Spik i foten

Eller kanske inte spik om jag tänker efter. Mer nål var det nog  som min kollega, Naprapaten, satte i min häl i morse. Men det kändes inte som en liten harmlös nål utan minst som en tretums spik. Och egentligen var den inte bara en nål utan flera. Som han efter hand dessutom skruvade på så att det kändes ända upp i hårfästet. Käre värld så ont det gjorde!

Men ont ska med ont fördrivas och nu ska det bli ordning på fotelendet. Det onda som började med en plantar fascit och som sedermera har intagit hela den bakre delen av hälen. Kanske hör problemet i foten ihop med problemen jag haft i ryggen. Eller så är det två separata saker. Fast det trodde inte Naprapaten. Själv har jag ingen aning, vill bara bli bra så jag kan springa igen. 

Under eftermiddagen gjorde hälen ondare än vanligt, vilket kanske inte var så konstigt efter nålbehandlingen?! Men ont eller inte, ikväll ville/krävde/vädjade hela min kropp om att få springa lite. Har knappt sprungit sedan i höstas och NU känner jag att jag bara måste börja igen, nu är det verkligen dags!! Längtade så efter att få komma ut i friska luften och lite försiktigt få känna på något som möjligen kunde liknas vid ett löpsteg. Nån längre sträcka insåg jag att det inte skulle bli, men en liten kortis under tiden ena dottern dansade fick det bli. 

Värsta tänkbara omständigheter egentligen. Regn, hagel, snömodd och på det en ond häl. Men ikväll spelade det ingen roll. Ingen alls faktiskt. Jag lufsade hela den ofattbara distansen 5,27 km i en fart som knappt kan räknas som styrfart, än mindre löpning. Men ändå, det var ett löpsteg, vilket innebar att jag sprang! 

Jag sprang, fattar ni, 5,27 km. Distansrekord 2018, det här är en historisk dag!! Jag har lagt grunden till stordåd, jag känner det, ända ner i hälen. Och i morgon är det semmeldagen, jag tror minsann att jag ska fira detta med en semla modell XL. Vad tror vi om det?

Aj!!!

Sista två veckorna har inte varit roliga. Min rygg har lackat ur totalt och jag har pendlat mellan jätteont, lite mindre ont, superont och helvetes ont. Jag har inte kunnat ta ett djupt andetag, än  mindre nyst eller gjort nån oväntad rörelse. Har tagit mig fram lite som en invalid med total låsning i sidan. Känslan är att det kommer från höften och därifrån spridit sig uppåt och i sidan.

Med mitt jobb är inte detta speciellt lyckat. Om det nu är lyckat med nåt jobb? Men att leda gruppträning på ett glatt, fartfyllt och inspirerande sätt är …hm… tämligen svårt med ryggen från helvetet. Spinningen tänkte jag att den borde gå bra, men icke, kan ju inte sitta framåtlutad och hålla i styret. Får alltså sitta upprätt, inte röra styret, inte bli andfådd utan bara sitta och trampa lite försiktigt. Tack och lov har jag förstående människor som går på mina pass så de kör på ändå. Medan jag stönar över att ens behöva andas. PT passen går lite lättare, där behöver jag inte delta på samma sätt, även om det är bäst att kunna vara lite aktiv där med. Men nu är det som det är, och jag får försöka hanka mig fram. Det finns mycket som är bra med mitt jobb, men dessa dagar har jag fått känna på vad som är mindre bra.

Tack och lov har jag en Fredrik. En Naprapat-Fredrik. Han har kommit till undsättning några gånger tidigare när jag har varit skadat. Han har bla fixat min axel efter en vurpa i löpspåret samt fixat några mindre skavanker. Fredrik tog i mot mig i måndags, i förrgår. Fram till dess hade jag självmedicinerat mig med Voltaren, varm vetekudde, liniment, starksprit, och bastu, med mindre gott resultat. Men Fredrik gör nytta, det vet jag.

Jag fick böja mig åt vänster. Åt höger. Sen rakt fram. –Tack, det räcker sa Fredrik. Han såg. En låsning i SI-leden på höger sida. Därefter började böjandet, bändandet och ett dragandet i mig. Det knakade så oroväckande så jag misstänkte nästan att han skulle dra sönder mig. Eller tappa mig i golvet. Men egentligen vet jag att han vet vad han gör.

När jag gick därifrån kände jag mig ungefär som när jag kom dit. Inga märkbara, omedelbara förbättringar. I går var jag inte heller speciellt mycket bättre. Då började jag nästan misströsta lite. Men så idag på onsdagen, dvs två dagar efter behandlingen, har något hänt. Jag kände det redan när jag skulle ta mig upp till stående på morgonen. Jag kunde resa mig av egen maskin, inte med hjälp. Ta mig in i bilen var också helt OK. Väl på jobbet testade jag några olika rörelser och det funkade också. Inte jättesmidigt, och inte jätteskönt, men det gick. Klar förbättring. Helt klart!

I morgon ska jag få nästa behandling. Efter den hoppas jag kunna andas obehindrat, för där är jag inte än. Men jag är väldigt glad, för nu kan jag i alla fall fungera, även om jag inte riktigt kan andas.

Här, i höftelendet, sitter boven i dramat.

Appropå coreträning....

Jag pratade häromdagen med en av mina PT kunder om det här med Coreträning. Vi pratade lite om huruvida det var viktigt med ”extra” coreövningar eller om man får det liksom på köpet i sin vanliga träning. Frågan som omgående dyker upp är vad som är ”vanlig” träning och vad som skulle vara ”ovanlig” träning. Och förstås vilka krav som ställs i vardagen på en stark mage och rygg. Finns det personer som inte behöver vara starka i coren alls? Eller behöver alla vara starka, men en del behöver vara extra starka, kanske? Min kund var inte så sugen på att träna core, trots att ryggen började säga ifrån, utan ville hellre fokusera på armar och axlar. Jag menar att det inte bara skulle vara bra, utan till och med nödvändigt, att stärka upp rygg och mage. Lite så gick samtalet och jag vet inte riktigt om vi kunde enas om en kunklusion eller inte.

Jag tycker mig nog ändå ha fog för följande summering:

·         Alla behöver ha en stark mage och rygg. Med det följer så mycket annat. Minskad värk i rygg, bättre hållning, bättre förmåga att hantera svåra arbetsställningar osv.

·         Man får inte automatiskt med coreträning, det kommer inte av sig sjävt. Vill man bli bra på något måste man fokusera på det.

·         Man måste inte nödvändigtvis köra separata core pass, utan kan i många fall inkludera det i sin orinarie träningsrutin med tillfredställande resultat. Men man måste ha fokus för att få resultat.

·         Beroende på de aktiviteter jag vill göra och vilka krav min vardag ställer på mig, behöver självklart även coreträningen anpassas. 

Min inte alltför radikala uppfattning om detta är att ALLA har god nytta av att träna core, och att en del behöver det mer än andra. Jag tror att de flesta är beredda att hålla med mig, även om coreträning kanske inte är den allra hippaste träningen alltid. Och därmed inte prioriteras som den borde.

Jag kom även att tänka på min egen situation när jag efter graviditet nr 2 på allvar började känna för att springa långt. Längre sträckor än jag någonsin sprungit tidigare. Mina normallånga distanser, upp till ca 1 mil, fungerade bra. Uppåt två mil var acceptabelt men därefter började problemen. Jag trodde ryggen skulle gå av. Jag kommer ihåg mitt första marathon. Benen hängde med, huvudet också, men ryggen var ren misär. Jag trodde att den skulle gå av nånstans vid 35 km. Jag orkade helt enkelt inte behålla en god hållning utan sjönk ihop allt mer ju tröttare jag blev. Och ondare och ondare gjorde det!

När jag efter loppet summerade vad som skulle ändras i träningen var core en av sakerna. Jag började därför lägga in dels rena corepass, men även en del mag och ryggövningar i samband med annan träning, tex efter en löprunda. I det dagliga märkte jag ingen skillnad, men på långpassen.... Jag kunde springa allt längre utan problem och när det ett år senare var dags för nästa marathon gjorde det inte alls lika ont, även om det var en bit kvar till bra. 

Nu, ytterligare några år framåt, har jag genomfört ett flertal marathon och ultralopp. Jag har aldrig ont i ryggen ihop med löpning längre. Det har förstås flera orsaker, men att jag numera är betydligt starkare i mage och rygg är som jag ser det, den viktigaste orsaken. Jag är övertygad om att en stark core hjälper mig i vardagen, och hjälper mig att klara de extraordinära påfrestningar jag utsätter mig för när jag springer långt. Jag är också övertygad om att detta inte bara gäller mig, utan säkert alla andra också.

Helt ärligt tycker jag inte att coreträning är det roligaste som finns. Hur jag än vänder på det så är jag hellre ute och springer, cyklar, kör ett styrkepass eller går på en rolig gruppklass. Men för att kunna göra det jag vill, behöver jag, prioritera det som gör det möjligt. Och då ingår div prehab träning, tex core.

Så nöjd efter mitt första marathonlopp. Trots en rygg som nästan var av.

Jag gör det för att jag måste, för att jag behöver, men framförallt för att jag vill! Vill kunna springa riktigt långt. För att jag kan!

Kan skador vara till nytta??

En helt retorisk fråga naturligtvis. Jag väntar mig inget svar. Spontant känns det fel att svara Ja, att skador kan vara till nytta. Men ändå, nu efter en tid med en skada som nu är i avtagande har jag börjat fundera.
Förra året var mitt bästa löparår hittills. Allt gick bra, jag nådde mina mål (nästan) och jag sprang flera väldigt bra och roliga lopp. Träningen gick bra och jag hade uppnått ett bra flyt och en bra stabilitet.

Och då, mitt i flytet liksom, känner jag i slutet av november en liten svagt olustig känsla i vänster höft på baksidan. Piriformis för er som är specialintresserade. Det är nog inget tänker jag och springer vidare, springer en runda till och kanske ytterligare någon innan det tar STOPP. Därefter följer naprapatbehandlingar, stretchövningar, alternativ träning och ingen löpning på flera veckor. Med detta börjar jag fundera, och en tanke som jag under ganska lång tid har slagit undan, pockar på och lämnar mig inte ifred. Att jag borde ha stretchat tidigare!

Jag vet att expertisen är oense om stretchingens nytta. Själv har jag varit så nöjd med att det har varit så kul att springa så jag har på något vis förbisett att det finns ett moment kvar när jag kommit hem. Ibland har jag tänkt att jag borde, men sen snabbt tänkt; nästa gång,och experterna är ju inte ense så det spelar nog ingen roll. Men det gjorde det!!

Och mitt i detta ofrivilliga avbrott i löpningen har jag då dragit denna uppenbara slutsats; att aldrig mer slarva med stretchingen. Och en sak till, jag börjar tro att formen faktiskt kan gynnas av en period med lättare träning. Många planerar in dessa perioder i sitt träningsschema enligt olika intervall, men själv har jag aldrig känt behovet utan tränat ganska konstant. Nu, när jag börjat springa igen och känner att det faktiskt fungerar och går ganska bra, tror jag att detta avbrott kan ha bidragit till den inspiration och glädje över löpningen jag känner just nu. Denna livsnödvändighet är inte självklar, men den är likaväl nödvändig, och måste vårdas. Ska nog planera in nån mer lättare period under detta året, kanske direkt efter tävling? Oj, vad klok jag blev under dessa veckor!



Detta är numera min favoritövning. Bilden hittade jag på runnersworld.se