Ironhen 2018

Idag, onsdag, 4 dagar efter årets happening känner jag mig redo att sammanfatta upplevelsen. Det var mycket att göra innan, och dagen D var det fullt upp. Och sen? Ja, då gick nog luften ur mig lite. Men nu är jag på gång och på hugget igen.

Ironhen ja. Vårt eget triathlon som jag för fjärde året är med och arrangerar. I, brevid och omkring Drevviken. Utan tidtagning, utan prestige och utan press. Ett triathlon för alla, helt enkelt. 500 m sim, 3 mil cykel (som kan kortas till 1,5 mil om man vill) och till slut 7 km löpning. Och att det är ett lopp för alla blev extra tydligt i år. Vi har ingen tidtagning och därmed ingen vinnare, men från första till sista som gick i mål var spreaden över 2 timmar. Och jag vågar säga att alla hade lika roligt! De första som maxade och tyckte det var kul att se vad cykeln gick för och den sista, som var så nöjd att hon klarat alltihop. Så stora och så fina prestationer alltihop!

Startfältet precis före start.

Dagarna innan loppet var hektiska för oss arrangörer. Det blev stök med en av våra sponsorer, men som en gudagåva ville vår ICA butik vara med och sponsra istället. Och tack vare dem kunde vi bjuda på korv och dryck efter loppet, samt dela ut varsin fin goodiebag med banan, bars, smoothie och annat. Houdini sponsrade med fina vinster som vi lottade ut efter loppet samt med rabattkod om man ville beställa något. Själv sponsrade jag genom mitt företag Naturkraft H.I.T. med två valfria massagebehandlingar.

Vi hade också något fler deltagare än tidigare. I år var vi drygt 30 st. Några fler får plats till nästa år, men vi har inte ambitionen att göra det till något stort. Det ska vara litet och familjärt och det ska vara för alla!

Det som också gjorde årets lopp extra roligt var att hela familjen var med. Mannen och äldsta dottern som deltagare. Yngsta dottern och hennes kompis som funktionärer och jag själv som samordnare på plats. Det var alltså första året som jag inte deltog i själva loppet, utan fixade, råddade, styrde och ställde i växlingsområdet, med saker, listor, priser och massa annat. Nån behöver ha den uppgiften märkte vi förra året och i år valde jag att stå över. Men nästa år, då vill jag vara med på riktigt igen.

Ska jag med några få ord sammanfatta lördagens lopp får det bli med orden: Kämpa, glädje, gemenskap och stolthet. Eller som en deltagare sa; Det här var det roligaste jag har gjort, bästa lördagen på länge. Jag håller med!

Ironhen-Nu växlar vi upp!

Förra veckans vedermödor fortsätter. Dessutom har jag åkt på en riktig dunderförkylning. Lika bra att nämna elendet redan från början så är det avhandlat och klart sen. Så- elende, elende, nu får du ingen mer uppmärksamhet, nu är det bara roliga saker som gäller!!!

Roligheten för dagen stavas Ironhen. Ironhen som i nästanironman, eller järnhöna om man så vill. Ett lokalt triathlon som jag för fjärde året är med och arrangerar. Det har blivit lite större för varje år och förra året var vi uppe i den formidabla storleken av 30 deltagare. Opretentiöst, familjärt och roligt är ledorden. Vi simmar 500 m, cyklar 3 mil och avrundar med att springa 7 km, dvs ca 17% av en Ironman. Alltså tillräckligt långt för att kunna bli en utmaning, men också tillräckligt kort för att de allra flesta ska klara av det. 

Nu, med drygt två månader till årets lopp pågår förberedelserna för fullt. Vi har gjort en ny sträckning för cyklingen, vi har fått några nya sponsorer och vi har vässat arrangemanget för att kunna ta emot fler deltagare. Och då, mitt i allt, ringer en journalist från en av lokaltidningarna och frågar om han får skriva om oss och loppet. Vi funderade först på att låta lite svårflirtade, men som de amatörtriathleter vi är så kunde vi inte bärga oss utan skrek bara Jaaaa!!!! Jättekul tyckte vi. Vi bor i en stor kommun, med massor av roliga saker som händer, och så får just vårt evenemang lite plats i rampljuset. Och en hel del gratis reklam!

Så, i onsdags träffade jag och min medarrangörskollega Maria journalist och fotograf, och igår, kom artikeln ut på webben, och i dagens papperstidning kommer den även ut i print. 

Vi kavlar alltså upp ärmarna nu, redo för årets lopp. Ikväll filmar vi ytterligare en reklamfilm och därefter tar detaljplaneringen vid. 

Nyfikna? Kolla gärna in vår faceboksida "Ironhen Skogås", eller ännu hellre, kom den 25 augusti och var med!

.

Triathlonpremiären avklarad!

Så var det äntligen dags. I lördags strax efter lunch gick startskottet för ett litet, trivsamt och fullkomligt opretentiöst triathlonlopp i grannskapet. Vi var ca 20 st som tillsammans skulle simma 500 m, cykla 3 mil och sedan springa 7 km. Vädret var det allra bästa och vi, de glada amatörerna, var riktigt förväntansfulla. Själv har jag länge funderat på triathlon men inte riktigt kommit till skott. Det här kändes som ett bra sätt att testa de tre grenarna efter varandra under sociala och trivsamma former.

Jag hade lyckats få med mig tre kompisar vilket såklart var extra roligt. Själv har jag deltagit i många springlopp genom åren och känner mig numera ganska bekväm med lopp av olika slag. Men ändå var ju det här en helt annan typ av grej så jag var trots allt ganska pirrig. För två av kompisarna var detta med lopp ganska nytt och såklart också lite extra för nervöst. 

Jag och mina fina kompisar.

När klockan började närma sig 14 drog vi oss ner mot sjön och första grenen. Nu var var vi igång!

Nu bär det av!

Simningen:

Själv hade jag för länge sedan bestämt att jag inte under några omständigheter tänkte simma utan våtdräkt. Att frysa är så hemskt, och jag hade skaffat våtdräkt med långa ben och armar, med liten baktanke på att även kunna ha den till typ ett Vansbrosim nångång. För mig kändes simningen bra, jag kan ju inte crawla men det gick så bra ändå. Hade glömt att införskaffa den obligatoriska färgglada badmössan så jag fick dra på mig min jätterosa springmössa. Ni förstår ju vilken nivå det var på detta... Kompis nr 1 fick däremot nästan panik i vattnet och tyckte att våtdräkten var hemsk. Jag blev lite orolig för henne och tänkte att hon kanske glömmer att simma och sjunker rätt som det är?? Vågade inte lämna henne utan simmade så nära så jag skulle ha kunnat gjort en livräddningsinsats om det behövts. Tack och lov gjorde det inte det utan vi kom i land odrunknade.

Cyklingen:

Vi bytte om i lugn och ro och stack iväg. Kompis nr 2 med trasiga växlar och barnsadel på cykeln drog iväg som en avlöning och hojtade att vi nog kommer ikapp henne snart. Det gjorde vi inte. Kompis nr 3 med proffscykeln stack också lite i förväg. Hon lyckades dock cykla vilse. Efter typ 5, eller kanske 3 telefonsamtal, där jag med mindre lyckat resultat inte kunde få henna att hitta rätt väg gav hon upp och cyklade bakvägen tillbaka. Men en felcyklad cykeletapp är också en cykeletapp och vi möttes i växlingen och var lika glada för det. Att det gick rätt sakta det hela gjorde inte så mycket, då hade jag kraft kvar till löpningen.

Löpningen:

Min bästa gren, och dagen till ära var den superbäst. Varken simningen eller cyklingen hade ju inneburit några världsrekordtider utan det fanns helt klart krafter kvar, och benen liksom spratt iväg med mig. Kändes skönt att trycka på och att det fanns kraft kvar. Jag startade löpningen absolut sist men med mina superkrafter såg jag att jag knaprade in på de andras försprång. Jag lyckades dock inte riktigt komma ikapp, hade behövt ytterligare nån km för det. Men det gjorde absolut ingenting. Idag var inte en maxprestation målet, utan bara att delta, testa och ha kul.

Och kul hade vi verkligen! Jag är så stolt över mina kompisar som genomförde detta så starkt. Så bra kämpat och så bra jobbat! Loppet avslutades med fanfar och en liten påse med div goda saker, precis sådana saker som vi triathleter är sugna på efter avslutat lopp. Nöjda och glada avslutade vi dagen och konstaterade att vi haft riktigt roligt!

Glada triathleter efter målgång.

Och vad säger man om mera triathlon framåt? Gärna! Det var riktigt kul, måste bara våga cykla lite fortare. Inte vara så rädd för att ramla utan våga släppa på. Att lära mig simma på riktigt vore nog också nåt att fundera på?! 

Sen så, sen är jag redo!

Simträning påbörjad!

Det här var kul!! Simma i riktigt vatten. Utan klor, utan kakel och utan att trängas med en massa tanter som inte kan simma på riktigt. Sådana som bara kan simma tantsim. Sådana som jag själv.

Här fick jag plats, och här gick det att andas. Jag hade dock inte fått upp våtdräkten ordentligt så jag kunde inte riktigt sträcka ut tantsimmet, men det kommer nästa gång. Man lär sig lite hela tiden och att det skulle vara så förbenat svårt att få på sig en våtdräkt hade jag aldrig trott. Eller att få av sig för den delen. Fast denna gång kom jag på att det kanske skulle vara lättare att kränga av sig åbäket i vattnet än på land. Och det var det också. Mycket lättare! Hädanefter kommer jag alltid att klä av mig innan jag kliver upp. 

Riktigt härligt i allafall. Min kompis som också ska testa triathlon var med. Vi simmade och pratade om allt möjligt. Tills vi blev så andfådda så vi inte kunde prata. Då pausade vi på en klippa, som två sjöjungfrur ungefär. Sen simmade vi vidare och bara njöt av att glida fram genom vattnet. Det finns en liten ö här i närheten. Den rundade vi och så simmade vi tillbaka. Hela passet inklusive sjöjungfrupausen tog ca 40 min. På den tiden tillryggalade vi ca 500 meter. Man kan således konstatera att det finns förbättringsmöjligheter. 

Fast varför måste allt gå så fort egentligen?!?

Jag och min kompis. Efter simning men innan grillen!

Mot nya mål

Jag lyckades i mitt förra inlägg skruva upp förväntningarna på mitt nästa lopp lite mer än avsett. Det var inte riktigt meningen, för jag ska varken bestiga Mount Everest, springa ett 24-timmars lopp eller göra en Ironman. Fast nu bränns det lite. Lite. Jag ska nämligen för första gången testa på triathlon!

Det kan ju med all rätt tyckas lite märkligt att jag är så spänd/glad/rädd/exalterad för det. Men betänk att jag inte kan simma så förstår man (kanske) lite bättre. Eller ja, simma kan jag ju, men bara tantsim. Inte crawl. Dessutom tycker jag inte om att bada mer än fötterna. Och nu ska jag simma i öppna havet!  Eller ja, inte ens havet förresten... Drevviken. Och sträckan är överkomlig, 500 meter. Det borde man (jag) klara med tantsim och våtdräkt. Jag har övertalat min kompis Sara att vara med, känns tryggt att ha nån med som kan dra upp mig ute till havs, ja ja Drevviken, om jag sjunker. 

Loppet då? Jo, det är ett lokalt lopp som anordnas av fyra tjejer här i krokarna. Långt ifrån de stora arrangemangen och riktiga storloppen. Jag hörde talas om detta redan förra året, och i år när jag såg ett anslag tänkte jag att nu är det dags. Nu får det vara färdigvelat. Punkt! 

Jag har länge varit sugen på att testa triathlon men inte riktigt kommit mig för. Jag kan ju inte simma på riktigt och jag tycker det är läskigt att cykla fort om jag skulle ramla. Springa kan jag förstås, nästan hur långt som helst, men det andra.... Därför känns detta som en så bra början, ett lokalt lopp, utan en massa prestationskrav. Bara för att det är kul! Och så tycker jag att det är ett så bra initiativ att ordna ett lopp i närområdet. Härligt att det finns såna krafter! 

Till att börja med ska jag införskaffa en våtdräkt. Har nån tips på var jag kan köpa en billig, gärna med långa ben och långa armar vore jag mycket tacksam. Sen ska jag öva på att simma i den. Tantsim i våtdräkt. Och så cykla med efterföljande löpning så klart. 

Detta ska bli sommarens träningsprojekt har jag tänkt. Ska bli riktigt kul, precis den utmaning jag behöver just nu. Fortsättning följer garanterat. 

Wish me luck!

Att gå utanför sin comfortzone....

Varför är det så svårt att prova nya saker? Varför är det så svårt att gå på ett annat pass än just det man brukar gå på? Varför låter man hellre bli att träna om det är en vikarie på favorit passet? Och varför är det så lätt att skapa sina egna sanningar?

Spinning är för jobbigt, utepassen är för tuffa, instruktören XX kör så hårt, man måste vara jättestark för att träna med fria vikter, gummiband är inte träning, och så bara fortsätter det.... Den här typen av mer eller mindre ogrundade påståenden hör jag ganska ofta. När man inte riktigt vet skapar man sin egen sanning. Spinning kan absolut vara en nära döden upplevelse, men det kan också vara "a walk in the park" om man hellre vill det. Och allt däremellan - beroende på hur jobbigt man vill att det ska bli. Och hur jobbigt man gör det. För det är ju jag själv som väljer!

Jag tror man skapar dessa sanningar för att slippa prova något nytt. Slippa utmana sig. För att få en ursäkt att stanna i sin comfort zone. I sin bekväma zon där man vet precis vad som väntar och inte blir speciellt överraskad. Varken positivt eller negativt. Det är lite synd. För genom att sätta upp en massa hinder och  "sanningar", går vi miste om väldigt mycket, kanske helt i onödan. 

Jag gör dessvärre likadant själv ibland. Hittar på min egen sanning för att slippa prova. Jag går därför väldigt sällan på dansinspirerade pass. Jag kan nämligen inte dansa. Jag har ingen taktkänsla och jag kan inte röra mig åt rätt håll. Eller så kan jag det?!? Fast jag inte vet. För jag har ju inte provat! 

Tack och lov har jag blivit mycket bättre på att våga göra saker som jag inte vet om jag kan. Ta mer risker, våga prova och våga köra på. Jag behöver inte alltid ha garanti eller veta exakt vad som ska hända. Och vad är det värsta som kan hända? Att passet var för jobbigt? Då får jag väl ta en liten paus då! Eller att vikarien var dålig? Då behöver jag inte gå nån mer gång. Det handlar väldigt sällan om liv och död. 

Apropå att våga så har jag länge varit sugen på att testa nån ny typ av lopp, få lite nytändning i min egen träning och utmana mig själv i nåt annat än att springa ännu längre. För några veckor sedan hittade jag ett lopp jag blev nyfiken på, och sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Tills idag när jag anmälde mig. Just nu känner jag mig både förväntansfull, lite glad och tämligen skräckslagen. Hur ska det här går? 

Ja, inte vet jag. Jag får skriva om mitt nyblivna sommarprojekt i ett annat inlägg. Just nu vill jag bara känna mig stolt över att jag ens vågade anmäla mig. Och så ska jag äta lite jordgubbar. 

Det blev visst en riktig cliff hanger av detta.....