Spik i foten

Eller kanske inte spik om jag tänker efter. Mer nål var det nog  som min kollega, Naprapaten, satte i min häl i morse. Men det kändes inte som en liten harmlös nål utan minst som en tretums spik. Och egentligen var den inte bara en nål utan flera. Som han efter hand dessutom skruvade på så att det kändes ända upp i hårfästet. Käre värld så ont det gjorde!

Men ont ska med ont fördrivas och nu ska det bli ordning på fotelendet. Det onda som började med en plantar fascit och som sedermera har intagit hela den bakre delen av hälen. Kanske hör problemet i foten ihop med problemen jag haft i ryggen. Eller så är det två separata saker. Fast det trodde inte Naprapaten. Själv har jag ingen aning, vill bara bli bra så jag kan springa igen. 

Under eftermiddagen gjorde hälen ondare än vanligt, vilket kanske inte var så konstigt efter nålbehandlingen?! Men ont eller inte, ikväll ville/krävde/vädjade hela min kropp om att få springa lite. Har knappt sprungit sedan i höstas och NU känner jag att jag bara måste börja igen, nu är det verkligen dags!! Längtade så efter att få komma ut i friska luften och lite försiktigt få känna på något som möjligen kunde liknas vid ett löpsteg. Nån längre sträcka insåg jag att det inte skulle bli, men en liten kortis under tiden ena dottern dansade fick det bli. 

Värsta tänkbara omständigheter egentligen. Regn, hagel, snömodd och på det en ond häl. Men ikväll spelade det ingen roll. Ingen alls faktiskt. Jag lufsade hela den ofattbara distansen 5,27 km i en fart som knappt kan räknas som styrfart, än mindre löpning. Men ändå, det var ett löpsteg, vilket innebar att jag sprang! 

Jag sprang, fattar ni, 5,27 km. Distansrekord 2018, det här är en historisk dag!! Jag har lagt grunden till stordåd, jag känner det, ända ner i hälen. Och i morgon är det semmeldagen, jag tror minsann att jag ska fira detta med en semla modell XL. Vad tror vi om det?

Aj!!!

Sista två veckorna har inte varit roliga. Min rygg har lackat ur totalt och jag har pendlat mellan jätteont, lite mindre ont, superont och helvetes ont. Jag har inte kunnat ta ett djupt andetag, än  mindre nyst eller gjort nån oväntad rörelse. Har tagit mig fram lite som en invalid med total låsning i sidan. Känslan är att det kommer från höften och därifrån spridit sig uppåt och i sidan.

Med mitt jobb är inte detta speciellt lyckat. Om det nu är lyckat med nåt jobb? Men att leda gruppträning på ett glatt, fartfyllt och inspirerande sätt är …hm… tämligen svårt med ryggen från helvetet. Spinningen tänkte jag att den borde gå bra, men icke, kan ju inte sitta framåtlutad och hålla i styret. Får alltså sitta upprätt, inte röra styret, inte bli andfådd utan bara sitta och trampa lite försiktigt. Tack och lov har jag förstående människor som går på mina pass så de kör på ändå. Medan jag stönar över att ens behöva andas. PT passen går lite lättare, där behöver jag inte delta på samma sätt, även om det är bäst att kunna vara lite aktiv där med. Men nu är det som det är, och jag får försöka hanka mig fram. Det finns mycket som är bra med mitt jobb, men dessa dagar har jag fått känna på vad som är mindre bra.

Tack och lov har jag en Fredrik. En Naprapat-Fredrik. Han har kommit till undsättning några gånger tidigare när jag har varit skadat. Han har bla fixat min axel efter en vurpa i löpspåret samt fixat några mindre skavanker. Fredrik tog i mot mig i måndags, i förrgår. Fram till dess hade jag självmedicinerat mig med Voltaren, varm vetekudde, liniment, starksprit, och bastu, med mindre gott resultat. Men Fredrik gör nytta, det vet jag.

Jag fick böja mig åt vänster. Åt höger. Sen rakt fram. –Tack, det räcker sa Fredrik. Han såg. En låsning i SI-leden på höger sida. Därefter började böjandet, bändandet och ett dragandet i mig. Det knakade så oroväckande så jag misstänkte nästan att han skulle dra sönder mig. Eller tappa mig i golvet. Men egentligen vet jag att han vet vad han gör.

När jag gick därifrån kände jag mig ungefär som när jag kom dit. Inga märkbara, omedelbara förbättringar. I går var jag inte heller speciellt mycket bättre. Då började jag nästan misströsta lite. Men så idag på onsdagen, dvs två dagar efter behandlingen, har något hänt. Jag kände det redan när jag skulle ta mig upp till stående på morgonen. Jag kunde resa mig av egen maskin, inte med hjälp. Ta mig in i bilen var också helt OK. Väl på jobbet testade jag några olika rörelser och det funkade också. Inte jättesmidigt, och inte jätteskönt, men det gick. Klar förbättring. Helt klart!

I morgon ska jag få nästa behandling. Efter den hoppas jag kunna andas obehindrat, för där är jag inte än. Men jag är väldigt glad, för nu kan jag i alla fall fungera, även om jag inte riktigt kan andas.

Här, i höftelendet, sitter boven i dramat.

Massageutbildning påbörjad-check!

Denna helg, eller rättare sagt igår, påbörjade jag mitt nästa stora steg mot en tillvaro helt inom friskvård och hälsa. Jag påbörjade steg 1 av 2, i en utbildning till Massageterapeut. Nu är dag två tillända och jag sitter i soffan med ett stort leende på läpparna. Jag är uppriktigt tacksam för att jag har fått den här möjligheten. Fått möjligheten att fördjupa mig i saker som jag älskar. Först PT och nu detta. Jag är glad ända in i hjärtat!

Idag, vår andra dag, var det dags för oss att massera på riktigt. Igår hade vi endast teori, men idag var det dags för oss att prova grundläggande grepp och tekniker i praktiken. Och det visade sig vara en hel del att hålla i huvudet. Först efflurage, sen pettrisage, sen kaningrepp, sen friktioner, sen lite mera efflurage, sen ändra handduken, massera annan kroppsdel, lite mera efflurage, lite mera olja, ändra handduken igen, ny kroppsdel, kom på att jag missat kaningreppet på kroppsdel nr 1....puh.... Men jäklar vad kul det var. Och så skööööönt! Eftersom vi övade på varandra har min baksida säkert fått flera timmars massage idag. Fattar ni vilken lyx!?!

I väntan på första massagen....

Nu är dagen snart slut och huset är alldeles tomt. Resten av familjen är i Dalarna på orienteringstävling. Känns lite underligt att vara själv, det händer inte så ofta, men just ikväll är det skönt. Jag är trött efter en lång och intensiv dag med massor av intryck och nya människor.

Min ensamma kväll har jag tillbringat i bastun, bara en liten stund och inte så varmt, det var skönt. Men det blir snabbt för mycket, så en liten stund räcker. Det är vardagslyx. Och lite vardagslyx ska man kosta på sig. Ofta. 

Nu sitter jag i soffan och summerar mina intryck. Ett glas vin, lite goda saker att tugga på och en familj som allihopa är nöjda med sina insatser på dagens tävling. Det har varit en bra dag. Och imorgon är det en ny dag. Med mera massage. Då ska vi ta oss an sätet. Och så framsidan. Det kommer bli bra det också!

Lite om det komplicerade i att äta....

Nu ska jag vara försiktig. Väldigt försiktig. Förra gången jag skrev om mina funderingar kring mat och det i mina ögon komplicerade förhållandet vi i välfärdsvärlden har till mat fick jag väldigt mycket reaktioner. Förvånansvärt många måste jag säga. Många höll med, och många blev irriterade på mig.
Jag var inte alls beredd på att det skulle engagera så. Jag tror många kände sig träffade, tyckte att jag var lite för präktig eller helt enkelt la mig i sånt som jag inte hade med att göra. Säkert sant alltihop, jag är rätt präktig, men eftersom detta är mitt forum så tycker jag mig ändå ha rätt att skriva om det som engagerar mig. Just då var det mat, och just nu är det också mat!

Jag tänker lite så att äta, sova, gå på toa, andas och en hel del andra saker är helt grundläggande. Det är sånt vi människor alltid har gjort, annars hade vi som art inte överlevt. Tänker på stenåldersmänniskorna, de åt när de hittade nåt, och då åt de nog allt som fanns eftersom de inte visste när de skulle hitta nåt nästa gång. Ibland fanns det mycket och ibland lite, ibland säkerligen ganska ensidigt och ibland mer varierat. Över tid blev det ganska bra, och jag har svårt att tro att de drogs med några stora överviktsproblem eller några andra av de välfärdsrelaterade åkommor vi har idag.

Vad vill jag då komma med detta? Jo, jag tror att vi gör det så himla komplicerat så vi helt enkelt slår knut på oss själva. Jag blir rätt trött på alla kostråd, alla dieter, alla tillskott och allt sånt som möter oss. Hela tiden!! I vår stora tillgång på goda saker har vi helt slagit ut de mekanismer som styr vad vi egentligen behöver. Och vad gör vi då? Jo, vi hänger på den ena dieten efter den andra för att återfå kontrollen. Det är inte alltid lätt, och i kampen mot det perfekta finns inga förbjudna medel. Ibland vill jag bara skrika att låt mig vara. Jag vill inte se en enda mer löpsedel om nån ny diet. Jag vill inte se en massa reklam om det eller det kosttillskottet. Eller hur man får perfekta magrutor till sommaren. Jag vill inte!! Jag vill äta för att må bra och jag vill träna för att det är kul. För att jag mår bra av det och för att jag vill. Jag vill känna efter vad jag vill äta och lita på att min kropp vet vad den behöver. Och hur mycket. Jag behöver inte fler dieter och det tror jag inte att nån annan gör heller.

För nån månad sedan fick jag en bok om Mindful Eating. Jag har nu läst den, och den var fantastiskt bra. Det handlar kort och gott om att minska på takten, att ta oss tid. När vi lagar mat, när vi äter och när vi planerar våra måltider. Genom att ta oss tid hinner vi känna vad vi behöver och när det är nog. Väldigt kloka och bra saker som känns fullkomligt rätt. Går liksom inte att säga emot.

Men ändå, är inte nåt totalt fel när vi behöver en bok om det? Att vi behöver en bok som talar om för oss att vi ska känna efter. Att vi inte längre kan det själva, att det inte är självklart. Var blev det fel undrar jag? Och hur kommer jag på rätt spår? 

Jag har inte svaren på allt detta. Ändå tror jag att jag har dem. Nånstans vet jag ju vad som behövs för att jag ska må bra. Hur jag ska äta för att må bra. Hur jag ska träna för att må bra. När jag har balans i allt detta mår jag bra. Och jag vill lita på att jag kan känna det. Utan en massa pekpinnar och krav. Det är nog ingen katastrof om det råkar bli lite för mycket choklad ena veckan och lite för mycket sallad den andra.
- Ja ja, whatever, skulle barnen ha sagt, och jag tror faktiskt de har rätt. Lite mer whatever i tillvaron, så skulle åtminstone jag må bättre. Måste allt vara så komplicerat hela tiden? Måste vi göra allt så krångligt?

Ungefär så går mina tankar just nu. Hur tänker ni?

Gröna vågen

Vi blir grönare och grönare. Vår äldsta dotter har valt att sluta äta kött, och själv äter jag också allt mindre kött. Jag har aldrig haft kött som någon favorit utan väljer gärna annat om det finns. Tycker egentligen att det är något ”konstigt” med att äta djur. Men fisk äter både jag och dottern gärna, det är ju också djur, men det känns bättre. Varför egentligen?!? Även övriga familjen är positiva till mer vegetariska inslag, även om de gärna vill ha kött också. Vi går alltså mot en grönare kosthållning för alla, där kött går att välja, eller välja bort.

Dottern har varit vegetarian på prov nu under sommaren för att se hur det går innan skolan och allvaret drar igång. Om det går bra under sommaren får hon fortsätta är dealen. Nu när sommaren ska summeras har vi noterat följande:

•  Hon har varit mer engagerad i matlagningen än tidigare, och intresserat sig mer för vad vi ska äta. 

• Det blir lite extra jobb för den som ska laga mat att vid behov ha både kött och vegetariskt alternativ. Är hela måltiden vegatarisk är det ju inga bekymmer.

• Balansen. Å ena sidan tycker jag att det är bra att barnen vet vad de äter och att hon förstår att hon måste få i sig tillräckligt av allt. Å andra sidan vill jag inte att hon ska fundera för mycket så det blir konstigt för det. Det är hon för ung för.

• Jag gillar att hon ifrågasätter och gör egna val. Att hon funderar på miljön, djuren och hur vi nyttjar jorden.

•  Lite stökigt när hon ska äta hos kompisar. Jag tycker inte att man kan kräva att kompisarnas föräldrar anpassar maten, utan vi får skicka med något. Den här rutinen måste vi jobba lite mer på så att det blir enklare för alla.

• Det är kul, enkelt och väldigt gott med vegetarisk mat. Och billigt!

• Vi mår totalt sett bättre av att äta grönare.

• Känns kul att ta tillvara på det som växer i trädgården och att prova sig fram.

• Vi får tänka i lite andra banor. Inte utgå från kött och hur man kan ersätta det, utan tänka utifrån grönsaker, rotfrukter, bönor och andra roliga saker.

• Vi lär oss mycket hela tiden och det här är ett projekt som jag och framför allt dottern har tillsammans vilket är extra kul. 

Under sommaren har vi experimenterat mycket. Provat massa roliga recept, testat många nya råvaror, gjort massor av olika smothies, provat nya varianter av frukostar och testat lite mer raw food. Vi är inte rädda utan tycker det är kul att prova. Det mesta blir bra, annat gillar vi lite mindre. Och då vet vi det, och funderar på hur vi ska göra bättre. Kul är det i allafall. Jag gillar ju dessutom att odla och på nåt vis är det extra kul att kunna använda sin egen lilla skörd. 

Om dottern får fortsätta som vegetarian?!? 

JA, det får hon. Hon får fortsätta utan kött så länge hon tycker att det känns rätt. Och så länge vi ser att det fungerar och hon mår bra av det. Det är det viktigaste, oavsett om hon käkar kött eller inte!

Vår egen rawfood taco.

I sviterna efter O-ringen...vill bara springa mer!

Jaha, nu när vi är hemma igen efter orienteringsveckan var tanken att hålla igång löpningen, träna lite växling cykel-löpning samt även simma en del. Nu har jag förvisso lämnat liggande sjukläget och avancerat till sittande, men det känns ändå inte helt aktuellt att dra på sig springskorna. Om jag säger så. Fan också. Trots att jag är tämligen orkeslös, kryper det lite rastlöshet i mig. Vill springa, vill ut i skogen, vill, vill, vill...

Efter förra veckans blandade insatser på O-ringen fick jag tillbaka löpinspirationen igen. Löplusten har inte riktigt varit på topp det senaste halvåret, men en veckas fjällorientering var tydligen det som behövdes. Jag hittade känslan i steget och kände återigen det som jag älskar med löpningen. Att kunna ta sig fram där det inte finns stigar och att uppleva kraften och naturen på nära håll. Sånt som inte går att hitta inne på gymmet, utan som måste upplevas ute. Ute i skogen.

Jag hade nästan misströstat lite, löpningen som jag har älskat och levt så nära med så länge har inte funkat på slutet. Jag vet ju att det går upp och ner och att jag alltid brukar komma tillbaka. Jag förstår ju också att jag har tränat så himla mycket annat så att kroppen helt inte har orkat springa. Men ändå, löpningen betyder så mycket och jag är så beroende av den. Den får helt enkelt inte försvinna. 

Och så var den plötsligt bara där. Känslan. Friheten. Kraften. Lyckan över att kunna ta sig fram. Går inte att förklara för nån som inte förstår, för att citera Ingemar Stenmark. Men ni som också älskar att springa vet vad jag menar. Så himla härligt!

Sista semesteveckan (dvs nu) hade jag tänkt ägna åt lite blåbärsplockning, simning, cykling, växthusbyggande, bad, Gröna Lund och såklart några ordentliga löpturer. Men icke. Här sitter jag och ligger, och det sista jag kan tänka på just nu är att springa en endaste meter. Fan också! J-a influensa!! Så himla typiskt! Ugh! 

Ja ja, jag får väl springa när jag blir frisk igen. Jag kan i vilket fall konstatera att jag behöver planera träningen framöver på ett annat sätt. Jag behöver prioritera i träningen så att det finns kraft över för löpning. Bli bättre på att välja vilka pass jag tar ut mig på, och på vilka jag inte ska göra det. Det blir svårt, men det borde gå. Och det är faktiskt bara upp till mig, läskigt nog. Jag vill inte tappa orken och lusten att springa. För utan löpning blir det inte lika roligt.
Jag behöver verkligen springa för att må riktigt bra. Det känner jag tydligt just nu!

Det finns gott om mystid just nu, det är också härligt. Mys och pyssel gillar vi!
Lilla dottern har precis lärt sig sticka och håller på med en rosa kanin. 

O-ringen Sälen. Från högt till lågt!

Här ligger jag nedbäddad i soffan, ute på balkongen, omgiven av näsdukar, alvedon, nässpray och annat som tillhör en tokförkyld orienterare. Jag ligger här i mitt elende och summerar min och familjens premiär på O-ringen i Sälen under veckan som var.

Kort sammanfattning:

Barn nr 1: Sprang 3 etapper med bra resultat, hade roligt under tiden och är nöjd med sin insats. Bröt etapp 4 pga sjukdom och startade inte i etapp 5 pga samma sjukdom.

Barn nr 2: Kunde inte springa något alls på hela veckan på grund av sjukdom.

Vuxen nr 1: Kunde inte heller springa pga bruten fot tidigare under våren.

Vuxen nr 2 (jag själv): Sprang de 4 första etapperna och älskade det. Kunde inte starta etapp 5 pga sjukdom.

Redo för start, etapp 1.

Mycket hade alltså kunnat vara lite bättre, men man får vara nöjd med de ljusglimtar som finns, och det var trots rätt mycket sjukdom under veckan, ändå ganska många. 

Veckans första etapper bjöd på härligt väder och löpning i strålande sol. Jag hade på förväg bestämt mig för att satsa på långa distanser med lätt orientering. Lång distans i detta sammanhang är sträckor runt 10 km, fågelvägen på kartan. Kan bli betydligt längre i verkligheten.

Tävlingscenter, Högfjället.

Första dagen mjukstartade jag med en lite kortare bana för att känna på det hela, och komma in i rätt mood innan jag gav mig i kast med de längre sträckorna. Allt kändes bra och framför allt var det väldigt kul. Jag insåg dock redan ute i på fjället att min tid skulle bli urusel eftersom jag gjort alldeles för många  "säkra" vägval. Tex valt att springa längs en längre stig istället för att gå på kompassriktning. Men man lär sig hela tiden, och huvudsaken för mig med orienteringen är att ha kul och hitta alla kontroller. 

Dagarna efter sprang jag de långa distanserna och blev allt eftersom allt säkrare på vägvalen. Riktigt häftigt var det på etapp 4 när det småregnade, var jämngrått och dimman stod tät över fjället. Man kunde inte se mer än kanske 20 m framför sig och att ta ut riktning långt fram var totalt omöjligt. I denna dimma skulle jag ta mig ca 1,5 km rakt över fjället och ner i skogen för att hitta en kontroll vid sidan om ett litet, litet ensamt hus. Kändes till att börja med ganska omöjligt, fanns inget att ta sikte på och inget tydligt att säkra riktningen mot. Ett blåbär som jag behöver se TYDLIGA saker. Men jag var försökte vara systematisk och noggrann och kom faktiskt rakt på kontrollen. Det var riktigt kul, det hade jag aldrig lyckats med i början på veckan!

Efter de fyra första etapperna såg jag fram emot att avsluta veckan med ytterligare en långdistans. Tanken var att jag skulle ta sällskap med äldsta dottern till hennes jaktstart och sedan springa min bana. Så blev det tyvärr inte. Hon fick bryta etapp 4 och tog sig i mål sjuk och ledsen. Hon orkade helt enkelt inte, och sista dagen var både hon och jag rejält förkylda och febriga. Ridå!

Men trots sjukdom och brutna ben hade vi en mysig vecka i Sälen. Jag fick springa 4 härliga etapper och stora dottern 3. Mannen som  numera är avgipsad och kan cykla, cyklade 15 mil totalt och lilla dottern hann sticka färdigt sin halsduk. Vi hade mycket tid att vara tillsammans, mycket tid för stugmys och fick många fina naturupplevelser.

För mig som älskar fjällöpning var detta bästa möjliga miljö för min O-ringen debut. Vi är alla sugna på revansch och har sagt att nästa år i Värmland, då har vi inga brutna ben, inga förkylningar och ingen feber. Då är vi fit-for-fight och då ska vi springa allihopa!!!! Yeah!

Jodå, visst hittade vi lite hjortron också!

Är hälsan viktigast?!?

Är hälsan viktigast?!?

Retorisk fråga egentligen. Det går helt enkelt inte att svara att hälsan inte är viktig. Kanske till och med viktigast av allt. För vad spelar egentligen annars någon roll om man drabbas av svår sjukdom? Antagligen ingenting, förutom att bli frisk!

Och ändå gör vi inte det vi kan för att skapa och behålla hälsan. Vi människor är inte logiska. Inte jag heller, fast jag skulle önska.... Hur många är det inte som röker. Och ändå vet vi att det markant ökar risken för lungcancer och annat. Vi är många som slarvar med maten, äter ”fel”, fast vi vet vad som är ”rätt” och vad vi egentligen skulle må bra av. Vi sitter alldeles för mycket stilla, fast vi vet att det inte krävs så värst mycket rörelse per dag för att avsevärt förbättra sitt läge. Vi söker snabba energikickar och tar gärna till godis och annat sött som snabbt ger energi, fast vi vet att det egentligen bara är för stunden.

Hur många är det inte som har problem med rygg, höfter, knän osv och fått övningar från sjukgymnasten? Hur många är det som gör dessa övningar som det var tänkt?

Varför inte undrar jag då.

-Ehhh, det blev inte av.

-Vadå blev inte av?

- Nej, det är svårt att få det gjort...

- Men du har ju ont hela tiden!? Och du har fått TRE övningar som tar ca 15 min varannan dag? Och du gör dem inte, trots att det skulle göra att du slapp ha så ont?!?

- Ja.....

Jag funderar en del på det här fenomenet. Det är ju dessutom en del av mitt arbete att guida, vägleda och motivera människor till bättre hälsa. Vi lever i en tid full av måsten. Tider att passa, veckobrev som ska läsas, aktiviteter att skjutsa till och you name it. Det är svårt att klara allt. Alla bitar kan inte ligga på topp. Men om nu hälsan är viktigast, vilket vi var eniga om, borde då inte det prioriteras högre?

Jag kan inte låta bli att tänk att vi människor ibland är lite bekväma, kanske rentav lite bortskämda. Vi vill ha hälsa. Men vi är inte beredda att prioritera eller att anstränga oss för det. Vi vill ha hälsa, så länge vi inte behöver jobba för det. 

Är inte det konstigt? Vi kämpar genom många års skolgång för att få den utbildning och till slut det jobb vi vill ha. Vi ställer upp och tar på oss extra uppgifter på jobbet, bara för att ingen annan kan, och jobbet måste ju göras. Vi sparar för att kunna åka på drömresan och vi kämpar oss uppför karriärstegen, trots att det innebär långa dagar och alltför lite tid med familjen. 

Men de små ansträgningarna för vår egen hälsa. De är det värre med. Där är vi inte riktigt beredda att sätta till samma kraft. Det glöms bort och prioriteras ned. Rätt konstigt tänkt av oss, om vi tänker efter. För om nu hälsan verkligen är viktigast, alltså på riktigt viktigast, då borde vi i många lägen kunna göra betydligt bättre val. 

Och såhär behöver det inte vara! För vi har ett val. Vi kan faktiskt välja. Jag kan välja att ta mig lite tid varje dag. Tid att planera vilken mat jag bör handla hem, tid att ta en joggingrunda eller tid att göra mina övningar från sjukgymnasten. 

Är det inte dags att vi enas om att om nu hälsan är viktigast - bör vi då inte ge den den plats den förtjänar. Dvs högst upp på prioriteringslistan. Jag säger inte att det alltid är lätt, men vi har klarat så mycket som är svårare, så vi klarar definitivt detta också. Om vi bestämmer oss. Och visar att vår hälsa är precis lika viktig som allt annat. 

Till och med viktigare! Till och med viktigast!