söndag 17 juni 2018

Ironhen-Nu växlar vi upp!

Förra veckans vedermödor fortsätter. Dessutom har jag åkt på en riktig dunderförkylning. Lika bra att nämna elendet redan från början så är det avhandlat och klart sen. Så- elende, elende, nu får du ingen mer uppmärksamhet, nu är det bara roliga saker som gäller!!!

Roligheten för dagen stavas Ironhen. Ironhen som i nästanironman, eller järnhöna om man så vill. Ett lokalt triathlon som jag för fjärde året är med och arrangerar. Det har blivit lite större för varje år och förra året var vi uppe i den formidabla storleken av 30 deltagare. Opretentiöst, familjärt och roligt är ledorden. Vi simmar 500 m, cyklar 3 mil och avrundar med att springa 7 km, dvs ca 17% av en Ironman. Alltså tillräckligt långt för att kunna bli en utmaning, men också tillräckligt kort för att de allra flesta ska klara av det. 

Nu, med drygt två månader till årets lopp pågår förberedelserna för fullt. Vi har gjort en ny sträckning för cyklingen, vi har fått några nya sponsorer och vi har vässat arrangemanget för att kunna ta emot fler deltagare. Och då, mitt i allt, ringer en journalist från en av lokaltidningarna och frågar om han får skriva om oss och loppet. Vi funderade först på att låta lite svårflirtade, men som de amatörtriathleter vi är så kunde vi inte bärga oss utan skrek bara Jaaaa!!!! Jättekul tyckte vi. Vi bor i en stor kommun, med massor av roliga saker som händer, och så får just vårt evenemang lite plats i rampljuset. Och en hel del gratis reklam!

Så, i onsdags träffade jag och min medarrangörskollega Maria journalist och fotograf, och igår, kom artikeln ut på webben, och i dagens papperstidning kommer den även ut i print. 

Vi kavlar alltså upp ärmarna nu, redo för årets lopp. Ikväll filmar vi ytterligare en reklamfilm och därefter tar detaljplaneringen vid. 
Nyfikna? Kolla gärna in vår faceboksida "Ironhen Skogås", eller ännu hellre, kom den 25 augusti och var med!

.





torsdag 7 juni 2018

Inga fler såna här veckor, tack!

Sitter här på gymmet i väntetiden mellan två pass och reflekterar över veckan som gått, trots att det bara är torsdag morgon och mycket hinner hända ännu. En vecka med stora skillnader, från härligt, glatt och mycket energi till nedstämdhet och sorgsenhet och däremellan nån slags normalläge.

Vi börjar veckan med veckoslutet, Stockholm Marathon helgen. Mina klasskompisar som också skulle vara med och massera löparben längs banan, kom redan i torsdags. Så roligt att få ta emot dem och hinna umgås och prata om allt. Sånt som man inte hinner på rasterna. Kände mig glad och harmonisk och såg verkligen fram emot att få stå och serva löpare. Jag har ju sprungit flera gånger, och att igår få hjälpa löparkollegor kändes toppen. 

Och vilken dag vi hade! Vi stod vid Rålis, där löparna passerade två gånger, vid 8 och 35 km. På första passeringen var det lugnt, en handfull löpare som behövde massage, men de flesta mådde bra. Vi misströstade nästan om ni förstår mig rätt, skulle vi få åka hem utan att ha masserat typ nån?! Den farhågan var dock helt obefogad, för på andra passeringen var det som att dra ur pluggen på riktigt. Kändes som att alla behövde hjälp. Våra britsar räckte inte och vi fick lägga ut handdukar i gräset. Vi masserade, stretchade och tog om hand. Löste problem som vi inte var förberedda på, och såg hur hårt värmen tog. Har aldrig sett så mycket svettiga ben, så många brutala kramper och så många uttorkade människor på samma gång. Men så roligt det var. Är så glad att vi fick stå just där och uppleva loppet runt omkring, att vara mitt i händelsen!




Veckan började sedan som veckor brukar börja, jobb, skola och allt det vanliga. 
På tisdagen hade vi tid med vår stora flicka på en specialistmottagning för bedömning om deras behandling skulle kunna hjälpa henne. Vi hade hört talas om denna mottagning och andra som fått bra hjälp, och var därför både förväntansfulla och väldigt hoppfulla, kanske skulle detta bli vändningen även för oss? Men, efter tre timmars samtal i olika konstellationen, gjorde de bedömningen att hennes problematik inte hörde hemma där. Att deras metoder inte är rätt för henne. Dottern grät, och nästan jag också. Vi visste ju att det bara var en bedömning och att ingenting var säkert, men ändå, vi hade satt så stort hopp till detta. Vad som ska hända härnäst vet vi inte. Mer än att vi är i snart sagt, desperat behov av hjälp. Hon orkar inte, och vi orkar inte heller! 

Nationaldag. Ledig dag för de flesta, men inte riktigt för mig. Jag började dagen tidigt med tre PT klienter men var ändå hemma strax efter 10. Helt ok tycker jag. Dagen förflöt välbehövligt lugnt. Lite fix i trädgården, lite slötittande på Biggest Loser och resten bara slappa. 

Idag, torsdag, väntar ett läkarbesök med stora flickan, följt av inköp av skolavslutningskläder. Samt lite jobb däremellan varven. Hektisk dag, som gärna får vara över snart. 

Veckan kommer sedan avslutas med en förväntat jobbig tandutdragning på unga dottern. Vi gjorde ett försök för ett par veckor sedan, men hon var så rädd och skrek så att tandläkaren också blev rädd, och fick avbryta. Nu ska hon få dricka nåt avslappnande och lugnande innan så att hon blir lite avtrubbad och kanske inte bryr sig så mycket. Hoppas jag, för hon har redan på förväg deklarerat att hon INTE tänker dra ut tanden denna gång heller. Jag har mutat med glass efteråt och lunch på Subway om allt går bra, hoppas hoppas verkligen att allt går vägen....

När vi har återhämtat oss från tandläkare och annat kommer familjen på besök. Det kommer bli Gröna Lund på lördag och Lida Loop på söndag. Jag ska inte cykla, men flera av de andra ska. Själv servar jag med mat och kanske att jag masserar ett och annat ben?

Bra start och bra avslut på veckan kan man säga. Allt däremellan vill jag helst glömma. Nästa vecka är en ny vecka och då kommer allt vara mycket bättre! 


Vinnartjejen!!!



onsdag 30 maj 2018

Stockholm Marathon, årets från-sidan-perspektiv

Mitt sociala flöde svämmar i dessa dagar över med inlägg från förväntansfulla, nojiga, glada, skadade, väl förberedda och inte lika väl förberedda löpare. Det känns som att ALLA utom jag ska springa på lördag.

Normalt sett hade jag tillhört denna löpande marathonskara, har gjort det många gånger, så jag vet. För oss som identifierar oss som löpare är detta en stor och viktig vecka. Men, av olika skäl, blir det inget springande i år. Heller, borde jag nästan säga, det är ett par år sedan jag sprang sist. 

Normalt sett hade jag idag tisdag, eller möjligen i morgon, tagit min sista lätta runda för att vara riktigt pigg i benen till på lördag. Jag hade ökat lite på maten för att ha alla reserver fyllda. Jag hade med gott samvete och förväntan tagit ett par träningsfria dagar, och bara väntat in dagen D. Men i år blir det andra bullar! 

Jag ska ju förvisso delta i år också, men på ett annat sätt. Jag ska serva trötta, onda, stela löparben i massagetältet vid Rålambshovsparken. Så förberedelserna i år är mer av slaget fundera på hur mycket olja som kan behövas, hur mycket vatten behöver jag dricka när jag inte ska springa, hur många ben kommer jag att ta hand om, vilken del av dessa ben som kommer vara i mest behov av vård osv. Spännande frågor det också, det ska verkligen bli jättekul. Men ändå, det är jubileum och första året på nya envarvsbanan. Hur kul hade det inte varit att, så att säga, att uppleva detta löpandes? Jag tror det hade varit vääääldigt kul! Men, en viss fot har satt löparplanerna ur spel och jag får nöja mig med att uppleva loppet från sidan. 

Och jag lovar, alla löpare där ute, jag kommer ta väl hand om er. Jag vet hur det känns, jag vet hur långt det är, jag vet exakt hur ont det gör och jag vet hur alldeles, alldeles underbart det är!


torsdag 17 maj 2018

Från stark till svag/lat/omotiverad eller bara i behov av lite vila

Funderar lite på hur nära det är mellan att känna sig starkast i världen, allt går som det ska och att alla problem verkar rätt små, till att man känner sig totalt omotivrrad och bara vill sitta på balkongen och softa.
Under hela veckan har jag känt mig stark, inte bara stark som i stark, utan riktigt, värsta superstark. För att nämna några highlights från veckan gjorde jag personbästa i knäböj i tisdags och toppade det senare under dagen med ett personbästa i raka marklyft när jag ändå var på gång. Och igår, onsdag, körde jag kettlebells ihop med en PT klient och var även då superstark och orkade massor i den tropiska värmen. I morse hade jag ett spinning intervallpass och även det med värsta trycket, det gick liksom inte att bli trött. Svetten yrde och vi bara tryckte på. Så himla häftigt!

Detta medflyt hade jag tänkt kröna med ett medeltungt bröstpass nu på eftermiddagen, mellan två PT kunder. Kände mig motiverad och på gång, ända fram till att jag tog på mig handskarna och gick ut i gymmet. Då var det som om nåt hände, kabeldraget liksom bad om att bli lämnat ifred. Skivstängerna också. Och hantlarna verkade inte heller sugna på att bli lyfta. 

Ser två, eller möjligen tre alternativ här alltså:
1. Bita ihop och gå ut och köra och hoppas att det vänder när jag väl är där.
2. Låta bli. Strunta i alltihop. Slösurfa och blogga istället.
3. Sänka ambitionsnivån och köra ett lättare pass. 

Så, ni har väl redan förstått vilket alternativ jag valde? Nr 2! 
Vet inte om jag ska vara stolt över mig själv eller inte, men jag tror att det just idag var bättre att bara låta bli. Det kändes så. 

Men hur vet man när man ska låta bli? Och när man ska ignorera latmasken och istället påkalla disciplin och bara köra? Har tyvärr inget bra svar på det. Har ännu inte hittat nån universalnyckel för denna bedömning. Jag ser ju i min omgivning att har man väl hamnat i "låta bli svängen" är det svårt att ta sig tillbaka, man får liksom börja om från början varje gång. Träningen blir aldrig en vana och därmed blir det inte kul, och det blir ännu lättare att avboka nästa gång. Ond cirkel. Men är man igång och har en rutin, då klarar man mycket större avsteg utan att det blir problem. Det mönstret kan jag se ganska tydligt. Frågan kvarstår nog, när är det läge och avboka och när är det läge att ta tjuren vid hornen trots att det är trögt. Det får nog bli ett alldeles eget inlägg inom kort.
Just idag, för alldeles egen del, kändes det åtminstone nästan rätt att ändra planen. Och så hann jag ju blogga också. Bara en sån sak. 

Men nu, dags att spotta i nävarna och gå ut och ta hand om dagens sista kund. Dags att köra hårt!

Jodå, ibland går det lätt!


torsdag 10 maj 2018

Det var idag det hände!

Jag har sprungit!
9,22 km, på en tid som verkligen inte går att flasha med på sociala medier. En snigel i högklackat hade garanterat gjort det fortare, men det spelar ingen roll. Det är inte tiden, och egentligen inte sträckan heller som betyder nåt, utan Känslan. Känslan av att ha sprungit längre än på evigheters, evigheter, känslan av att kunna springa igen och känslan av hur underbart det är att springa slår allt. Det är den känslan jag vill förmedla. 

.
Efter vinterns och vårens otaliga nål behandlingar av foten och vaden har jag nästan börjat tvivla på om jag någonsin kommer kunna springa långt igen. Alltså långt, som i riktigt långt. Kanske, eller snarast alldeles troligtvis, kommer jag att känna av detta nu efter, men just nu känner jag att det är så värt det. Senaste årets fot/rygg/ben bekymmer har verkligen satt sina spår. Nån km här, nån km där har det blivit, men inte nåt som har varit i närheten av nåt riktigt. Och dessutom har det gjort ont, riktigt ont. Kanske inte under själva löpningen så mycket, men efteråt. Gaaah! Den stackars hälen har knappt gått att sätta ner. 

Men nu har jag provsprungit den några gånger, med acceptabelt resultat, och tänkte därför prova om det gick att utöka med några km till. Det är förstås ofattbart långt kvar till tidigare nivåer, men jag måste börja nånstans. Och som det kändes idag, tror jag att det här var nån sorts avtramp, ett startskott, och ett stort steg på min väg tillbaka. Det var liksom idag det hände. 

Min väg tillbaka till ultralöpning förklaras härmed påbörjad!







tisdag 8 maj 2018

Saker att se fram emot

Mitt i det härliga solskenet är det lite tungt. Säger bara; Monstret! Ni som följer mig vet vilket monster jag menar. För er mer nytillkomna läsare kan jag bara kort säga att Monstret är vår dotters ätstörning. (Jag har skrivit några inlägg om det tidigare som man gärna får läsa, tex här eller här.)

Ibland, men inte så ofta, är monstret inte så monstrigt. Men oftast, är det just ett stort j-a monster. Och i slutet på veckan och i helgen var det extra, extra allt. Då måste man ta fram alla reservkrafter, och hitta varenda liten sak att glädjas åt, annars känner jag att jag nästan blir ett Monster själv.

Så, därför påminner jag mig om alla härliga, roliga saker som ligger framför mig.

  • Födelsedagsfest hos våra tidigare grannar. Har fixat nånstans för tjejerna att vara när vi är borta så om allt går som det ska så blir det här en liten minisemester i Bergslagen för mig och mannen. 
  • Sommarens numera nästan obligatoriska fjällresa. Årets höjdpunkt och nåt vi allihopa ser fram emot jättemycket. I år kommer den sannolikt gå till Jämtland där vi ska vandra med tält, ryggsäck och trangiakök. Stanna där vi vill, gå när vi vill. Inte ett måste så långt ögat når, inga tider att passa, ingen press, inga människor och inga krav. Den absoluta bästa avkopplingen.
  • Yoga i mitt växthus. Min oas här hemma. Här yogar, planterar, läser, myser och kopplar jag av. Här vill jag ha mycket tid. Helst en stund varje dag
  • Min egen resa till min vän Maja för att hälsa på och få uppleva hösten i övre Norrlands inland. Ska bli så härligt och jag längtar så! Att få prata, skratta, vara i naturen och hämta ännu mera kraft.
  • Åka till Småland och fira en massa födelsedagar. Det är många i familjen som fyller år ungefär samtidigt och en helg i maj åker vi alltid ner och firar allas födelsedagar. Det blir roligt!
  • Många korta, och kanske förhoppningsvis några längre, löprundor. Foten känns tack och lov bättre även om det verkar långt borta med några längre löpäventyr. Men fram till dess att det går, springer jag kort och långsamt och försöker vara nöjd med det.
  • Simning i Drevviken. 
Och såklart!! Jordgubbssäsongen närmar sig. Det innebär massor med jordgubbar. Det är verkligen nåt att se fram emot!









söndag 29 april 2018

Kettlebells, istället för löpning.

Hade egentligen tänkt att börja dagen med en kortare löprunda, men när jag öppnade ögonen i morse så hällregnade det. Hade det varit för tre, fyra år sedan hade jag utan att tveka dragit iväg ändå. Men nu är nu, och därför valde jag att inte springa. Kanske börjar jag bli gammal, eller kanske har jag bara breddat min träningsrepertoar med fler alternativ!? I vilket fall avvaktade jag till regnet upphörde och körde ett bra kettlebellspass på altanen istället. Kändes faktiskt mycket bättre än att springa just idag!

Passet bestod av fyra vanliga, men väldigt bra, kettlebellsövningar. Dessa körde jag i tre block. För er som vill köra mitt pass och få en bra och effektiv träning för hela kroppen så håll tillgodo, här kommer det:

Övningar:
Knäböj
Raka marklyft
Swingar
Axelpress

Block 1: Kör varje övning i 60 sek med 15 sek vila emellan. 2 varv.
Block 2: Varje övning 45 sek, vila 15. 2 varv.
Block 3: Varje övning 30 sek, vila 15. 2 varv.

 Hela passet tar ca 30 min, men med lite uppvärmning och stretch är man kanske uppe i 40. 

Precis den här typen av pass gillar jag. Att kombinera styrke- och pulshöjande moment, och på det sättet få en riktigt effektiv träning på ganska kort tid. 

Variera gärna övningarna och lägg till eller byt ut alltefter vad du vill träna och lägga fokus på. Man skulle kunna köra fyra rena coreövningar. Eller fyra övningar för ren benstyrka. Eller fyra pulsövningar. Eller som ovan, fyra övningar som involverar många muskelgrupper och därmed blir ett helkroppspass. Använd fantasin och experimentera. 

Kan lova att jag var rejält svettig efteråt och kände mig skönt genomarbetad, precis så som det ska kännas.

Och löpningen? Den tar jag i morgon!!







söndag 22 april 2018

Massageutbildningen, startskottet på steg 2

Ja, vilken helg alltså! Precis klippt slut nu. Efter fyra veckors uppehåll efter att steg 1 slutade var det dags att starta utbildningens steg 2. Några klasskompisar valde att bara gå steg 1 och var därför inte med nu. I gengäld fick vi ett gäng nya kompisar vilket såklart var jättekul.

Fredagen ägnades åt muskelanatomi, vilket jag läst tidigare på PT utbildningen. Rätt skönt att känna igen sig, att inte allt var nytt. Och en ordentlig repetition kan behövas, känner jag. Även om jag kände igen allt, och har läst det tidigare, var det en hel del jag förstod på ett annat sätt nu när jag jobbat med träning i ett par år. Verkligen intressant och nyttigt måste jag säga!

Lördagen, min födelsedag dessutom, ägnades åt mjukdelsbehandling. Att analysera rörelser, test av muskelstyrka och muskelfunktion samt behandlingstekniker. Väldigt intressant och också väldigt fascinerande att se hur mycket vi massörer faktiskt kan hjälpa våra klienter med. 

Efter en lååååång dag i skolan, och med en gigantisk huvudvärk, var det dags att åka hem och fira lite. Och familjen hade gjort så fint för mig. Först en drink, sen grillad fisk och så tårta på det. En bra, men väldigt annorlunda födelsedag! 

Idag, söndag, började dagen med pilates. Riktigt bra att vi får lära oss detta också. Dels för att ha ett bra stöd i kroppen när vi jobbar, men också för mig som PT. Mycket av detta har jag jättestor nytta av när jag jobbar med bålstöd med mina klienter i gymmet. Därefter och resten av dagen ägnade vi åt mjukdelsbehandlig, fortsättning på det vi gjorde igår. Vi tryckte, drog, töjde, knycklade och bände på varandra. Hittade punkter som vi inte visste fanns. Hittade konstigheter, och hittade sånt som vi trodde var konstigt, men som var helt normalt. Vår lärare varnade oss för att att vi skulle bli helt bombade med information och att det skulle bli typ kortslutning i huvudet på oss allihopa. Och visst, väldigt mycket var det, och väldigt mycket nytt. Men ändå, nån kortslutning var jag inte närheten av. Mer en känsla av hur himla intressant detta är och hur mycket det finns och hur mycket mer jag vill lära mig. Nu ska jag hem och plugga, öva, samla på mig frågor och bara låta allt sjuka in och sorteras in i rätt låda i huvudet.

Och så ska jag vila, krama barnen, slötitta lite på TV och sen ska jag SOVA!  Hade varit rätt skönt att vara ledig i morgon, eller åtminstonde börja lite senare, men icke då. Klockan 7 har jag min första PT klient och då ska jag vara fit for fight igen. Oh ja....

.

onsdag 11 april 2018

Vad vill ni egentligen läsa om?

Det finns väldigt många bloggar där ute. Väldigt många av dem är nog roligare att skriva än att läsa. Det här kan vara en av dem. Det här är mitt hobbyprojekt, inget jag avser säga upp mig från jobbet för. Även om det ibland skulle vara bra lockande:-)
Jag ser att jag har en viss läsarskara som följer troget, en del som läser sporadiskt och en hel del som läser nåt enstaka. Vore kul att veta varför ni som läser kontinuerligt har valt att följa just denna blogg? Och ni som läser enstaka inlägg, vad skulle ni vilja läsa om mer? Vilka inlägg gillar ni mest? Minst?

Jag har också noterat att olika inlägg får väldigt olika genomslag. Det här började ju som en ren träningsblogg och har med tiden utvecklat sig och blivit bredare, eller spretigare, om man vill uttrycka det så... Träning, hälsa och inspiration till ett aktivt liv är fortfarande det jag skriver mest om, men allteftersom livet fortgår och min egen träning förändras, förändras också innehållet i bloggen. Eftersom detta är min blogg, mitt forum, tycker jag att det får vara så. Skillnad om man bloggade för nåt stort kommersiellt magasin, då måste det såklart följa vissa riktlinjer, men här får det vara mitt hjärta som är riktlinjen. 

Men lite nyfiken är jag ändå. Jag ser att de inlägg där jag har fått till en riktigt snajdig och fyndig rubrik lockar läsare. Eller om jag lyckas pricka en riktigt bra bild. Då ökar antalet markant, även om jag själv kanske inte tycker att det är så mycket bättre än annars. Vad är det egentligen som gör att man vill läsa vissa inlägg? 

Under senaste året har jag skrivit en del om vår dotters ätstörning, Monstret som vi kallar det. De inlägg jag har skrivit om monstret har fått mångdubbelt fler läsningar än mina bästa "vanliga" inlägg. Jag antar att det är ett ämne som berör, nåt som är lätt att känna med, och engageras av. Barn som far illa och brottas med förskräckliga saker berör oss nog alla, det är svårt att inte känna medkänsla. Lite paradoxalt, kan man tycka. Det som "säljer" bäst i en träningsblogg är det som handlar om nåt helt annat.

Och visst, det är jag som bestämmer, jag vet. Men ändå funderar jag på om det är ok att en träningsblogg innehåller så mycket olika saker? Vore det roligare/tråkigare/bättre/sämre eller kanske bara lite mer seriöst att hålla sig inom ett och samma område? Inte för att det är så sannolikt att jag kommer ändra nåt, min blogg är ju verkligen bara på nivån hobbyprojekt. Men nyfiken är jag ju för det! Hur vill ni som läser ha det? Skulle vara kul att veta hur ni tänker! 

Så, bring it on! Just tell me! Öronen är spetsade!


Upplys mig!

tisdag 3 april 2018

Inspiration sökes!

Sitter här och biter på naglarna, sliter mitt hår och våndas. Kvällens pass närmar sig med alltför stora stormsteg och jag vet inte vad jag ska hitta på. Varje tisdag kör jag en fysträning med det passande namnet U-Camp, eftersom själva gymmet heter UFIT.

Konceptet, om det nu kan kallas så eftersom det endast är jag själv som styr det, är väldigt öppet. Jag kan göra och planera och sätta ihop som jag vill, bara det är omväxlande, roligt, jobbigt, innehåller styrka, puls, rörlighet och gärna lockar till skratt och att man tar i allt vad man orkar. Typ. Hur svårt kan det vara att hitta på nåt sånt?

Inte alls svårt vanligtvis! Men ikväll....gahhhh.... Huvudet är tomt, idéerna redan använda, för tråkiga, för jobbiga, för lätta. Kommer inte på nåt kul alls!
Nu är det 47 min kvar.... Jag sätter ihop en cirkel i panik. Jag får plocka övningar från alla andra hundratals pass jag har kört och hoppas att ingen märker att det bara är gammal skåpmat. Har jag tur blir det till och med bra, har jag jättetur blir det ett väldigt kul pass. Och har jag otur....nej, det vill jag inte tänka på.
Till nästa vecka, snälla hjälp mig. Om jag har samma idétorka, vad ska jag då hitta på för kul? Tips på roliga upplägg enligt ovanstående kriterier mottages tacksamt. Bästa förslag belönas med en fribiljett till passet!


Glada deltagare efter första passet. Får se om de är lika glada efter i kväll!?