Test av Cykeltröja 8848 Altitude Merete

I ett samarbete med Cykelkraft.se har jag fått möjligheten att uppgradera min garderob med en ny fin tröja från 8848 Altitude. Eftersom jag ska cykla Halvättern till sommaren behövs en del nya grejer och lite nya kläder gör ju definitivt nytta för motivationen.

Tröjan är kortärmad och därmed kanske inte optimal för årstiden vi har framför oss, men fortare än man anar är våren här! I vilket fall har jag redan provcyklat den några gånger och jag måste helt ärligt saga att jag bara älskar den. Tunn och följsam, sitter liksom “lätt” på kroppen, alldeles lagom tight. En del tröjor jag har haft tidigare har suttit åt för mycket, skavt och jag har nästan känt mig lite fängslad. Men denna har en jättebra passform. Tycker den är något bredare över axlar och rygg än flera andra tröjor jag testat vilket passar mig bra. Som vanligt på cykeltröjor så har den fickor bak för att lätt komma åt det som behövs i farten, och antiglidband i nederkanten, vilket gör att den sitter bra och inte åker upp. Har med andra ord alla de funktioner man förväntar sig av en cykeltröja. Sen är den ju snygg också, vilket såklart är en fördel. Vem vill inte känna sig lite cool därute?!

Appropå snyggt så tycker jag att cykelkläder ofta är lite väl mycket tryck på för min smak. Jag vill inte gärna se ut som att jag ska cykla Giro d´Italia när jag ska transportcykla mig till jobbet på hybridhojen. Det känner jag mig inte bekväm med, utan mest bara lite löjlig. Men igen, den här är jättefin, alldeles lagom med tryck. Kan inte misstas för en löpartröja och ser alldeles lagom rejsig ut. Känner mig både fin och snabb i den:-)

Jag är totalt sett väldigt nöjd med min tröja. Kan säga att jag beställde fel storlek från början och fick ta kontakt med kundtjänst för att få hjälp med bytet. Där fick jag jättebra hjälp och allt löste sig både snabbt och enkelt. Och kanske är det egentligen detta jag uppskattar mest, att ev problem löses fort, utan att man behöver bekymra sig eller känna sig besvärlig. En bra tröja hade jag säkert kunna hitta nån annanstans, men att få så bra hjälp när man själv stökar till det tycker jag är ett extra stort plus. Det ger en bra känsla efteråt och jag handlar absolut gärna på Cykelkraft.se när det är dags att komplettera nåt nästa gång!

PS: Förutom tröjan till mig så passade mannen på att beställa ett par skoöverdrag nu när det börjar bli kallt, samt lite lagningslappar eftersom hans cyklar verkar äta däck. Min däremot, har aldrig haft punka. Förresten, det där borde jag nog inte ha skrivit, är väl som att be om problem?!

Nya utmaningar i sikte

Klockan är bara 9 och jag är redan hemma. Känner mig lite smått nöjd med starten på dagen. Klockan ringde tidigt för att kunna cykla de 16 kilometrarna till gymmet där jag skulle köra sista spinningpasset innan sommaren.

Och vilken morgon! Sjön låg spegelblank, fåglarna kvittade och den semesterlugna trafiken var just väldigt lugn. Vilken start, såhär skulle man börja varje dag.

Vid 7 drog jag igång ett Spin Intervall pass, ett gammalt pass som jag kört många gånger men som alltid funkar. Glad musik, glada semestersugna deltagare och så jag då, som också kände mig riktigt glad dagen till ära. Blev ett bra pass att avsluta vårterminen med!

Svettig, lite trött, och som sagt glad och nöjd hojade jag hem igen. Genom skog, villaområde och över sjön.

På cykeln tillbaka funderade jag lite på min och kompisens cykelutmaning nästa sommar. För ett par veckor sedan kläckte jag idén och hon var genast på. Jag funderar ändå på om hon är på, på riktigt, eller om det bara var just då? Hoppas, hoppas för det vore så kul! Jag måste nog dubbelkolla för säkerhets skull. Vad vi ska göra väntar jag med att berätta. Men det börjar på H. Eller möjligen V, beroende på hur man tänker :-)

Morgonen kan alltså summeras med 32 km cykel och 45 min spinning. Nu är det dags för frukost nr 2, riktig lyxfrulle på balkongen med barnen. Och klockan är bara 9. Sa jag att jag var ganska nöjd?!

.

Nu slår vi distansrekord!

Att slå sina distansrekord är bra häftigt! Att cykla längre än man nånsin gjort tidigare, eller att springa längre än man trodde man kunde. Men nåt som är kanske nästan ännu roligare är att få vara med och bidra till att någon annan gör det. Och förra veckan fick jag vara med om det två gånger. TVÅ gånger, fattar ni?!

Tillfälle nr 1: Jag brukar nångång ibland när andan faller på ta cykeln genom Södertörn ner mot Nynäshamn. Beroende på vilken väg man tar blir det mellan 5 och 7 mil. Min kompis som nyligen köpt en ny superfin cykel med blommig ringklocka var lite sugen på att testa den lite ordentligt, varpå jag var snabb att föreslå att vi kunde cykla till Nynäs. Hon var lite osäker eftersom det från början är ganska långt, och jag dessutom tyckte vi skulle ta den långa vägen som är absolut finast. Men hon är en tuffing, bangar inte för att försöka, även om hennes längsta tidigare var nånstans runt 3 mil. Så vi körde iväg, med matsäck, mellanmål och extrakläder ifall det skulle bli regn. Men det blev inget regn utan vi malde på, km efter km.

Dramatisk himmel över Södertörn

Och vi kom fram!! Körde lite fel i Ösmo och så lite fel i Nynäshamn också för säkerhets skull, så när vi stannade cyklarna vid tåget för att ta en kaffe hade vi hojat över 72 km. Kompisen var jättenöjd och det var jag också. Så bra jobbat att cykla så långt! Och så himla kul att jag kunde vara med och bidra till veckans första rekord.

Tillfälle nr 2: Nästa kompis brukar jag träna lite allt möjligt ihop med och hon bangar inte heller för så värst mycket. Hon är råstark och skulle kunna slå ner mig alla dagar i veckan. Eller spöa mig i vad som helst faktiskt. Marklyft, knäböj eller bänkpress spelar nog ingen roll. Jag lovar, hon är grym! Men löpning är hon ganska ny på, så där är jag (än så länge!) lite starkare. Vi hade sprungit lite ihop tidigare, och sett att det fanns ett milspår i skogen. Det var jag lite sugen på, och dessutom tyckte jag det kunde vara en passande utmaning för kompisen. He he... 

Och hon hängde på, det visste jag att hon skulle göra. Efter tre km tyckte hon att det var lite jobbigt, att benen kändes som typ stockar. Hon hade kört ben på gymmet dagen innan... Då påminde jag henne om att det var ca 7 km kvar, och då kom pannbenet fram. Nästa gång det var jobbigt sa jag att hon nog inte skulle klara att springa 10 km. Då brann det till ordentligt vill jag lova, då kom tävlingsskallen fram på riktigt, och hornen började växa. Och såklart klarade hon hela sträckan, knappa 10 km klockade vi in på. Hon var supernöjd och jag var nästan ännu nöjdare.

Härliga skogar att springa i.

Dessutom är jag rätt nöjd med att jag har några kompisar kvar överhuvudtaget. Så som jag utsätter dom menar jag. Nu måste jag bara tänka ut nästa offer. Om det inte är nån som anmäler sig frivilligt såklart:-)

Lite mitt-i-veckan avstämning

Här sitter jag i mitt nya växthus, mitt i grönskan, och reflekterar över några höjdpunkter från träningsveckan. Och detta, trots att den inte är i närheten av slut än.

I tisdags körde jag igång min löpargrupp, vilket var jättekul. Verkligen jättekul! Har länge önskat att få in nåt löprelaterat i min verksamhet och så plötsligt dök tillfället upp. Det här måste jag spinna vidare på! 

Och så igår när barnen var komplediga från skolan och solen sken från alla håll tog vi cyklarna för att köra en liten sväng och känna på lite stig, såhär sista dagen före Ottarsloppet. Tanken var att mannen skulle köra 52 km sträckan och stora flickan skulle prova på 5 km eftersom detta var hennes allra första lopp. 

Men tillbaka till igår. Vi packade lite fika, det måste man ha, och stack iväg. Härlig cykling längs vattnet, precis vindstilla och alldeles soligt och skönt. För unga dottern var det här första gången på stig och hon svor ordentligt över alla rötter och stenar. Och ändå var det här den snällaste stig man kan tänka sig. Vi stannade och fikade och badade fötterna vid badplatsen och tog sen riktiga vägen hem. Jättehärlig förmiddag, trots stenarna på stigen! 

Dagen avslutades med mina pass på gymmet. Eftersom det var onsdag innebär det en Tabata på 30 min, en Cirkel/Core på 45 min och som grädde på moset en Spinning intervall på 45 min och så några km löpning hem. 

Idag skulle då stora dottern försöka sig på Ottarsloppet, 5 km på mountainbike. Men här fick vi ändra planerna. Hon är inte så stark än, och vaknade dessutom jättetrött och ledsen. Vi insåg att det inte skulle funka, det var helt enkelt ingen bra dag idag. Så trots att hon sett fram emot loppet så länge, och haft det som mål, var hon glad att inte komma till start. Det får bli ett annat lopp när förutsättningarna är bättre! 

I morgon börjar dagen med en tidig morgonspinning. Därefter en Cirkel, ett Corepass och ett Stretchpass innan arbetsdagen avrundas vid lunchtid med en PT kund. 

På kvällen förresten, det blir ju kul, då ska vi spela in en liten reklamfilm till triathlonloppet som jag är med och arrangerar. Håll koll på Facebook sidan "Ironhen Skogås" så kommer den inom kort! 

Hoppas ni har en skön långhelg kära vänner, med både sol, träning och avkoppling. Själv ska jag alldeles strax fixa lite mat och så kanske lite slötittande på TV på det. Jag är trött, men ganska nöjd ändå!

Med cykeln längs Nynäsleden

Häromdagen hade jag halva dagen alldeles obokad och alldeles ledig, alldeles för mig själv. Har länge varit sugen på att ta cykeln neråt Nynäshamn och det här var en bra dag för det, helt klart. Jag har cyklat genom Södertörn många gånger, kört olika vägar, ibland små och ibland lite större. Den här dagen ville jag cykla småvägar, komma nära naturen och nära omgivningen.

Jag lämnade barnen i skolan och stack iväg. Förbi Haninge, Jordbro och Västerhaninge. Ganska tråkig inledning, innan man kommer ut på landet på riktigt. Efter att ha passerat Jordbro, efter lite dryg 30 min, brukar jag känna att jag är på väg. Då har man lämnat förorterna och bebyggelsen glesnar. Bara några småbyar, nån bondgård och nåt litet samhälle sådär, dvs rena landsbygden. Och detta bara 3 mil från Stockholm! 

Dagen bjöd på riktigt härligt höstväder. Blå himmel, hög klar luft och fina färger. Det är kul med cykeln, just för att man kommer ganska långt, så snabbt, även om man inte cyklar så fort. Sträckan efter Tungelsta ner mot Sorunda och sedan förbi Väggarö och Körunda ner mot Ösmo gillar jag jättemycket. Små slingriga vägar, lite lagom upp och ner, och så härlig natur. Precis som nere i Småland, nån liten sjö, lite betesmark, nån stenmur, lite äng, en gammal milsten och ganska mycket skog. Kanske därför jag tycker så mycket om just den här delen av världen, för att den känns som hemma? 

Sen passar det mig ganska bra att just utflyktscykla lite. Jag vill inte köra så fort, är lite rädd för att ramla. Och så gillar jag att vara ute länge, gillar det lite långsamma monotona nötandet, oavsett om jag tar mig fram springandes eller cyklandes. Det där kontemplativa, nästan meditativa tillståndet som kan infinna sig när man kommit in i rätt lunk, det är svårslaget. Och för att hitta det måste man vara ute ett tag, det kommer inte på ett kort och hårt tröskelpass. Långt och långsamt är liksom min grej. Fattar inte varför allt måste gå så fort jämt?!

Efter 4 timmar, ett antal fotostopp, några mellispauser och 67 cyklade km var jag framme i Nynäs. Då var klockan 12 och jag skulle börja jobba om ett par timmar. Tog pendeltåget tillbaka och kände mig bara glad. 

Glad för att jag tog mig tiden, och glad för att jag hade haft det så bra. Så skönt att få vara ute och så skönt att bara få låta tankarna gå.

Resten av dagen bestod av 3 PT kunder, ett tabatapass, ett cirkelpass och avrundades till slut med en Spinning intervall. Lite annan typ av cykling än på förmiddagen. Men allt har sin tid och sin plats, och det är väl det som är det fina i kråksången. Att man kan göra allt, ta det bästa av varje sak och känna att man gillar alltihop. Fast på olika sätt. Då blir även det bästa ännu bättre!

Triathlonpremiären avklarad!

Så var det äntligen dags. I lördags strax efter lunch gick startskottet för ett litet, trivsamt och fullkomligt opretentiöst triathlonlopp i grannskapet. Vi var ca 20 st som tillsammans skulle simma 500 m, cykla 3 mil och sedan springa 7 km. Vädret var det allra bästa och vi, de glada amatörerna, var riktigt förväntansfulla. Själv har jag länge funderat på triathlon men inte riktigt kommit till skott. Det här kändes som ett bra sätt att testa de tre grenarna efter varandra under sociala och trivsamma former.

Jag hade lyckats få med mig tre kompisar vilket såklart var extra roligt. Själv har jag deltagit i många springlopp genom åren och känner mig numera ganska bekväm med lopp av olika slag. Men ändå var ju det här en helt annan typ av grej så jag var trots allt ganska pirrig. För två av kompisarna var detta med lopp ganska nytt och såklart också lite extra för nervöst. 

Jag och mina fina kompisar.

När klockan började närma sig 14 drog vi oss ner mot sjön och första grenen. Nu var var vi igång!

Nu bär det av!

Simningen:

Själv hade jag för länge sedan bestämt att jag inte under några omständigheter tänkte simma utan våtdräkt. Att frysa är så hemskt, och jag hade skaffat våtdräkt med långa ben och armar, med liten baktanke på att även kunna ha den till typ ett Vansbrosim nångång. För mig kändes simningen bra, jag kan ju inte crawla men det gick så bra ändå. Hade glömt att införskaffa den obligatoriska färgglada badmössan så jag fick dra på mig min jätterosa springmössa. Ni förstår ju vilken nivå det var på detta... Kompis nr 1 fick däremot nästan panik i vattnet och tyckte att våtdräkten var hemsk. Jag blev lite orolig för henne och tänkte att hon kanske glömmer att simma och sjunker rätt som det är?? Vågade inte lämna henne utan simmade så nära så jag skulle ha kunnat gjort en livräddningsinsats om det behövts. Tack och lov gjorde det inte det utan vi kom i land odrunknade.

Cyklingen:

Vi bytte om i lugn och ro och stack iväg. Kompis nr 2 med trasiga växlar och barnsadel på cykeln drog iväg som en avlöning och hojtade att vi nog kommer ikapp henne snart. Det gjorde vi inte. Kompis nr 3 med proffscykeln stack också lite i förväg. Hon lyckades dock cykla vilse. Efter typ 5, eller kanske 3 telefonsamtal, där jag med mindre lyckat resultat inte kunde få henna att hitta rätt väg gav hon upp och cyklade bakvägen tillbaka. Men en felcyklad cykeletapp är också en cykeletapp och vi möttes i växlingen och var lika glada för det. Att det gick rätt sakta det hela gjorde inte så mycket, då hade jag kraft kvar till löpningen.

Löpningen:

Min bästa gren, och dagen till ära var den superbäst. Varken simningen eller cyklingen hade ju inneburit några världsrekordtider utan det fanns helt klart krafter kvar, och benen liksom spratt iväg med mig. Kändes skönt att trycka på och att det fanns kraft kvar. Jag startade löpningen absolut sist men med mina superkrafter såg jag att jag knaprade in på de andras försprång. Jag lyckades dock inte riktigt komma ikapp, hade behövt ytterligare nån km för det. Men det gjorde absolut ingenting. Idag var inte en maxprestation målet, utan bara att delta, testa och ha kul.

Och kul hade vi verkligen! Jag är så stolt över mina kompisar som genomförde detta så starkt. Så bra kämpat och så bra jobbat! Loppet avslutades med fanfar och en liten påse med div goda saker, precis sådana saker som vi triathleter är sugna på efter avslutat lopp. Nöjda och glada avslutade vi dagen och konstaterade att vi haft riktigt roligt!

Glada triathleter efter målgång.

Och vad säger man om mera triathlon framåt? Gärna! Det var riktigt kul, måste bara våga cykla lite fortare. Inte vara så rädd för att ramla utan våga släppa på. Att lära mig simma på riktigt vore nog också nåt att fundera på?! 

Sen så, sen är jag redo!

Mitt första inlägg....

... tänkte jag ägna åt att fundera lite på hur året var och vad jag egentligen gjorde. Vad var det som gick bra och vad kan göras ännu bättre framåt?

Spontant kan jag säga att ur träningssynpunkt har detta året varit toppen, all time high faktiskt. Mitt mål var att springa 150 mil, att börja cykelpendla till jobbet åtminstone under sommarhalvåret och att bygga upp en bra styrka för att hålla för längre löpsträckor.

De 150 milen är i hamn, om än med väldigt liten marginal. I slutet av november låg jag på 146 mil och såg att jag kommer sannolikt komma upp i närmare 160, dvs lite längre än Sverige. Det hade varit kul! Men, dagarna efter får jag förskräckligt ont i höften och kan nästan inte springa alls i december. Det hela verkar, med god hjälp av naprapat, ordna upp sig och de sista dagarna kan jag i alla fall springa så pass mycket att jag klarar 150. Det hade varit för bedrövligt annars.

Min löpning har huvudsakligen bestått av distanspass av olika längd, från 10-25 km. Till detta har jag lagt minst ett kvalitetspass i veckan, backe, korta intervaller, långa intervaller eller kanske lite fartlek. Oftast ensam men ibland ihop med orienteringsklubben, nån gång med barn cyklandes bredvid och ibland med min sambo. En ganska hygglig mix av pass, men som vanligt kan jag konstatera att det aldrig blir tillräckligt många långpass.

Vad gäller cyklingen så var det precis så bra att cykelpendla som jag hade tänkt. Tur och Retur till jobbet är det 27 km. Ur tidsynpunkt, en nog så viktig aspekt för en morsa med inte alltför stora barn, är detta helt gratis träning på tid som ändå skulle ha ägnats åt förflyttning. En vinst ur samtliga aspekter!!

Styrka har jag uppenbarligen fått, eller skaffat, jag har numera inte alls ont i ryggen när jag springer långt. Något jag ofta kände förut när jag inte orkade hålla mig uppe när jag började bli trött.

Sammanfattningsvis kan sägas att året har gett mig fler träningstimmar än någonsin tidigare, fler mil än tidigare både på cykel och springandes samt väldigt många spinning och Body pump pass. Jag har byggt på en redan god uthållighet och lagt till lite styrka och stabilitet. Oj oj oj, nu känner jag mig nöjd!
I morgon ska jag fundera över vilka lopp jag sprang och hur det gick....