen. DET är en fördel i alla fall. 

* Förvånansvärt många brända kalorier. Mycket tveksam till om mätaren stämmer. För lätt liksom!
* Borde verkligen ha haft nån film/pod/musik med mig.

* Lätt tillgängligt för mig som dagligen befinner mig i gymmiljö. Kan lätt petas in mellan två kunder. 

Samlad slutsats: Finns absolut vissa fördelar, och som komplement till annan träning kan det säkert funka. Men ändå. Nej! Konditionstränar gör man (jag) utomhus. Oavsett väder. Trots vissa fördelar blir det här alldeles för tråkigt! 

Nästa gång ska jag matcha kläderna med maskinen, då kommer det bli superkul ;-)

Klart slut på denna något vinklade och något negativa recension. Nästa projekt på¨samma tema blir intervaller på löpband. Återkommer!

Hostan from hell

Fick just en halvtimmes väntetid i väntan på naprapaten. Passar därför på att ge en uppdateraing av senaste tiden. Har ju hostat så förskräckligt denna höst så jag tror nästan att lungorna är förstörda, om de nu kan bli det. I vilket fall har ryggen låst sig och även nacken känns det som. Och nu ska jag få hjälp att lossa på detta. Jag ser fram emot att bli hopknycklad, knakad och kanske även få en nål om jag har tur/otur. Han gillar nålar lite, min naprapat:-) Nålar eller inte, bara ryggen lossnar så jag kan ta ett djupt andetag igen är jag glad.

Hostan är betydligt bättre efter besöket på akuten förra söndagen. Hade så ont så jag tänkte att jag fått en hjärtinfakt allra minst. Riktigt så illa var det inte, tack och lov. Läkaren titade lite medlidsamt på mig och sa att det är gaaaanska ovanligt med hjärtinfarkt på kvinnliga 70-talister. Han nöjde sig med att konstatera Bronkit och ge mig lite olika mediciner för det. Han hade nog rätt för nu är jag mycket bättre. Vad skönt. Nu ska bara låsningen i ryggen släppa också så är jag nog som ny efteråt.

Förra veckan fick jag därför ställa in alla jobb som bara gick att ställa in. Inte helt lätt som egen företagare i träningsbranchen. Åh ena sidan är man jätterädd om sina jobb och vill inte förlora sina kunder eller sätta dem i klistret. Åh andra sidan varken kan eller ska man ut och springa när man är jättedålig. Och där sitter man med skägget i brevlådan och hur man än gör så känner man att det blir fel. Nåväl, jag har väldigt bra och förstående kunder och nu är jag ganska frisk igen. Bara lite knak i ryggen som återstår.

Och så är det ju helg nu också, det gör inte saken sämre. Lite gäster, lite baka lussekatter, lite göra julgodis, lite jobb och mycket, mycket mys. Känner att det här kan bli några bra dagar. Hoppas ni också får en fin helg!

Ja, jag vet....jag har snott bilden......

Duktig som springer?!?

Jag har sedan i somras när jag fick ordning på mitt högerben med tillhörande fot känt att nu är det möjligt att ta upp löpträningen igen. Börja bygga kondition, hållbarhet och uthållighet. Har alltså sedan dess löptränat regelbundet. Inga hastigheter och inga imponerande distanser, men ändå, en regelbunden och ökande löpträningsmängd har det blivit. Just nu tar jag alla tillfällen att få till några kilometer, kanske inte så många alltid, men ofta. När vi ska nånstans, när vi ska hem från nåt, när jag ska göra nåt litet ärende eller som sällskap åt barnen när de vill cykla eller springa. Tillfällena finns där och jag har tagit dem!

Många säger att jag är ”duktig” som springer. Duktig?!

Inte för att förringa eller förminska min insats, men jag är inte ”duktig” som springer. Jag är inte duktig som borstar tänderna, eller plockar undan efter mig, heller. Jag springer för att jag vill, för att jag tycker om det, för att jag mår bra av det och för att jag ska må bra i framtiden. Inte för att jag är ”duktig”.

Sen tänker jag ett varv till på det och blir nästan lite bekymrad. Det är naturligt att röra på sig, vi är gjorda för det, inte för att sitta stilla och sen bli trötta av allt stillasittande. Vi ska ju röra på oss! Jag vet att alla som påpekar att jag är ”duktig” gör det för att vara snälla, för att ge mig beröm eller kanske uppmuntran. Helt klart menar man nåt positivt i allafall och det är jag förstås glad för. Men ändå, nåt har gått fruktansvärt fel när vi ses som ”duktiga” för att vi springer några kilometer några gånger i veckan. Det borde vara så naturligt att röra på sig så ingen ens skulle behöva höja på ögonbryna. Dit skulle jag vilja komma!

Nu kan jag ju inte förändra världen själv, utan får acceptera att vi har skapat en livsstil som inte alls gagnar hälsan. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att göra det jag mår bra av och dela med mig av det på olika sätt. Kanske inspirerar jag nån att börja röra mer på sig?
Oavsett vilket kutar jag själv vidare, för att jag äntligen kan och för att det är så himla underbart.

Vore spännande att höra hur ni därute ser på träning. Nåt livsnödvändigt? Nödvändigt ont? Nåt man är ”duktig”som gör? Eller så basalt som att äta, gå på toa eller sova?

Hur tänker ni?

Det är ju så roligt att springa!!!

Varför läser man vissa blogginlägg?!

Jag har haft min blogg i ungefär 4 år och besöksantalet på sidan har sakta men säkert ökat. Detta är såklart jätteroligt, även om bloggen bara är mitt hobbyprojekt.

Ett vanligt inlägg ligger på ungefär X antal besökare men så plötsligt, utan uppenbar anledning, får nästa inlägg 6 gånger så många läsare. Detta förundrar mig lite. Varför blir det så? Varför får vissa inlägg sån uppmärksamhet, när andra inlägg som enligt mitt tycke är mycket intressantare och bättre, inte får det?

Ett visst mönster tycker jag mig dock se. De mycket få gånger jag skrivit om vår dotters ätstörning, om det vi kallar monstret, har läsningarna brakat i höjden. De inläggen har utan motstycke fått de allra flesta besöken. Och jag kan förstå det, barn och ungdomar som har det svårt berör oss. Jag har hört liknande från andra bloggare. När man skriver om skiljsmässa, havererad semester och annat tråkigt blir det extra många läsare. Skumt!

Sen kan jag också se att när jag får till en extra fyndig rubrik blir det fler läsare vilket kanske inte är så konstigt. En bra bild gör också sitt. Men oftast, har jag ingen aning om vad som gör skillnaden mellan ett vanligt antal och ett jättestort antal?

Så, kära läsare, berätta gärna. Vad är det som gör att just du väljer att läsa ett inlägg? Eller låter bli? Jag är jättenyfiken!

Mål, planer och drömmar för 2019

Jag tycker om att ha mål, saker att se fram emot och att ha några hållpunkter att förhålla mig till. Tidigare, när jag löptränade mer seriöst och systematiskt, hade jag alltid ett par lopp om året inplanerade och som jag byggde upp träningen kring. De sista åren har av olika skäl inte varit så, men nu har jag tagit upp och tråden igen, och dessutom breddat den lite. Två mål för 2019 är satta, betalda och klara. Känns så himla kul och så himla insirerande. Jag har saknat detta så mycket, och därför känns det extra bra att ha dessa lopp att se fram emot.

Och vilka lopp har jag då valt? Jo, nämligen:

•  Trosa Ultra Backyard, den 4 maj. Har länge varit sugen på att testa ett backyard ultra och nu ska det alltså bli av. Man startar kl 10 och varje timme springer man lite drygt 6,7 km och den som springer flest varv vinner helt enkelt. För att klara 6,7 km på en timme krävs absolut ingen superfart, däremot kommer det krävas uthållighet. Speciellt om man tänker hålla på nåt dygn, vilket vinnaren brukar göra:-)

• Halvvättern 15 mil, den 15 juni. Har som sagt sprungit en hel del lopp, men aldrig cyklat nåt. Än. För nu är det dags. Nu ska jag, på min hybridcykel och med sällskap av en gammal kompis och fd kollega, ge mig på halva Vätternrundan. Eftersom vi inte har setts på väldigt länge gissar jag att loppet kommer ta ett tag. Vi kommer ha massor att prata om, massor av fikastunder att ta igen och massor av minnen att tänka tillbaka på. Det kommer helt klart bli ett väldigt socialt genomförande av detta lopp. Om vi inte hinner prata klart om allt kan vi ju ta hela Vätternrundan året efter….

 



Dessa två hållpunkter är alltså både beslutade och betalda. Om allt funkar kommer jag nog vilja göra något på hösten också. Finns flera intressanta uprunners som kan vara möjliga. SUM som jag tvingades bryta för ett par år sedan… Växjö Marathon, snabb varvbana runt en liten sjö… Borås 6-timmars, vore väldigt kul att springa i min gamla studiestad…. Tur att det är ett tag kvar och att jag inte behöver bestämma mig än.

Det jag däremot inte är så sugen på som det känns nu, det kan ändra sig garderar jag mig med, är storloppen som tex Göteborgsvarvet, Midnattsloppet, Stockholm Marathon eller Lidingöloppet. Har sprungit alla dessa, men just nu känner jag mig mer pepp på att leta upp mindre lopp.

Vi får se vad det blir, just nu är jag bara glad att träningen funkar så bra och att jag har en så bra känsla i kroppen, känns roligt att vara tillbaka med “loppandet” igen!

Årets träningsresa, Portugal anno 2018

Då var den näst intill årliga familjeträningsresan till Portugal avslutad och insorterad i facket för härliga saker. Nu var det ett par år sedan vi var där sist och hela familjen hade verkligen längtat. Längtat efter lite sol, att vara tillsammans och att få ägna sig åt en hel veckas träning. Träning av alla möjliga slag, både sånt som vi normal sett gör och förhoppningsvis även sånt som vi inte brukar träna hemma.

Vi såg fram emot att få springa på stranden i soluppgången, springa intervaller i pinjeskogen, springa Bergspasset, samt gärna även ett antal styrke/crossfit/cirkel pass. Och lite Soma såklart. Och så åtminstone nåt yoga pass. Och…

Redan första morgonen stod vi omklädda på stranden för vår första morgonlöpning. Vinden var kylig, men solen bröt igenom molnen och vi anade en fin dag. Unga dottern ville bada efter löpningen och vi intog hotellets utepool. Dessvärre blåste rakt in i poolområdet och var så kallt så inte ens hon tyckte det gick att bada. Men tack och lov för inomhus poolen, där spenderade vi förmiddagen och hade en riktigt skön stund bara hon och jag. 

Magiska morgonlöpning!

Veckan och dagarna gick fort såklart. Började varje dag med löpning på stranden, utom en dag då det regnade och jag valde yogan istället. Dagarna avslutades med intervallöpning i pinjeskogen. Vi körde korta intervaller, längre intervaller, pyramider, fartlek osv och jag fick en hel del tips och inspiration till mina egna löpgrupper. Mellan morgon- och kvällslöpningen hann vi med minst två andra pass. Vi körde en hel del crossfit inspirerade pass vilket jag gillade jättemycket. Enkla upplägg och dödligt jobbigt, precis så som jag vill att träning ska vara. Inget krångel utan enkelt, jobbigt och effektivt! 

Intervaller i pinjeskogen!

Hann såklart även med Soman som jag längtat så mycket efter. En klar favorit som jag gärna skulle träna mer, eller kanske rentav själv lära mig?

Veckans höjdpunkt är som alltid, alltid, alltid Bergspasset. Att få ge sig ut och springa eller gå i Bergen, hur fint som helst och så härligt att få till ett lite längre löppass. Man får välja på att gå 8 eller 10 km eller springa 10 eller 14. Jag ville väldigt gärna springa 14, men vet sedan tidigare att de som väljer 14 km är de riktigt snabba löparna och dit räknar jag mig inte. Däremot kan jag utan problem springa både 14, och betydligt fler kilometrar än så, bara det inte behöver gå blixtsnabbt. Tack och lov hittade jag en tjej som jag har träffat på dessa resor tidigare, och som kände precis samma sak. Gärna 14 km, men i lagom fart. Det blev alltså 14, som visade sig vara 15, underbara kilometrar i bergen i södra Portugal. 

Bergspasset!

Så. Himla. Härligt. Det som gjorde denna dagen extra speciell var också att vår stora dotter sprang sin allra första mil. Hon har länge haft som mål att spräcka den magiska milgränsen och denna dag hände det. Jag är så glad för hennes skull och så stolt över att hon gjorde det! 

En familjevecka innebär såklart också att man tränar mycket ihop med barnen, inte bara var för sig eller sida vid sida, utan just ihop. En dag körde vi ett jättekul parövningspass, jag och ett av barnen. Vi jobbade alltså ihop med olika övningar, både med kondition och styrka vilket var superroligt. Vi skrattade, blev jättesandiga och hade hur kul som helst. Gjorde övningar som lilla sockerbiten, stora sockerbiten, flygplanet och jägardans. 

I kategorin “saker som jag aldrig skulle träna hemma” hamnade denna vecka bara ett enda pass. Lite fegt kan man tycka, men det fanns så himla mycket kul så jag hade helt enkelt inte lust att välja nåt som jag inte riktigt kände för. Men sista dagen, då kunde man välja på dans aerobics på stranden eller bollekar inomhus, och då hände det. Med härlig sommarvärme och lätt vind från havet var valet inte speciellt svårt. Det blev såklart dans aerobics. Med min urusla koordination och obefintliga taktkänsla klarade jag 2/3 av passet innan jag gav upp. Då hade benen snurrat ihop sig två gånger, jag hade råkat krocka med grannen 3 gånger och vispat till den framför mig säkert 100 gånger när min arm rörde sig i en helt annan riktning än de andras. Alltså, hur kan folk sånt här? 

Svårt!

Nu är vi hemma igen och återgått till jobb, skola och det vanliga. Det som inte är som vanligt är att kraftnivån är högre, banken för härliga minnen är tankad och endorfinerna påfyllda så det räcker i alla fall ett litet tag i höstrusket. 

Energi!

Träningsresor kan nog vara det bästa man kan göra!

Jag glömde ju det viktigaste!

Ja gode tid, det händer så mycket så jag inte ens kommer ihåg den största händelsen av alla. I måndagens blogginlägg summerade jag höstens höjdpunkter och fick ganska raskt kommentaren ”men du avslutade ju din Massageterapeutbildning också”. Ja, det gjorde jag ju verkligen!!

Så för att denna stora händelse ska få den uppmärksamhet den förtjänar, föräras den härmed med ett alldeles eget inlägg. Voilla!

Alltså, för er som inte vet. Det senaste året har jag gått en fantastiskt rolig, intressant och inspirerande utbildning på Axelson till Massageterapeut. 16 långhelger, fre-sön, under ett år. Till detta en hel del hemmastudier. Det har alltså varit en ansenlig mängd timmar detta har tagit, och nu är jag till slut färdig. Eller egentligen är jag inte alls färdig, jag är ju faktiskt alldeles bara i början. Det är nu det börjar! Det är nu jag ska jobba ”på riktigt”, ta tillräckligt betalt och göra detta till en del av min försörjning.

Men för att backa lite, till sommaren 2017 när jag bestämde mig för att göra detta. Hade en längre tid känt att jag ville och behövde komplettera PT jobbet med något mer. Dels för att orka, men också för att kunna hjälpa fler och andra kunder. Jag hade funderat på någon typ av kostrådgivarutbildning, men känt mig tveksam till om det verkligen var rätt väg att gå. Massagen var ett annat alternativ och efter att ha gjort en liten research i branschen valde jag till slut att satsa på massageutbildningen, något jag i efterhand tror var helt rätt.

Jag var också tveksam till om det var rätt tid för utbildning, vår dotter mådde inte bra, monstret fanns (och finns tyvärr fortfarande) kvar, och jag undrade om jag skulle orka allt. Men efter att ha stött och blött, funderat, bestämt mig, ändrat mig igen, velat och tvekat bestämde jag mig trots allt för att köra. Det skulle ju faktiskt också ge mig väldigt mycket positivt. Ny kunskap, ny inspiration, ny energi, nya möjligheter och dessutom en massa nya vänner. Att jag dessutom fick tillgodoräkna mig anatomin från PT utbildningen var nog det som till slut fällde avgörandet. Det verkade bli hanterbart, och det blev det också!

Och nu, ett år senare, är jag klar!!! Ett år med många timmars studier, massor med praktisk övande och massor med tid i skolbänken är över. Har lärt mig klassisk massage, sittande massage, tryckmassage, taktil behandling, ansiktsmassage, triggerpunktsbehandling, stretching, mjukdelsbehandling, käkledsbehandling och massa, massa annat.

Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Det finns hur mycket som helst som jag vill lära mig, bindvävsmassage, koppning, zonterapi….

Men just här och nu är jag nöjd. Så nöjd med det jag har uppnått såhär långt. Jag tar emot massagekunder på gymmet, jag masserar ute på företag och jag tar emot hemma. 

Jag är igång och jag är glad!!!

Hösten 2018 -Så här långt!

Bloggandet har verkligen varit dåligt, för att inte säga uruselt, under inledningen av denna höst. Lusten att skriva har inte infunnit sig och det har inte heller funnits nåt kul att skriva om.

Men men men, det är ju faktiskt helt fel! Det finns vid bara en liten kort eftertanke massor av roliga saker, som var för sig hade kunnat bli hur många bra inlägg som helst. Och så har jag inte skrivit ett enda. Typ. Så för att ni inte ska tro att jag bara har legat på latsidan och haft tråkigt följer här en kort summering över höstens highlights och upcomings.

* Resan till Norrland. Förtjänar hur många inlägg som helst. Så underbart!

* Igår avslutade jag första omgången av min löpargrupp. Löpargrupperna funkar bättre och bättre och höstens första grupp har jag kanske gjort allra bäst. Jag lär mig lite för varje omgång och konceptet börjar nu vara riktigt bra. Så kul att få se hur alla har utvecklats. 11 nov kör jag igång omgång nr 2! 

* Mitt företag Naturkraft H.I.T. har haft en riktigt bra höst. Bla har två nya och väldigt roliga jobb ramlat in. Två företag som jag börjat jobba med och som båda känns väldigt roliga och där det finns många planer framåt. På det ena företaget kör jag löpning på lunchtid och på det andra kör jag Bootcamp tidigt tidigt varje fredag morgon. Riktigt kul uppdrag båda två! 

* Min andra halvtid, den som anställd, har också funkat bra. Finns absolut utrymme för nya PT klienter, men de jag redan har, har allihopa haft en bra utveckling utifrån sina egna individuella målsättningar. 

* Helgen som var kvalar definitivt också in på listan över höstens höjdpunkter, nämligen Daladubbeln i orientering. En hel busslast orienterare från OK Södertörn åkte tidigt i lördags morse upp till Falun för en hel helg med roliga tävlingar. Vi var med hela familjen och helgens höjdpunkt var utan tvekan söndagens maskeradpatrull. Barnen och ungdomarna sprang sin etapp i par, utklädda på de mest fantasifulla sätt. Fick se de mest fantastiska kreationer, allt från tjuvar och poliser till tomtar i skorsten och livs levande julgranar. Helt underbart! 

* Veckan som precis inletts har börjat bra. Och den kommer absolut också sluta bra. På lördag åker vi till Portugal på Springtimes familjeträningsvecka i Portugal. Vi har varit med flera gånger förrut, men det är ett par år sedan sist nu. Nu längtar vi dit igen och ser fram emot en härlig vecka med all möjlig träning, löpning, ny inspiration och mycket avkoppling. Ska. Bli. Så. Härligt!!!

Jag borde egentligen skämmas. Låta bli att blogga för att jag inte har nåt att skriva om. Gaahhh! Det fanns ju massor, om jag bara hade lyft blicken ett enda litet dugg. Får bli bättring på det. Stanna upp, reflektera och gå vidare!

Ha en riktigt bra vecka alla kära läsare!

Test av Cykeltröja 8848 Altitude Merete

I ett samarbete med Cykelkraft.se har jag fått möjligheten att uppgradera min garderob med en ny fin tröja från 8848 Altitude. Eftersom jag ska cykla Halvättern till sommaren behövs en del nya grejer och lite nya kläder gör ju definitivt nytta för motivationen.

Tröjan är kortärmad och därmed kanske inte optimal för årstiden vi har framför oss, men fortare än man anar är våren här! I vilket fall har jag redan provcyklat den några gånger och jag måste helt ärligt saga att jag bara älskar den. Tunn och följsam, sitter liksom “lätt” på kroppen, alldeles lagom tight. En del tröjor jag har haft tidigare har suttit åt för mycket, skavt och jag har nästan känt mig lite fängslad. Men denna har en jättebra passform. Tycker den är något bredare över axlar och rygg än flera andra tröjor jag testat vilket passar mig bra. Som vanligt på cykeltröjor så har den fickor bak för att lätt komma åt det som behövs i farten, och antiglidband i nederkanten, vilket gör att den sitter bra och inte åker upp. Har med andra ord alla de funktioner man förväntar sig av en cykeltröja. Sen är den ju snygg också, vilket såklart är en fördel. Vem vill inte känna sig lite cool därute?!

Appropå snyggt så tycker jag att cykelkläder ofta är lite väl mycket tryck på för min smak. Jag vill inte gärna se ut som att jag ska cykla Giro d´Italia när jag ska transportcykla mig till jobbet på hybridhojen. Det känner jag mig inte bekväm med, utan mest bara lite löjlig. Men igen, den här är jättefin, alldeles lagom med tryck. Kan inte misstas för en löpartröja och ser alldeles lagom rejsig ut. Känner mig både fin och snabb i den:-)

Jag är totalt sett väldigt nöjd med min tröja. Kan säga att jag beställde fel storlek från början och fick ta kontakt med kundtjänst för att få hjälp med bytet. Där fick jag jättebra hjälp och allt löste sig både snabbt och enkelt. Och kanske är det egentligen detta jag uppskattar mest, att ev problem löses fort, utan att man behöver bekymra sig eller känna sig besvärlig. En bra tröja hade jag säkert kunna hitta nån annanstans, men att få så bra hjälp när man själv stökar till det tycker jag är ett extra stort plus. Det ger en bra känsla efteråt och jag handlar absolut gärna på Cykelkraft.se när det är dags att komplettera nåt nästa gång!

PS: Förutom tröjan till mig så passade mannen på att beställa ett par skoöverdrag nu när det börjar bli kallt, samt lite lagningslappar eftersom hans cyklar verkar äta däck. Min däremot, har aldrig haft punka. Förresten, det där borde jag nog inte ha skrivit, är väl som att be om problem?!

Vid fjället där vägen slutar....

Här sitter jag och är bara nöjd. Nöjd efter att ha varit upp i Norrland några dagar. Jag har fått uppleva så mycket härligt med löpning, vandring, sol, fina höstfärger, prat och avkoppling ihop med Maja i hennes stuga.

Nog för att jag kommer från landet från början, men såhär mycket land är det inte så ofta man upplever. Stugan ligger i Adolfstöm, så långt bort i Arjeplogsfjällen man kan komma tror jag. Man kör, och kör och kör. Och när man inte kommer längre och vägen tar slut kommer Adolfström. Ett litet samhälle, eller mer by kanske, med 6 året runt hushåll. Närmaste tätort är Arjeplog, ca 10 mil bort. Det är också där man handlar mat, går i skolan osv. Näst intill ofattbart att leva så långt borta, för nån som mig som är van vid tätort. Ett väldigt annorlunda liv helt enkelt!

Men som besökare är det helt underbart. Så lugnt, så tyst, så vackert och så härligt! Vi började med att ta cyklarna ner till byn och tittade på det gamla sågverket, sjön och fikade i lilla söta handelsboden. På väg hem stannade vi till hos Rolf och Karin som har camping och stuguthyrning. Karin visade oss runt och berättade om hur det är att bo i Adolfström året runt. Ett väldigt annorlunda liv mot vad jag är van vid, helt klart! På eftermiddagen bytte vi till löparkläder och terrängskor och sprang runt Lomtjärn, med en avstickare upp till utsiktsplatsen. Härlig dag som avslutades med bastu. Försökte få se ett norrsken också frampå kvällskröken, men det fanns inget. Kanske i morgon!

 

 

Nästa dag var det dags för vandring. Vi cyklade ner till kajen och mötte upp Arnold som körde oss med båt över sjön. Där anslöt vi till Kungsleden söderut, riktning mot Ammarnäs. Efter ca 8 km längs leden vek vi av mot Svaippa, som var målet för dagen. Vi hade tänkt oss en tur till toppen på knappt 1500 möh. Efter att ha konsulterat kartan beräknade vi att det var ca 8 km kvar dit, uppåt hela vägen. Trots att vi var utanför leden var det väldigt lättvandrat, dock naturligtvis mer eller mindre uppåt hela tiden, vilket gjorde att det tog ett tag. Men vädret var vackert, strålande sol och dessutom varmt, så det kändes ändå ganska lätt. När vi närmade oss toppen efter ett stort antal timmar var klockan redan ganska mycket och vi valde faktiskt att vända där. Lite surt med tanke på att det bara var ca 100 höjdmeter kvar, men det var brant och skulle ta ett bra tag. Och så lika långt tillbaka…även om det var nedför. Men det gjorde egentligen inget att vi inte nådde toppen, det var en härlig dag och vi fick uppleva mycket. När dagen var slut kunde vi konstatera att vi gått närmare 32 km. Inget norrsken i kväll heller….

 

Lite trötta och möra i benen efter gårdagens topptur, tänkte vi oss en mindre tur denna dag. Vi hade tidigare pratat lite om att åka över till Norge och ta oss an en topp där, men benen kändes inte riktigt upplagda för det. Vi valde istället att åka bort mot Vouggatjålme och ta en lite kortare vandring över kalfjället mot Jorun. Även denna dag var vädret bästa tänkbara, även om det inte var riktigt lika varmt som dagen innan. Väl frame i Jorun, som är ett vatten med hängbro över, tog vi paus och åt lunch. Solen lyste och vi la oss på marken och bara njöt av tystnaden och stillheten. Dagen kunde totalt summeras till 16 km vandring, lite mindre än dagen innan alltså. Fortfarande inget norrsken, det verkar kört med det.

 

Och så kom den till slut, vår sista dag här. Hur kan det gå så fort? Dags att packa ihop, städa lite och ge oss iväg. Tvärs över landet, mot civilisation och flyget hem.Vi hade hela dagen på oss så en liten avstickare kunde vi inte låta bli under vägen. Vi stannade och gick mot Märkforsen där vi också passade på att fika i vindskyddet. Den här dagen var vädret inte lika fint, lätt duggregn och höst i luften. Kändes nästan som att det sa hej då, dags att åka hem!

Och fast det skulle bli skönt att komma hem och få krama barnen igen, kändes det lite vemodigt att lämna. En bit hjärta finns kvar och jag kommer minnas dessa dagar med tacksamhet, glädje och ödmjukhet. Det är nåt speciellt med fjällen, nåt som inte går att sätta fingret på. Nåt som bara måste upplevas! 

PS. Och eftersom norrskenet så att säga lös med sin frånvaro har jag ju all anledning att komma tillbaka:-)

Norrland, nu kommer jag snart!

Nu börjar det verkligen bli dags att ha semester igen! På onsdag åker jag till Norrland på min alldeles egna semester. Mina egna dagar när jag ska hälsa på Maja i hennes stuga, och springa och vandra i fjällen nånstans i närheten av polcirkeln. Utan man, utan barn, utan marsvin, med bara mig själv att hålla ordning på. Jag har bokat flyg, flygbuss och införskaffat en bra säck att stoppa ryggsäcken i på flyget så inte alla tampar fastnar överallt. Alla andra grejer finns redan så det är faktiskt mest bara att packa ner dem. Och nu när vi ska bo på ett ställe och inte ha mer än dagryggsäck att bära på behöver ju inte packningen optimeras. Det kan alltså bli så att jag tar med mig för mycket saker, bara för att de kan vara bra-att ha.... Känner mig själv....

En sak som ska bli väldigt kul är att se fjllen på hösten. Jag har bara varit där på sommaren och på vintern, men inte däremellan, så det blir fint. Jag hoppas på lite fina färger, några mogna hjortron på nån myr och kanske, kanske , kanske ett litet norrsken. Fast det ska jag nog inte hoppas på, det kan man nog bara se på vintern tror jag. Och hjortronen kanske både är borttorkade och övermogna?! Det får bli hur det vill med norrskenet och hjortronen, jag kommer få det härligt ändå. Oavsett väder, norrsken och annat.

Tills jag kommer fram sitter jag och dreglar över gamla fjällbilder, från tidigare resor och äventyr. Så håll tillgodo. Tids nog kommer jag bomba med alldeles färska, nytagna bilder. Mitt instagram asa.eklov kommer uppdateras löpande, bloggen sannolikt först när jag kommer hem. Ni kommer bli så trötta på mig!