Vid fjället där vägen slutar....

Här sitter jag och är bara nöjd. Nöjd efter att ha varit upp i Norrland några dagar. Jag har fått uppleva så mycket härligt med löpning, vandring, sol, fina höstfärger, prat och avkoppling ihop med Maja i hennes stuga.

Nog för att jag kommer från landet från början, men såhär mycket land är det inte så ofta man upplever. Stugan ligger i Adolfstöm, så långt bort i Arjeplogsfjällen man kan komma tror jag. Man kör, och kör och kör. Och när man inte kommer längre och vägen tar slut kommer Adolfström. Ett litet samhälle, eller mer by kanske, med 6 året runt hushåll. Närmaste tätort är Arjeplog, ca 10 mil bort. Det är också där man handlar mat, går i skolan osv. Näst intill ofattbart att leva så långt borta, för nån som mig som är van vid tätort. Ett väldigt annorlunda liv helt enkelt!

Men som besökare är det helt underbart. Så lugnt, så tyst, så vackert och så härligt! Vi började med att ta cyklarna ner till byn och tittade på det gamla sågverket, sjön och fikade i lilla söta handelsboden. På väg hem stannade vi till hos Rolf och Karin som har camping och stuguthyrning. Karin visade oss runt och berättade om hur det är att bo i Adolfström året runt. Ett väldigt annorlunda liv mot vad jag är van vid, helt klart! På eftermiddagen bytte vi till löparkläder och terrängskor och sprang runt Lomtjärn, med en avstickare upp till utsiktsplatsen. Härlig dag som avslutades med bastu. Försökte få se ett norrsken också frampå kvällskröken, men det fanns inget. Kanske i morgon!

 

 

Nästa dag var det dags för vandring. Vi cyklade ner till kajen och mötte upp Arnold som körde oss med båt över sjön. Där anslöt vi till Kungsleden söderut, riktning mot Ammarnäs. Efter ca 8 km längs leden vek vi av mot Svaippa, som var målet för dagen. Vi hade tänkt oss en tur till toppen på knappt 1500 möh. Efter att ha konsulterat kartan beräknade vi att det var ca 8 km kvar dit, uppåt hela vägen. Trots att vi var utanför leden var det väldigt lättvandrat, dock naturligtvis mer eller mindre uppåt hela tiden, vilket gjorde att det tog ett tag. Men vädret var vackert, strålande sol och dessutom varmt, så det kändes ändå ganska lätt. När vi närmade oss toppen efter ett stort antal timmar var klockan redan ganska mycket och vi valde faktiskt att vända där. Lite surt med tanke på att det bara var ca 100 höjdmeter kvar, men det var brant och skulle ta ett bra tag. Och så lika långt tillbaka…även om det var nedför. Men det gjorde egentligen inget att vi inte nådde toppen, det var en härlig dag och vi fick uppleva mycket. När dagen var slut kunde vi konstatera att vi gått närmare 32 km. Inget norrsken i kväll heller….

 

Lite trötta och möra i benen efter gårdagens topptur, tänkte vi oss en mindre tur denna dag. Vi hade tidigare pratat lite om att åka över till Norge och ta oss an en topp där, men benen kändes inte riktigt upplagda för det. Vi valde istället att åka bort mot Vouggatjålme och ta en lite kortare vandring över kalfjället mot Jorun. Även denna dag var vädret bästa tänkbara, även om det inte var riktigt lika varmt som dagen innan. Väl frame i Jorun, som är ett vatten med hängbro över, tog vi paus och åt lunch. Solen lyste och vi la oss på marken och bara njöt av tystnaden och stillheten. Dagen kunde totalt summeras till 16 km vandring, lite mindre än dagen innan alltså. Fortfarande inget norrsken, det verkar kört med det.

 

Och så kom den till slut, vår sista dag här. Hur kan det gå så fort? Dags att packa ihop, städa lite och ge oss iväg. Tvärs över landet, mot civilisation och flyget hem.Vi hade hela dagen på oss så en liten avstickare kunde vi inte låta bli under vägen. Vi stannade och gick mot Märkforsen där vi också passade på att fika i vindskyddet. Den här dagen var vädret inte lika fint, lätt duggregn och höst i luften. Kändes nästan som att det sa hej då, dags att åka hem!

Och fast det skulle bli skönt att komma hem och få krama barnen igen, kändes det lite vemodigt att lämna. En bit hjärta finns kvar och jag kommer minnas dessa dagar med tacksamhet, glädje och ödmjukhet. Det är nåt speciellt med fjällen, nåt som inte går att sätta fingret på. Nåt som bara måste upplevas! 

PS. Och eftersom norrskenet så att säga lös med sin frånvaro har jag ju all anledning att komma tillbaka:-)

Norrland, nu kommer jag snart!

Nu börjar det verkligen bli dags att ha semester igen! På onsdag åker jag till Norrland på min alldeles egna semester. Mina egna dagar när jag ska hälsa på Maja i hennes stuga, och springa och vandra i fjällen nånstans i närheten av polcirkeln. Utan man, utan barn, utan marsvin, med bara mig själv att hålla ordning på. Jag har bokat flyg, flygbuss och införskaffat en bra säck att stoppa ryggsäcken i på flyget så inte alla tampar fastnar överallt. Alla andra grejer finns redan så det är faktiskt mest bara att packa ner dem. Och nu när vi ska bo på ett ställe och inte ha mer än dagryggsäck att bära på behöver ju inte packningen optimeras. Det kan alltså bli så att jag tar med mig för mycket saker, bara för att de kan vara bra-att ha.... Känner mig själv....

En sak som ska bli väldigt kul är att se fjllen på hösten. Jag har bara varit där på sommaren och på vintern, men inte däremellan, så det blir fint. Jag hoppas på lite fina färger, några mogna hjortron på nån myr och kanske, kanske , kanske ett litet norrsken. Fast det ska jag nog inte hoppas på, det kan man nog bara se på vintern tror jag. Och hjortronen kanske både är borttorkade och övermogna?! Det får bli hur det vill med norrskenet och hjortronen, jag kommer få det härligt ändå. Oavsett väder, norrsken och annat.

Tills jag kommer fram sitter jag och dreglar över gamla fjällbilder, från tidigare resor och äventyr. Så håll tillgodo. Tids nog kommer jag bomba med alldeles färska, nytagna bilder. Mitt instagram asa.eklov kommer uppdateras löpande, bloggen sannolikt först när jag kommer hem. Ni kommer bli så trötta på mig!

Jag behöver lite fjäll igen!

Nu har jag varit igång i jobb en vecka efter den bästa semestern på väldigt länge. Under denna vecka inkl helg har jag hunnit med:

• 2,5 arbetsdag
• Den värsta magsjuka i mannaminne. Inga mer detaljer lämnas!
• Femte perioden i min Massageutbildning. Egentligen är det ju fel att kalla det massageutbildning eftersom massagedelen blev klar redan i mars. Sedan dess har vi ju faktiskt bara hållit på med behandlande tekniker.

Ganska bra jobbat på bara en vecka tycker jag nog.

Men faktiskt, börjar jag redan längta till nästa semester. Om bara 3,5 vecka har jag ytterligare ett par dagar ledigt. Då ska jag själv, utan familjen, åka upp till Norrland och hälsa på min kompis. Vi ska åka till hennes stuga. Springa i fjällen, vandra, prata och bara umgås.
Det. Ska. Bli. Så. Härligt!

Fast det bara är ett par veckor sedan vi kom hem från vandringen i Jämtland känner jag att jag bara vill ha mer. Mer fjäll, mer natur, mer vandring, mer löpning.

-Och mindre stress och press. Jag vill hinna tänka en tanke färdigt. Jag vill styra min tid. Jag vill kunna slösa bort en stund på ”ingenting” utan att det gör nåt, jag vill hinna ändå. Nån som känner igen sig?

På olika sätt försöker jag skapa detta. Ibland lyckas jag bättre och inbland sämre, men jag försöker. Och att planera in små och stora andningshål är superviktigt. Som mina egna dagar i Norrland. Bland fjällbäckar och renar. Med Maja som sällskap. 

Fram tills dess ska jag fiska kräftor, springa i smålandska skogar och kanske ta sommarens sista simtur. Som sagt, skapa små andningshål här och där. Det får bli min höstambition!

Jämtland, vi tackar för den här gången!

Jaha. Då var man hemma igen. Sitter och funderar över veckans upplevelser och kan inte annat än le. Alltså, vilken vecka! Ni som följer mitt instagram har sett en del. Utan att bli långrandig (kommer bli svårt) ska jag försöka summera veckans upplevelser.

Den korta versionen:
* Sol och värme. Har man någonsin tidigare kunnat ligga raklång i en fjällbäck och tyckt att vattnet är varmt?
* Frystorkad mat. Mycket bättre än jag trodde. Riktig delikatess faktiskt!
* Vandring. Ca 55-60 km totalt.
* Regn och blåst. I princip lyste ju regnet med sin frånvaro men när det väl kom så kom det rejält. Men tältet höll, och vi förblev torra.

Den långa versionen:
Resan började på bästa tänkbara sätt. Vi övernattade första natten hos vänner i Jämtland för att kunna starta första etappen i bra tid på dagen. Och vilken härlig kväll! Först bad i Storsjön och därefter blev vi bjudna på hemfiskad och hemrökt alldeles färsk regnbåge. Så fantastiskt gott, den där regnbågen kommer jag drömma länge om!

Första vandringsdagen och första etappen gick mellan Kläppen och Ljungans vindskydd. Här gjorde vi vandringens första och kanske egentligen enda misstag. Vi såg på kartan att vi skulle gå öster om ån, men ivriga att komma iväg, missade vi det och gick på västra sidan. Först på en liten stig. Som sedan försvann. Därav anledningen att man bör gå på andra sidan. Men allt löser sig, och till slut efter viss möda, kom vi ut på leden och nådde till slut Ljungans vindskydd där vi slog upp tältet.

 

 

Andra dagen tog vi oss vidare till Gåsen. Kanske resans vackraste vandring. Vi gick i en dal, och längst nere i dalen gick en ås med stigen längst upp på kammen, och med berg på båda sidor. När man såg stigen framför sig på bergskammen, fick man på något vis känslan av kinesiska muren. Efter ett par timmars vandring såg vi Sylarna torna upp sig framför oss, långt där borta. Värmen var minst sagt överväldigande och unga dottern ville bada. Så härligt att kunna ligga i en fjällbäck och bara känna det varma vattnet rinna över kroppen! Dagens etapp avslutades med en 2 km kraftig stigning upp till Gåsenstugan där vi skulle slå upp tältet denna kväll. När vi till slut såg fjällstugans tak skymta över krönet och blivit bjudna på saft somnade vi tämligen ovaggade.

Tredje dagen skulle vi dra oss söderut, mot Helags. Hela sträckan är 17 km och vi hade hört att den var ganska tuff. Mycket upp och ner och därmed ganska jobbig. Vi räknade med att kanske kunna gå halvvägs och ta nästa del dagen efter. Men. Efter 2 km ramlade unga dottern och stukade foten. Inte tal om att gå en endaste meter till. Vristen svullnade upp och hon kunde inte stödja på foten. Vi fick alltså bära henne ner till närmsta vatten som tack och lov bara var 200 m bort och där fick vi helt enkelt slå upp tältet och stanna på obestämd framtid. Det hela kändes minst sagt olustigt, vi var så långt bort från bilen som bara var möjligt, och dottern kunde inte stå på foten. Men tack och lov, allteftersom dagen gick blev foten allt bättre och på kvällen skuttade hon obekymrat runt. Dagen som började så eländigt, slutade så himla bra. Vi hittade den finaste tältplats man kan tänka sig. 3 m från tältet ner till ån. Där satt vi med fötterna i vattnet och åt, pratade, läste och bara myste. Och kanske är det en mening med allt? Hade hon inte gjort sig illa hade vi inte stannat just där, och inte hade vi fått denna härliga dag. Så, tack foten, och tack för att du blev bra så fort!

Dagen efter, på fjärde dagen, fortsatte vandringen mot Helags. Vi tänkte att vi går väl så långt foten vill och stannar och övernattar när det behövs. Men foten ville, och kunde gå! Vi förstod framåt dagen att vi nog skulle komma hela sträckan och det kändes riktigt, riktigt bra. När vi hade några km kvar mötte vi ett par som sa att de hade nybakat bullar och hemgjorda chokladbollar på fjällstationen. Då plockade vi fram de sista krafterna och sprintade det snabbaste som gick i vandringskängor och ryggsäck.

Den femte dagen tänkte vi oss en topptur upp på Helags topp. Men. Vädret ville annorlunda och vi vaknade till tät dimma. Under natten hade vi haft värsta åsk- och regnvädret och på morgonen hade alltså värsta Lützen dimman lagt sig. Ridå. Det fick bli en tur till en liten fjutt topp istället. Men, det gjorde att vi kunde äta våffellunch på fjällstationen, vilket var mer än gott. Dagen blev inte riktigt som vi tänkt, men den blev väldigt bra ändå!

Sjätte och sista dagen var det dags att gå sista sträckan tillbaka till bilen. Veckans lättaste etapp, lätt, lätt sluttande utför och på en bred och lättvandrad led. Skönt att sista etappen var så lätt. Och skönt nog hade vi fått låna en stuga att övernatta i. Kort tur förbi affären i Ljungdalen för att köpa mat och lite snacks. Och frukt! Resten av kvällen spenderade vi liggandes i soffan, slösurfandes och slötittandes på TV. 

Och nu har vi varit hemma i ett helt dygn. Hunnit tvätta, handla, vattna blommorna och fixat i ordning med utrustningen. Riktigt skönt att vara hemma faktiskt. Och kanske är det poängen med att vara borta, att det är så skönt att komma hem?!

Packning pågår

Vardagsrummet har sett ut som ett veritabelt kaos sista veckan. Alla vandringsgrejer, all frystorkad mat, alla kläder och all annan utrustning är framtagen och upplagd i högar. På det sättet hoppas vi kunna se om nåt saknas, behöver kompletteras, köpas eller helt enkelt inte behövs. En vecka i fjällen med tält och två halvstora barn kräver sin planering. Vill helst inte stå mitt ute i ödemarken och komma på att maten är slut, men inte heller att vi kroknar av tyngd för att vi tagit med oss 17 tröjor ”ifall vi behöver byta”.

Och stor förhandling pågår. Barnen vill ha med både böcker, telefoner och en hel hög gosedjur. Var. Diskussionen har så här långt landat i ett gosedjur, en pocketbok av den tunnare sorten och varsin telefon. Det får man vara nöjd med!

Själv funderar jag mest på hur mycket kläder som behövs. Jag fryser ju jämt och hur mycket kommer det behövas? Min värsta farhåga är nog att vara kall och blöt i en vecka och komma hem typ nedkyld. Mannen säger att jag inte behöver oroa mig för det kommer inte vara under nollan ens på natten. Det känns ju mycket tryggare på en gång.... när ingen ser kanske jag smusslar ner en extratröja ändå. I hans ryggsäck får det bli, för i min vill jag inte ha nån onödig vikt och i barnens kan jag inte med att lägga den.

Med två dagar kvar till avresa tror jag allt är under kontroll. Tältet är provsovet, rutten är ungefärligen fastställd, powerbanken laddad och gosedjuren packade.

Det saknas bara två par strumpor, men de ska jag köpa i eftermiddag. Sen är vi redo.

Jämtland -Here we come!

Resan till Vuoggatjålme, del 2

För er som legat sömnlösa och bara väntat på den rafflande fortsättningen på fjällresan, ta det lugnt, den kommer här!

Torsdagen kom och det var dags att städa ur vår älskade lilla paradisstuga vid sjökanten. Efter ett nästan tårfyllt farväl tog vi en promenad längs stranden, en kortare tur, men åh så härligt det var. Sandstrand, klippor, stenar, sol och glitter i vattnet. Katja ville nästan bada. Men av nån anledning lät hon bli. Sa att hon inte hade nån handduk. Hm.

Tillbaka i stugbyn mötte vi upp de andra deltagarna. De som också skulle delta i Må Bra dagarna. Tre dagar fyllda av vandring, yoga, kanske lite löpning, god mat, avkoppling och samvaro. 16 personer från övre Norrland, från orter vi knappt hört talas om. Än mindre varit i eller vet nåt om. Faktiskt bra spännande bara det! 

Efter lunch och lite kort info från våra ledare Maja och Katarina bytte vi om för ett Bootcamp liknande pass längs barkbanan. Trots mycket vandrande de senaste dagarna hade jag rejält med spring i benen och längtade efter att få ösa på och höja pulsen. Det var ett önskemål som var väldigt lätt att uppfylla. Banan var bara 2,5 km lång, men ganska kuperad och med många stopp för styrkeövningar. Jag körde på så hårt jag kunde och var rejält trött och med en puls nära maxnivå när jag kom tillbaka.
Då hojtade Anna från Kalix att hon ville springa ett varv till och tyckte att jag verkade vara ett bra sällskap. Jag hängde på och Anna drog iväg som en avlöning. Eller som en älg, jag vet inte. Jag hade att göra med att hänga med, jäklar vad hon sprang!

Efter avslutad fysträning avrundade vi dagen med härlig yoga i eftermiddagssolen. Därefter dusch och bastu och ytterligare en god middag i restaurangen. Älghamburgare med mandelpotatisklyftor. Så himla gott. Igen!

Fredagen den 18 aug var målet Tjidtjaks topp. Eller hur högt man nu ville gå. Det började ganska brant uppför genom skogen. Efter ett par km glesnade träden och vi kom fram till en liten raststuga. Där intog vi fika och mellanmål och passade på att ta av ett lager kläder. Strax efter kom vi ut på kalfjället och det var flera som kände sig manade att uppge ett riktigt Ronja-skrik. Själv blir jag mest överväldigad och säger ingenting, bara tar in och känner hur liten jag är. Vi kom inte ända upp till toppen, men var nöjda ändå. Vi vände strax innan, efter att ha spenderat en hel del tid med att äta både kråkbär och tranbär. På vägen ner hittade vi alldeles mogna hjortron. Sånt finns varken i Stockholmstrakten eller i Småland, så det var kul.

.

Vi var tillbaka redan runt tre, och några av tjejerna tyckte absolut att vi borde ta bilen upp till riktiga kalfjället och kanske över till norska sidan så att Katja och jag skulle få se hur det verkligen kan se ut. Vi hängde på såklart och upptäckte att landskapet ändrade sig igen. Naturen blev "vildare", bergen högre och det var mer snö. Lite Sagan om ringen-natur tyckte Katja. Jag vet inte, för den har jag inte sett, jag förstår mig inte på sådana filmer. Men oerhört vackert och väldigt storslaget var det i allafall. Om jag kände mig liten på fjället tidigare under dagen, kände jag mig som ett sandkorn i universum just här. Så himla gulligt av Ann och Marita att ta med oss och låta oss uppleva detta! 

.

.

Jag kan aldrig få nog av känslan på kalfjället. Har varit i fjällen ganska många gånger nu, och älskar det bara mer och mer. Det är nåt speciellt med naturen, med fjället, med tystnaden och med vidderna. Går inte riktigt att sätta ord på.

Kråkbär

Tranbär

Lördag, vår sista heldag. Tog bilarna ett par km och promenerade mot Bänoklippan. Det var bara ett par km i lättvandrad terräng dit och efter att ha fyllt på med mer energi var vi några som ville fortsätta. Efter en snabb, kanske lite för snabb, koll på kartan avgjorde vi att det nog bara skulle vara 10-12 km hem om vi skulle gå. Inte mycket att tveka på tyckte några av oss, inkl jag själv, så vi drog. Lite för snabbt faktiskt, för vi missade stigen nästan på en gång, och fick trassla oss ner mot vattnet genom snåret. Det blev nån km extra, men som bonus fick vi se alldeles färskt björnbajs. Fem högar på en ganska kort sträcka. Rätt lustig upplevelse att inse att det gått björnar just här, bara en stund innan. 

.

Vår vandring denna dag blev lite längre än vi tänkt, ca 16 km. Vi hade räknat med att vara tillbaka till 17.30 och med tre minuter kvar såg vi skylten "Vouggatjålme 1 km". Vi insåg att vi inte skulle hinna, men vi var tre stycken, inkl jag själv, som tyckte att det var värt ett försök. Med vandringskängor, ryggsäck, och 15 km i benen stack vi iväg det snabbaste vi kunde. Förutsättningarna att lyckas var ju minst sagt obefintliga, men ändå, det gick inte att motstå att försöka. Rätt lustigt att det ändå fanns lite kräm kvar i benen. 

Kvällen avslutades med Kalixlöjrom och mandelpotatischips till förrätt, samt Renskav, mos med Västerbottenost och lingon till huvudrätt. Jätte, jättegott, verkligen!!

Söndagen, sista dagen. Vill inte åka hem. Jag har träffat underbara människor, ätit så mycket god mat, hunnit prata med Katja, skrattat, sovit, tänkt, filosoferat, rört på mig och för första gången på länge tycker jag att kropp och själ har gått i samma takt, varit i fas med varandra. Fast det gör ont i hjärtat att lämna nyfunna vänner, säga adjö till Norrland och lämna tystnaden, ska det bli skönt att komma hem. Härligt att få träffa barnen igen, Janne, vårt hus, mina växter och allt det som är hemma. 

Mina upplevelser kommer jag för alltid bära med mig, och jag ska göra mitt bästa för att behålla ett litet uns av lugnet när vardagen tar fart. Tack Katja som ville följa med mig, som alltid hänger med på det jag hittar på. Tack Maja och Katarina för fantastiskt fina dagar och bra arrangemang. Och tack alla härliga norrlänningar som på olika sätt bidrog till att göra dessa dagar till ett oförglömligt minne. Ni har alla gjort min värld lite större! 

Hemma i Småland har jag nästan aldrig sett den småländska landskapsblomman,
men här växte den överallt.

Kväll i Vuoggatjålme

.

.