Vad är "hälsosam och vältränad"?

Härom dagen fick jag en intressant fråga. Så intressant och tänkvärd så jag kände att jag ville utveckla svaret och skriva ett helt eget inlägg om det. Frågan löd:

Måste fråga en sak som jag funderar på. Jag läste att det är hälsosammare med att vara vältränad och ha ett BMI på 27 än att vara smal och otränad. Sen var det någon som hade kommenterat att det finns ingen med BMI 27 som är vältränad. Då började jag fundera på när man egentligen räknas som vältränad. Jag googlade runt lite och bland träningsfreaks är det när man presterar över en viss nivå. Men räknas det inte om man är fysiskt aktiv utan att prestera en massa? Jag råkar ha just BMI 27. Jag vill ju såklart vara så där hälsosam och vältränad. 

Min första spontanan tanke när jag läste frågan var att vem har rätt att bestämma över vad som är hälsosamt och vältränad för mig? Vi har ju alla olika preferens, utgångspunkt och förutsättningar. Dessutom har vi olika mål. För någon är målet att springa milen på under 40 min. För någon annan är det att ta 90 kg i marklyft. För en tredje är det att orka sig ut på en kortare promenad. För ytterligare en är det att komma tillbaka efter en skada.
Vem är då jag att säga att gränsen för vältränad går vid BMI 27? Eller vid 40 min på milen? Det finns garanterat de som klarar att marklyfta 90 kg som ligger både över och under 27. Eller klarar milen på 40. Det är inga magiska gränser som delar mänskligheten i "tränad" resp "otränad". Vi är alldeles för snabba med att döma, och tala om vad som är rätt och fel. Lite mer tolerans och uppmuntran skulle göra oss gott.

Men tillbaka till det frågan egentligen handlar om. Är det bättre att vara vältränad med ett högre BMI, än att vara smal och otränad? Mitt svar på det är helt klart JA!! Det är helt klart bättre att ha ett högre BMI i en tränad kropp. Jag tänker såhär.
Först ger BMI inget exakt värde på om man är över- eller underviktig. Man ska se det som en indikation. Det är ett trubbigt mått som inte tar hänsyn till kroppsammansättning. En person som är stark och har mycket muskler får ett högt BMI och ligger ofta över gränsvärdet för "normalvikt". Trots det är vi nog få som skulle betrakta den personen som överviktig.
Om man inte tränar, oavsett om man är naturligt smal eller inte, går man miste om många av de hälsofördelar som träningen ger. Att träna handlar ju långt ifrån bara om att hålla vikten.

Bland hälsofördelarna med träning kan räknas upp:
* Ökad kondition
* Ökad muskelmassa
* Bättre sömn
* Endorfiner utsöndras, kroppens lyckohormon
* Stresståligheten ökar
* Skelettet stärks
* Bättre matsmältning
* Stärker hjärtat
* Blodtrycket påverkas positivt
* Stärker imunförsvaret
* Inlärningsförmågan ökar
Osv

Snacka om mirakelmedicin! Genom att inte träna går man miste om allt detta. Och det gäller ju oss alla, oavsett mål med träningen, eller vilket BMI vi har. Det går alltså inte att gömma sig bakom att man är smal, och därför inte "behöver" träna. Även en  naturligt smal person behöver styrka, kondition och allt det positiva som träningen ger, det får man inte av sig självt, bara för att man är smal. Alla har nytta av att röra på sig!

Personligen, men det här är bara vad jag själv tycker, är att hälsosam och vältränad är man när man orkar, klarar och kan göra det man vill. Om jag vill var ute och klättra i klätterställningen med barnen, om jag vill kunna springa en mil, åka skidor eller vandra i fjällen är jag vältränad om jag klarar det. Alltså vältränad och hälsosam utifrån mina mål och mina behov. Jag vill inte låta kroppen begränsa mig, jag vill klara att göra det jag vill, vill kunna orka det jag vill. Då känner jag mig vältränad.
Och det oavsett BMI eller kg på skivstången!

Det vore kul att höra hur ni ser på det här med att vara vältränad och hälsosam. När är man det? Hur tänker ni?

"Höstprojekt Styrka" - Statusuppdatering

Då har jag varit igång någon månad. Alltså på gång med min egen styrketräning.
Som jag skrev om för en tid sedan har jag ju alltid haft löprelaterade mål med min träning, men den här hösten har målen mer varit av styrkekaraktär. Jag har känt ett behov av att öka min styrka, dels av intresse, men även för att det inte funnits så mycket möjlighet att springa. Jag ville också se vilka resultat jag kunde få med denna relativt lilla insats.

Nu - någon månad in i det sk projektet tänkter jag därmed avge en liten statusrapport.

Min målsättning var följande:
* Tre egna träningstillfällen i veckan (utöver den träning jag får via mina gruppass, med kunder osv). * Ganska korta pass, ca 45 min per tillfälle.
* Dessa 45 min ska vara effektiva, dvs mycket träning på kort tid.
* Fokus på basövningar som inkluderar flera muskelgrupper.
* Mycket supersets, dropsets och även någon triset för att skapa tidseffektiva pass.

Favoritredskapen!!

Hur har det då gått så här långt?
Jodå, ganska hyggligt. Jag har genomfört mina tre pass, i stort sett varje vecka. Några pass har varit kortare, runt 30 min, och något enstaka har varit längre. Men i stort sett enligt plan. Jag har jobbat mycket med kettlebells eftersom det ofta inkluderar många muskelgrupper och dessutom är väldigt kul. Jag har jobbat mest med helkroppspass, men med fokus på vissa delar, i grova drag enl följande:
Pass 1: Ben, rygg och axlar, fokus på rygg.
Pass 2: Bröst och armar.
Pass 3: Rygg, axlar och ben, fokus på ben.

Jag har försökt att få passen så varierade som möjligt, tex genom att inkludera både press och dragövningar där det har varit möjligt. Samt en hel del kettlebells såklart. Eftersom jag inte vill ha min träning alltför styrd, det ska finnas utrymme för improvisation och nyfikenhet, så har jag ofta lagt in nån helt annan övning bara för att jag fått lust att göra det. För mig är det viktigt att träningen är kul, och verkligen är ett andningshål i tillvaron, blir det för mycket regler så är det inte roligt längre. Jag har alltså haft en ganska frikostig inställning till vilka övningar jag har valt.

Och resultatet? Utan att ha genomfört några mätningar, känner jag mig ganska nöjd. Inte helt nöjd, men ganska. Jag har kunnat öka på vikterna och orkar trots det genomföra övningarna med bibehållen teknik. Det är bra! Jag känner mig starkare och ser att det har hänt saker med axlar och rygg. Det är också bra!

Sen hade jag nog önskat att jag hade kunnat tighta till kroppen lite mer. Att de muskler som jag har byggt på, faktiskt hade synts lite mer. Varit lite mer definierade. Här inser jag att mitt resultat sannolikt hade blivit bättre om jag hade varit mer strikt i mitt val av övningar. Jag har tillåtit mig själv att gå ifrån min plan lite för ofta, kanske på bekostnad av resultatet. Men som jag har skrivit om många gånger tidigare; träning måste vara rolig, och det får gå före att maximera resultat.

Jag hade antagligen behövt ändra en del i kosten också. Jag är alltid noga med vad jag äter, men för att få ut det där lilla "extra" av träningen hade jag behövt göra vissa justeringar. Och det har jag helt enkelt inte haft lust att göra! Det får liksom bli så bra som det blir, med den insats jag är beredd att göra. Kanske att jag skruvar upp insatsen lite framöver, men det är långt ifrån säkert. Jag får lura lite på det!

Sammanfattningsvis har resultatet så här långt varit bra, men hade kunnat bli ännu bättre om jag lagt i en extra växel. Man får de resultat man skapar, det blir inte mer än så!

Jag kommer jobba vidare med mitt "projekt" åtminstone någon månad till. Därefter får jag avgöra hur jag ska fortsätta, och hur jag ska ställa mig till löpträningen framåt. Jag är bra sugen på ett marathon till, och i så fall behöver löpträningen prioriteras. Men det får bli nästa steg, just nu fortsätter jag på inslagen väg. Ungefär så. Återkommer!

Men just nu är det höstlov och jag ska mysa och titta på Kalle och chokladfabriken med min yngsta dotter!!

"Höstprojekt Styrka" - Nu kör vi!

Jag har en längre tid funderat lite på inriktningen på min egen träning framöver. I många år har jag haft löprelaterade mål, springa mer, springa längre, springa mer trail osv. Men hur det än är, så är det ganska svårt att kombinera mitt jobb med en seriös satsning på löpning. Ja, om man nu kan säga att min satsning någonsin har varit seriös.... Jag orkar helt enkelt inte ge mig ut att springa i nån större utsträckning. Några km eller en mil ibland, men det regelbundna strukturerade säger kroppen ifrån om. Och det klart, en vanlig arbetsdag kan utan problem innehålla ett flertal pass med varierande intensitet, så det klart att det är svårt att rent fysiskt orka med så mycket mer.

Jag är riktigt sugen på att lära mig crawla för att ta mig igenom Vansbrosimningen på ett snyggt sätt till  sommaren. Och jag är grymt sugen på att gå vidare med triathlon och kanske testa nåt "riktigt" lopp. Och då är det ju bra om jag kan simma. 

Men här och nu? Här och nu vill jag ha nåt för egen del att jobba med. Inte bara nöja mig med den träning jag får via jobbet. Jag har paradoxalt nog inte styrketränat så mycket sista året. Trots att jag jobbar på gym och har kabelmaskinerna och hantlarna på armlängds avstånd. Har därför bestämt mig för att hösten och början på vintern ska ägnas åt att bygga styrka. Det kommer göra gott för min löpning, när det är tid att ta upp den på riktigt igen. Och det kommer definitivt göra gott åt hållbarheten i min kropp. Ska jag hålla för de påfrestningar jobbet och tillvaron för med sig så behöver jag bli starkare. Det går inte att blunda för det. Och det jag säger till mina PT kunder borde även gälla mig själv....

Alltså. Några välplanerade styrkepass i veckan. I väntetiden mellan kunder, det kommer vara väl investerad tid. Mitt mål är att bygga lite mer synliga muskler, bli lite tightare i kroppen och framför allt känna mig starkare. Jag har väldigt lite intresse för att sätta rekord av olika slag, typ att ta XX kg i marklyft/bänkpress/knäböj/you namn it. Men att bygga lite mera muskler och bli lite starkare, är mer vad jag tänker mig. 

 

Ska bli riktigt kul. Och spännande. Jag använder ganska ofta mig själv som försökskanin för olika saker. Det här blir också en typ av test. Hur mycket kan hända i kroppen med tre ordentliga pass i veckan på ett par månaders sikt? Borde kunna vara en del. 

Här borde jag väl lägga ut lite "före" bilder, men det tänker jag inte göra. Kanske kommer de senare - fast troligtvis inte. Jag gör detta för min egen skull, för att jag behöver lite "projekt" i tillvaron.

"Höstprojekt Styrka", det låter bra! Let's go!! Fortsättning följer...

Mot nya mål

Jag lyckades i mitt förra inlägg skruva upp förväntningarna på mitt nästa lopp lite mer än avsett. Det var inte riktigt meningen, för jag ska varken bestiga Mount Everest, springa ett 24-timmars lopp eller göra en Ironman. Fast nu bränns det lite. Lite. Jag ska nämligen för första gången testa på triathlon!

Det kan ju med all rätt tyckas lite märkligt att jag är så spänd/glad/rädd/exalterad för det. Men betänk att jag inte kan simma så förstår man (kanske) lite bättre. Eller ja, simma kan jag ju, men bara tantsim. Inte crawl. Dessutom tycker jag inte om att bada mer än fötterna. Och nu ska jag simma i öppna havet!  Eller ja, inte ens havet förresten... Drevviken. Och sträckan är överkomlig, 500 meter. Det borde man (jag) klara med tantsim och våtdräkt. Jag har övertalat min kompis Sara att vara med, känns tryggt att ha nån med som kan dra upp mig ute till havs, ja ja Drevviken, om jag sjunker. 

Loppet då? Jo, det är ett lokalt lopp som anordnas av fyra tjejer här i krokarna. Långt ifrån de stora arrangemangen och riktiga storloppen. Jag hörde talas om detta redan förra året, och i år när jag såg ett anslag tänkte jag att nu är det dags. Nu får det vara färdigvelat. Punkt! 

Jag har länge varit sugen på att testa triathlon men inte riktigt kommit mig för. Jag kan ju inte simma på riktigt och jag tycker det är läskigt att cykla fort om jag skulle ramla. Springa kan jag förstås, nästan hur långt som helst, men det andra.... Därför känns detta som en så bra början, ett lokalt lopp, utan en massa prestationskrav. Bara för att det är kul! Och så tycker jag att det är ett så bra initiativ att ordna ett lopp i närområdet. Härligt att det finns såna krafter! 

Till att börja med ska jag införskaffa en våtdräkt. Har nån tips på var jag kan köpa en billig, gärna med långa ben och långa armar vore jag mycket tacksam. Sen ska jag öva på att simma i den. Tantsim i våtdräkt. Och så cykla med efterföljande löpning så klart. 

Detta ska bli sommarens träningsprojekt har jag tänkt. Ska bli riktigt kul, precis den utmaning jag behöver just nu. Fortsättning följer garanterat. 

Wish me luck!

Att gå utanför sin comfortzone....

Varför är det så svårt att prova nya saker? Varför är det så svårt att gå på ett annat pass än just det man brukar gå på? Varför låter man hellre bli att träna om det är en vikarie på favorit passet? Och varför är det så lätt att skapa sina egna sanningar?

Spinning är för jobbigt, utepassen är för tuffa, instruktören XX kör så hårt, man måste vara jättestark för att träna med fria vikter, gummiband är inte träning, och så bara fortsätter det.... Den här typen av mer eller mindre ogrundade påståenden hör jag ganska ofta. När man inte riktigt vet skapar man sin egen sanning. Spinning kan absolut vara en nära döden upplevelse, men det kan också vara "a walk in the park" om man hellre vill det. Och allt däremellan - beroende på hur jobbigt man vill att det ska bli. Och hur jobbigt man gör det. För det är ju jag själv som väljer!

Jag tror man skapar dessa sanningar för att slippa prova något nytt. Slippa utmana sig. För att få en ursäkt att stanna i sin comfort zone. I sin bekväma zon där man vet precis vad som väntar och inte blir speciellt överraskad. Varken positivt eller negativt. Det är lite synd. För genom att sätta upp en massa hinder och  "sanningar", går vi miste om väldigt mycket, kanske helt i onödan. 

Jag gör dessvärre likadant själv ibland. Hittar på min egen sanning för att slippa prova. Jag går därför väldigt sällan på dansinspirerade pass. Jag kan nämligen inte dansa. Jag har ingen taktkänsla och jag kan inte röra mig åt rätt håll. Eller så kan jag det?!? Fast jag inte vet. För jag har ju inte provat! 

Tack och lov har jag blivit mycket bättre på att våga göra saker som jag inte vet om jag kan. Ta mer risker, våga prova och våga köra på. Jag behöver inte alltid ha garanti eller veta exakt vad som ska hända. Och vad är det värsta som kan hända? Att passet var för jobbigt? Då får jag väl ta en liten paus då! Eller att vikarien var dålig? Då behöver jag inte gå nån mer gång. Det handlar väldigt sällan om liv och död. 

Apropå att våga så har jag länge varit sugen på att testa nån ny typ av lopp, få lite nytändning i min egen träning och utmana mig själv i nåt annat än att springa ännu längre. För några veckor sedan hittade jag ett lopp jag blev nyfiken på, och sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Tills idag när jag anmälde mig. Just nu känner jag mig både förväntansfull, lite glad och tämligen skräckslagen. Hur ska det här går? 

Ja, inte vet jag. Jag får skriva om mitt nyblivna sommarprojekt i ett annat inlägg. Just nu vill jag bara känna mig stolt över att jag ens vågade anmäla mig. Och så ska jag äta lite jordgubbar. 

Det blev visst en riktig cliff hanger av detta.....

Nu är det inte långt kvar!!!

Ååååååh vad jag längtar!! Ska bli så kul, så intressant, så jobbigt och så himla BRA!! Nä, jag pratar inte om nåt nytt långlopp, den tiden kommer också, men nu är det tid för andra saker. Jag har nämligen bestämt mig för att göra något som jag så länge velat men inte riktigt kunnat sätta fingret på. Förrän i höstas, och nu är det äntligen dags!

-Jag ska börja skolan!!

Jag har länge känt att jag vill göra något mer. Inte så att jag har en massa tid över som måste fyllas. Det har jag nämligen inte, utan mer att jag vill utvecklas och prova nya vägar. Och eftersom träningen och löpningen med tiden har blivit en allt större del av mitt liv var det naturligt att tänka i de banorna. Jag vill dessutom att den kunskap och den erfarenhet jag har samlat på mig ska komma till nytta. Till nytta för någon annan som vill göra en förändring, en nystart eller bara komma vidare. Jag har därför efter mycket funderande fram och tillbaka, mycket vägande för och emot, och en stor längtan att gå vidare, bestämt mig för att utbilda mig till Personlig Tränare. Beslutet tog jag som sagt redan i höstas och nu är det äntligen dags!!

-Jag ska börja skolan!! Jag ska läsa till Personlig Tränare!!

Förra veckan kom kallelse, schema, litteraturförteckning och annat bra och veta inför skolstarten den 27 mars. Igår köpte jag de första böckerna så nu känns det verkligen att det är på gång.

Jag ser fram emot att få fördjupa mig i det jag älskar, jag ser fram emot att få lära känna mina kurs kamrater och jag ser fram emot att se vilken väg jag väljer att ta efter utbildningen. Jag är så glad över att jag tog detta beslut och jag är så glad att jag vågade. Jag kommer ta vara på den här tiden och suga åt mig all kunskap och all inspiration jag bara kan få. Jag känner mig så glad och tacksam för att jag har en familj som stöttar mig i detta och jag är så glad för att jag har fått möjligheten att göra det jag vill.

-Förresten,sa jag att det ska bli jättekul??

Skövde 6-timmars - 2 dagar efter!

Nu, med lite drygt två dygns perspektiv på mitt fantastiska lopp i Skövde i helgen tänkte jag försöka mig på att teckna ner min upplevelse. Med risk för att detta låter som en väl tilltagen efterkonstruktion kan jag ärligt säga - jag hade roligt varenda minut och vartenda steg!

Men tillbaka till lördag förmiddag. Vaknade tidigt efter en natts hygglig sömn. Inte toppenbra, men helt okej, har sprungit lopp på betydligt färre timmar än så här så det borde funka. Vi konstaterade redan när vi drog isär gardinerna att det BLÅSER. Och det såg inte ut att vara någon liten lätt bris utan mer av modellen storm, eller möjligen stark kuling. Säkert från norr dessutom. Jag som är så rädd att frysa packade genast ner några extra tröjor i ryggan, bara för säkerhets skull.

Strax före 10 anslöt vi till lämmeltåget av sammanbitna och lätt nervöst fnissiga löpare på väg till start. Kunde konstatera att blåsten var hård...
Startskottet gick prick 10 och jag och kanske tvåhundra till sprang i väg. Eller sprang var det förresten inte så många som gjorde, vi mer joggade, eller lufsade iväg lite lugnt. Ska man klara 6 timmar kan man inte dra på för fullt, det sitter djupt fastpräntat i förnuftet. Första, andra, tredje varvet höll jag lite koll på klockan, mest bara för att det inte skulle gå för fort. Fram till sjunde varvet höll jag dessutom koll på hur många varv jag hade sprungit. Sen tyckte jag att det blev lite overload i hjärnan av dessa två saker att hålla ordning på. Jag kände dessutom att jag hade bra koll på farten och övergick till att springa på känsla istället. Mycket skönare och mer avslappnat!

Efter första timmen fyllde jag på med lite sportdryck och några chips. Sen fortsatte jag att äta eller dricka något litet vartannat varv. Just äta och dricka var en av de saker jag var mest bekymrad över innan loppet för jag vet ju hur viktigt det är att börja fylla på tidigt. Men jag tycker det är svårt, så jag väntar ofta alldeles för länge. Och när man känner att krafterna börjar ta slut är det näst intill omöjligt att komma igen så att inte tappa för mycket energi är väldigt viktigt. Kanske rent av avgörande.

Första timmarna gick av bara farten, kroppen kändes bra och benen var förvånansvärt pigga. Jag passerade halvmara på strax under 2,5 timme med mycket krafter kvar vilket kändes lovande. Kilometer lades till kilometer och till slut hade jag sprungit i 3 timmar och ytterligare en stund senare i 3 mil. Jag höll ett halvt öga på klockan nån gång, mest bara för att kolla att jag var med i matchen. Kroppen känns fortfarande stark och jag förvånades av att det inte började kännas långtråkigt. Jag menar, en varvbana på knappt 1500 m runt en park, hur kul kan det vara? Man borde ju tappa motivationen nånstans längs vägen, det var i alla fall jag beredd på. Men timmarna och kilometrarna bara sprang iväg. Ja, ja jag vet att humornivån blir lite påverkad efter ett tag...

Jag passerade maraton på kanske 4:40, jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag vet att jag konstaterade att jag hade bra med tid att nå mitt mål. Mitt mycket inofficiella mål på 50 km. I min fantasi hade jag tänkt att kanske, kanske om jag har en bra dag, då kan jag kanske nå 50 km. Jag har tidigare sprungit 50 km på 5:50, så det var inte omöjligt visste jag, men ändå så svårt.

Efter maratonpasseringen började tröttheten komma på allvar, men då var det ju bara 8 km kvar och 8 km har jag ju sprungit hur många gånger som helst. Det är ju verkligen ingenting, det kan jag ju ta i sömnen, baklänges med högklackade skor om det kniper. Och nu hade jag mina väl insprugna Mizuno på fötterna så vad kunde gå fel? Ingenting visade det sig, men jag vågade inte stanna och känna efter av rädsla att inte komma igång igen. Vid varvning 30+ varv nånting stod klockan på 5:45 och jag hade då passerat 51 km. Jag hade alltså nått 50 km på rekordtid och hade gott om tid för ett sista ärevarv innan slutsignalen ljöd. Mitt ärevarv blev dock inte ett riktigt helt varv. Efter 1 km stod mina underbara, älskade ungar och väntade på mig. Jag blev så oerhört glad av att se dem så jag bara struntade i att försöka klämma ur det sista . Min officiella sträcka blev 52,378 km vilket var mer än jag hade kunnat önska!

Min roliga, härliga och jobbiga dag avslutades med en precis lika rolig kväll. På hotellet väntade middag, ett härligt glas rödvin (eller två?!) och sällskap av fina nyfunna löparvänner. Förutom att jag gjorde ett resultat som jag är så stolt över fick vi nya vänner denna helg. Tack Sylvia och Per för jättetrevligt sällskap, vi ses nästa år igen. Eller troligtvis innan dess hoppas jag!

Jag kommer ta med mig denna upplevelsen och veta att jag ännu en gång har flyttat fram min gräns. Min gräns för vad som var möjligt just i lördags. Frågan är var gränsen kommer ligga härnäst?!?

Skövde, Here I come!!

Då var det äntligen gjort! Anmälan inskickad och avgiften betald till Skövde 6-timmars den 7 mars!

Förberedelserna har naturligtvis redan pågått ett tag, men pga höftskadan har jag avvaktat med anmälan, tills läget var under kontroll igen. Det tror jag att det är nu! 

6 timmar löpning..... Det låter nästan omöjligt. Jag har visserligen sprungit 50 km lopp tidigare och då sprungit på 5:50. Men 6 timmar, det är skillnad det! Tänk att dessa 10 min kan göra så stor skillnad i huvudet. Hjärnan är bra underlig!

Förberedelserna är som sagt i full gång och jag tror att det är följande faktorer som kommer vara avgörande för mig:

* Att orka vara igång i 6 timmar.

* Att kunna äta under tiden. Och efteråt.

* Att det inte kommer vara alltför kallt. Eller regnigt för den delen.

Vädret kan jag inte påverka så det lämnar jag därhän och ägnar istället mitt fokus på det jag faktiskt kan göra något åt. 

Orka vara igång i 6 timmar är egentligen ganska enkelt. Det kräver bara träning! Fast väldigt mycket träning, och här fick jag pga skadan ett väldigt ovälkommet avbrott mitt under viktigaste uppbyggnadsperioden. Det kan omöjligt tränas igen, och jag får utgå där jag är ifrån idag. Dessutom så konkurrerar jobb, familj och övriga livet med den tid som kan läggas på träning så i verkligheten är pusslet lite mer komplicerat. Men jag ska göra allt jag kan, med de förutsättningar jag har!

Att kunna äta under tiden loppet pågår är också en träningssak, förstås. Men det är så svårt!! Under mina vanliga långpass kan jag klämma i mig nån gel och det brukar funka hyggligt. Men ju längre jag håller igång desto svårare brukar det vara att äta. Två, möjligen tre gel klarar jag men sen tar det stopp. Och här behövs mer energi än så. 

På Lidingö Ultra serverades RisiFrutti och det var ganska ok, några chips slank också ner och det funkade också. Jag såg en kille som hade med sig en paprika som han åt nånstans efter 3 mil. Det såg ganska kul ut, och inte kan det ha gett så mycket energi heller. Tror jag skippar paprikan. Undrar om man klarar 6 timmar på chips och risifrutti?? För det är stor skillnad på 5:50 och 6 timmar!

Fortsättning följer....

Hemma igen efter gårdagens långpass. Härlig runda i mycket snö, kommer göra susen för Skövde 6-timmars!

Loppen - i med och motgång 2014

Häromdagen funderade jag lite på hur 2014 gick ur träningssynpunkt. Där kan jag säga att jag är väldigt nöjd, det var check på allt!
Mina lopp då?!?
Årets första mål var att springa Lidingö Ultra 50 km i början på maj. Ett lopp som jag verkligen sett fram emot. Dels för att Lidingö 30 km är ett riktigt favoritlopp och dels för att det har varit ett lopp jag gått och tänkt på i flera år, men inte förrän nu varit redo att springa. Mitt mål var egentligen bara att ta mig runt, njuta och ha roligt. Om jag kom under 6 timmar skulle jag bli nöjd, jag vet ju hur kuperat Lidingö är, men tiden var egentligen mindre viktig. Det hela gick bra från första stund, jag hittade en bra rytm och hade härliga människor runt omkring. Vi peppade varandra när det var jobbigt och skrattade och åt lyckan och galenskapen att springa så långt. Det var roligt hela tiden (nåja) och jag gick i mål på strax över 5:50. En i mina ögon helt fantastisk tid, med tanke på hur backigt det är!

Stockholm Marathon avnjöt jag från publikplats i år, det loppet hade jag valt bort till förmån för mina 50 km satsningar. Kändes lite konstigt att inte vara med, men ibland måste man välja.
Sen halkade jag på ett bananskal in på Midnattsloppet, något jag inte sprungit på flera år. Gjorde en hygglig tid, inte min bästa mil kanske, men ganska nära ändå.

I september, var det då dags för en av mina favoriter, Lidingö 30 km. I år var vi ett gäng från orienteringsklubben som sprang vilket gjorde det hela ännu lite roligare. Det lustiga med LL är att jag alltid har lyckats förbättra min tid, inte med mycket, men ändå. Jag gjorde således personbästa detta året också och åkte hem med en riktigt härlig känsla av att klara allt!

Mitt stora mål för året var att springa SUM (Sörmlands Ultra) i mitten på oktober. I mina ögon var det det tuffaste av de lopp jag sprungit och jag har lagt upp årets träning och andra lopp med SUM som absoluta mål. Jag har tränat styrka för att orka hålla ett bra steg, jag har sprungit ultraintervaller för att orka springa länge och jag har sprungit backar för att klara kuperad terräng.
Och vad händer? Tre veckor innan får jag influensa! Och inte en liten snäll en med lite förkylning, utan värsta sortens, med hög feber och ont i hela kroppen. Jag tillfrisknade, men kände tydligt att krafterna saknades. Efter mycket vånda beslutade jag mig ändå för att ge det ett försök, helt utan tidsmål och med löfte till mig själv att bryta om det behövdes. Jag klarade första 15 km ganska bra, men insåg vid 17 att jag aldrig skulle orka ytterligare ca 35, åtminstone inte springandes. Jag valde därför att kliva av vid 25, där gick det att hämta upp mig. Årets stora mål blev därför inte vad jag hade tänkt eller förberett mig för. Men efter ett tag, med lite distans, är jag ändå så glad att jag försökte -och att jag hade omdömet att avbryta. Nu vet jag hur loppet är och hur banan ser ut och inte minst - den kommer finns kvar!!

Jag är nöjd med mitt år, mycket nöjd till och med. Jag har fått en helt annan kontinuitet i min träning och genomfört den på ett systematiskt och målinriktat sätt, vilket gett resultat i de lopp jag har genomfört. Jag tackar min kropp för att den har jobbat med mig och hjälpt mig förverkliga de mål jag har haft! Tackar!

Mitt första inlägg....

... tänkte jag ägna åt att fundera lite på hur året var och vad jag egentligen gjorde. Vad var det som gick bra och vad kan göras ännu bättre framåt?

Spontant kan jag säga att ur träningssynpunkt har detta året varit toppen, all time high faktiskt. Mitt mål var att springa 150 mil, att börja cykelpendla till jobbet åtminstone under sommarhalvåret och att bygga upp en bra styrka för att hålla för längre löpsträckor.

De 150 milen är i hamn, om än med väldigt liten marginal. I slutet av november låg jag på 146 mil och såg att jag kommer sannolikt komma upp i närmare 160, dvs lite längre än Sverige. Det hade varit kul! Men, dagarna efter får jag förskräckligt ont i höften och kan nästan inte springa alls i december. Det hela verkar, med god hjälp av naprapat, ordna upp sig och de sista dagarna kan jag i alla fall springa så pass mycket att jag klarar 150. Det hade varit för bedrövligt annars.

Min löpning har huvudsakligen bestått av distanspass av olika längd, från 10-25 km. Till detta har jag lagt minst ett kvalitetspass i veckan, backe, korta intervaller, långa intervaller eller kanske lite fartlek. Oftast ensam men ibland ihop med orienteringsklubben, nån gång med barn cyklandes bredvid och ibland med min sambo. En ganska hygglig mix av pass, men som vanligt kan jag konstatera att det aldrig blir tillräckligt många långpass.

Vad gäller cyklingen så var det precis så bra att cykelpendla som jag hade tänkt. Tur och Retur till jobbet är det 27 km. Ur tidsynpunkt, en nog så viktig aspekt för en morsa med inte alltför stora barn, är detta helt gratis träning på tid som ändå skulle ha ägnats åt förflyttning. En vinst ur samtliga aspekter!!

Styrka har jag uppenbarligen fått, eller skaffat, jag har numera inte alls ont i ryggen när jag springer långt. Något jag ofta kände förut när jag inte orkade hålla mig uppe när jag började bli trött.

Sammanfattningsvis kan sägas att året har gett mig fler träningstimmar än någonsin tidigare, fler mil än tidigare både på cykel och springandes samt väldigt många spinning och Body pump pass. Jag har byggt på en redan god uthållighet och lagt till lite styrka och stabilitet. Oj oj oj, nu känner jag mig nöjd!
I morgon ska jag fundera över vilka lopp jag sprang och hur det gick....