Vid fjället där vägen slutar....

Här sitter jag och är bara nöjd. Nöjd efter att ha varit upp i Norrland några dagar. Jag har fått uppleva så mycket härligt med löpning, vandring, sol, fina höstfärger, prat och avkoppling ihop med Maja i hennes stuga.

Nog för att jag kommer från landet från början, men såhär mycket land är det inte så ofta man upplever. Stugan ligger i Adolfstöm, så långt bort i Arjeplogsfjällen man kan komma tror jag. Man kör, och kör och kör. Och när man inte kommer längre och vägen tar slut kommer Adolfström. Ett litet samhälle, eller mer by kanske, med 6 året runt hushåll. Närmaste tätort är Arjeplog, ca 10 mil bort. Det är också där man handlar mat, går i skolan osv. Näst intill ofattbart att leva så långt borta, för nån som mig som är van vid tätort. Ett väldigt annorlunda liv helt enkelt!

Men som besökare är det helt underbart. Så lugnt, så tyst, så vackert och så härligt! Vi började med att ta cyklarna ner till byn och tittade på det gamla sågverket, sjön och fikade i lilla söta handelsboden. På väg hem stannade vi till hos Rolf och Karin som har camping och stuguthyrning. Karin visade oss runt och berättade om hur det är att bo i Adolfström året runt. Ett väldigt annorlunda liv mot vad jag är van vid, helt klart! På eftermiddagen bytte vi till löparkläder och terrängskor och sprang runt Lomtjärn, med en avstickare upp till utsiktsplatsen. Härlig dag som avslutades med bastu. Försökte få se ett norrsken också frampå kvällskröken, men det fanns inget. Kanske i morgon!

 

 

Nästa dag var det dags för vandring. Vi cyklade ner till kajen och mötte upp Arnold som körde oss med båt över sjön. Där anslöt vi till Kungsleden söderut, riktning mot Ammarnäs. Efter ca 8 km längs leden vek vi av mot Svaippa, som var målet för dagen. Vi hade tänkt oss en tur till toppen på knappt 1500 möh. Efter att ha konsulterat kartan beräknade vi att det var ca 8 km kvar dit, uppåt hela vägen. Trots att vi var utanför leden var det väldigt lättvandrat, dock naturligtvis mer eller mindre uppåt hela tiden, vilket gjorde att det tog ett tag. Men vädret var vackert, strålande sol och dessutom varmt, så det kändes ändå ganska lätt. När vi närmade oss toppen efter ett stort antal timmar var klockan redan ganska mycket och vi valde faktiskt att vända där. Lite surt med tanke på att det bara var ca 100 höjdmeter kvar, men det var brant och skulle ta ett bra tag. Och så lika långt tillbaka…även om det var nedför. Men det gjorde egentligen inget att vi inte nådde toppen, det var en härlig dag och vi fick uppleva mycket. När dagen var slut kunde vi konstatera att vi gått närmare 32 km. Inget norrsken i kväll heller….

 

Lite trötta och möra i benen efter gårdagens topptur, tänkte vi oss en mindre tur denna dag. Vi hade tidigare pratat lite om att åka över till Norge och ta oss an en topp där, men benen kändes inte riktigt upplagda för det. Vi valde istället att åka bort mot Vouggatjålme och ta en lite kortare vandring över kalfjället mot Jorun. Även denna dag var vädret bästa tänkbara, även om det inte var riktigt lika varmt som dagen innan. Väl frame i Jorun, som är ett vatten med hängbro över, tog vi paus och åt lunch. Solen lyste och vi la oss på marken och bara njöt av tystnaden och stillheten. Dagen kunde totalt summeras till 16 km vandring, lite mindre än dagen innan alltså. Fortfarande inget norrsken, det verkar kört med det.

 

Och så kom den till slut, vår sista dag här. Hur kan det gå så fort? Dags att packa ihop, städa lite och ge oss iväg. Tvärs över landet, mot civilisation och flyget hem.Vi hade hela dagen på oss så en liten avstickare kunde vi inte låta bli under vägen. Vi stannade och gick mot Märkforsen där vi också passade på att fika i vindskyddet. Den här dagen var vädret inte lika fint, lätt duggregn och höst i luften. Kändes nästan som att det sa hej då, dags att åka hem!

Och fast det skulle bli skönt att komma hem och få krama barnen igen, kändes det lite vemodigt att lämna. En bit hjärta finns kvar och jag kommer minnas dessa dagar med tacksamhet, glädje och ödmjukhet. Det är nåt speciellt med fjällen, nåt som inte går att sätta fingret på. Nåt som bara måste upplevas! 

PS. Och eftersom norrskenet så att säga lös med sin frånvaro har jag ju all anledning att komma tillbaka:-)