I sviterna efter O-ringen...vill bara springa mer!

Jaha, nu när vi är hemma igen efter orienteringsveckan var tanken att hålla igång löpningen, träna lite växling cykel-löpning samt även simma en del. Nu har jag förvisso lämnat liggande sjukläget och avancerat till sittande, men det känns ändå inte helt aktuellt att dra på sig springskorna. Om jag säger så. Fan också. Trots att jag är tämligen orkeslös, kryper det lite rastlöshet i mig. Vill springa, vill ut i skogen, vill, vill, vill...

Efter förra veckans blandade insatser på O-ringen fick jag tillbaka löpinspirationen igen. Löplusten har inte riktigt varit på topp det senaste halvåret, men en veckas fjällorientering var tydligen det som behövdes. Jag hittade känslan i steget och kände återigen det som jag älskar med löpningen. Att kunna ta sig fram där det inte finns stigar och att uppleva kraften och naturen på nära håll. Sånt som inte går att hitta inne på gymmet, utan som måste upplevas ute. Ute i skogen.

Jag hade nästan misströstat lite, löpningen som jag har älskat och levt så nära med så länge har inte funkat på slutet. Jag vet ju att det går upp och ner och att jag alltid brukar komma tillbaka. Jag förstår ju också att jag har tränat så himla mycket annat så att kroppen helt inte har orkat springa. Men ändå, löpningen betyder så mycket och jag är så beroende av den. Den får helt enkelt inte försvinna. 

Och så var den plötsligt bara där. Känslan. Friheten. Kraften. Lyckan över att kunna ta sig fram. Går inte att förklara för nån som inte förstår, för att citera Ingemar Stenmark. Men ni som också älskar att springa vet vad jag menar. Så himla härligt!

Sista semesteveckan (dvs nu) hade jag tänkt ägna åt lite blåbärsplockning, simning, cykling, växthusbyggande, bad, Gröna Lund och såklart några ordentliga löpturer. Men icke. Här sitter jag och ligger, och det sista jag kan tänka på just nu är att springa en endaste meter. Fan också! J-a influensa!! Så himla typiskt! Ugh! 

Ja ja, jag får väl springa när jag blir frisk igen. Jag kan i vilket fall konstatera att jag behöver planera träningen framöver på ett annat sätt. Jag behöver prioritera i träningen så att det finns kraft över för löpning. Bli bättre på att välja vilka pass jag tar ut mig på, och på vilka jag inte ska göra det. Det blir svårt, men det borde gå. Och det är faktiskt bara upp till mig, läskigt nog. Jag vill inte tappa orken och lusten att springa. För utan löpning blir det inte lika roligt.
Jag behöver verkligen springa för att må riktigt bra. Det känner jag tydligt just nu!

Det finns gott om mystid just nu, det är också härligt. Mys och pyssel gillar vi!
Lilla dottern har precis lärt sig sticka och håller på med en rosa kanin. 

O-ringen Sälen. Från högt till lågt!

Här ligger jag nedbäddad i soffan, ute på balkongen, omgiven av näsdukar, alvedon, nässpray och annat som tillhör en tokförkyld orienterare. Jag ligger här i mitt elende och summerar min och familjens premiär på O-ringen i Sälen under veckan som var.

Kort sammanfattning:

Barn nr 1: Sprang 3 etapper med bra resultat, hade roligt under tiden och är nöjd med sin insats. Bröt etapp 4 pga sjukdom och startade inte i etapp 5 pga samma sjukdom.

Barn nr 2: Kunde inte springa något alls på hela veckan på grund av sjukdom.

Vuxen nr 1: Kunde inte heller springa pga bruten fot tidigare under våren.

Vuxen nr 2 (jag själv): Sprang de 4 första etapperna och älskade det. Kunde inte starta etapp 5 pga sjukdom.

Redo för start, etapp 1.

Mycket hade alltså kunnat vara lite bättre, men man får vara nöjd med de ljusglimtar som finns, och det var trots rätt mycket sjukdom under veckan, ändå ganska många. 

Veckans första etapper bjöd på härligt väder och löpning i strålande sol. Jag hade på förväg bestämt mig för att satsa på långa distanser med lätt orientering. Lång distans i detta sammanhang är sträckor runt 10 km, fågelvägen på kartan. Kan bli betydligt längre i verkligheten.

Tävlingscenter, Högfjället.

Första dagen mjukstartade jag med en lite kortare bana för att känna på det hela, och komma in i rätt mood innan jag gav mig i kast med de längre sträckorna. Allt kändes bra och framför allt var det väldigt kul. Jag insåg dock redan ute i på fjället att min tid skulle bli urusel eftersom jag gjort alldeles för många  "säkra" vägval. Tex valt att springa längs en längre stig istället för att gå på kompassriktning. Men man lär sig hela tiden, och huvudsaken för mig med orienteringen är att ha kul och hitta alla kontroller. 

Dagarna efter sprang jag de långa distanserna och blev allt eftersom allt säkrare på vägvalen. Riktigt häftigt var det på etapp 4 när det småregnade, var jämngrått och dimman stod tät över fjället. Man kunde inte se mer än kanske 20 m framför sig och att ta ut riktning långt fram var totalt omöjligt. I denna dimma skulle jag ta mig ca 1,5 km rakt över fjället och ner i skogen för att hitta en kontroll vid sidan om ett litet, litet ensamt hus. Kändes till att börja med ganska omöjligt, fanns inget att ta sikte på och inget tydligt att säkra riktningen mot. Ett blåbär som jag behöver se TYDLIGA saker. Men jag var försökte vara systematisk och noggrann och kom faktiskt rakt på kontrollen. Det var riktigt kul, det hade jag aldrig lyckats med i början på veckan!

Efter de fyra första etapperna såg jag fram emot att avsluta veckan med ytterligare en långdistans. Tanken var att jag skulle ta sällskap med äldsta dottern till hennes jaktstart och sedan springa min bana. Så blev det tyvärr inte. Hon fick bryta etapp 4 och tog sig i mål sjuk och ledsen. Hon orkade helt enkelt inte, och sista dagen var både hon och jag rejält förkylda och febriga. Ridå!

Men trots sjukdom och brutna ben hade vi en mysig vecka i Sälen. Jag fick springa 4 härliga etapper och stora dottern 3. Mannen som  numera är avgipsad och kan cykla, cyklade 15 mil totalt och lilla dottern hann sticka färdigt sin halsduk. Vi hade mycket tid att vara tillsammans, mycket tid för stugmys och fick många fina naturupplevelser.

För mig som älskar fjällöpning var detta bästa möjliga miljö för min O-ringen debut. Vi är alla sugna på revansch och har sagt att nästa år i Värmland, då har vi inga brutna ben, inga förkylningar och ingen feber. Då är vi fit-for-fight och då ska vi springa allihopa!!!! Yeah!

Jodå, visst hittade vi lite hjortron också!