Så himla ont....

Jag hann inte mer än posta förra inlägget där jag våghalsigt nog skrev nåt om att ryggen kändes bra igen. Redan samma kväll kände jag en välbekant obehagskänsla i ryggslutet och dagen efter var det inte bara en känsla. Då var det helt klart att ryggen börjat bråka igen. Fan också. Nytt samtal till Naprapat-Fredrik och ny tid i morgon.

Frågan är bara varför detta händer? Vad är det som är fel? Vad kan jag göra för att det INTE ska komma tillbaka igen? 

Fast kanske är det inte så konstigt!? Med den konstanta pressen vi lever under, med ett monster som inte ger upp, kanske spänningen till slut tar fysiska uttryck? 

Oavsett vad så har jag ont. Och jag är ledsen!

November, so far....London, Massageutbildning, inget ont i ryggen....

Vilken rivstart på månaden! Jag har redan hunnit med fyra viktiga saker:

1. Blivit av med ryggvärken. Detta hamnar på klart första plats, för med den värken funkade ingenting, så det är liksom en förutsättning för allt annat. Jag kan inte nog lovorda min bästa Naprapat-Fredrik för ett fantastiskt jobb. OBS att jag inte får betalt, eller på annat sätt är mutad/hotad att skriva detta. Det är bara från hjärtat, rakt av! 

2. Varit på höstlovsresa i London. En resa med klart Harry Potter tema, kan man säga. Barnen har länge önskat att få se inspelningsstudion och även en rad andra platser som på olika sätt varit med, eller gett inspiration till olika delar av böckerna. Vi tog oss alltså runt i London utifrån ett Harry Potter perspektiv och besökte bl.a. Kings Cross station (med perrong 9 och 3/4), Leadenhall Market (Diagongränden och Den läckande Kitteln) och Milleniumbron (som Dödsätarna förstör i sjätte filmen). Samt en hel del annat, utan anknytning till trolldom.

.

Det som var annorlunda med denna resa gentemot typ alla andra resor vi gjort de senaste säkert 10 åren var att löparskorna fick stanna hemma. För första gången på evigheters evigheter sprang jag inte en meter under semestern! Jag älskar annars att ge mig ut tidigt och ta ett par km på egen hand och kolla mig omkring lite innan frukost. Det är en bra start på dagen och det är spännande på nåt vis att få upptäcka saker springandes. Men min rygg kändes så ömtålig så jag helt enkelt inte vågade. Hade inte velat att den pajade ihop just där och då. Eller egentligen inte nån gång faktiskt!

3. Signat upp två nya PT kunder. Så kul och spännande att få ta del av nya människor, med sina behov och målsättningar, och få bli en del av deras vardag ett tag framåt. 

4. Haft andra tillfället på Massageterapeut utbildningen. Lika bra som förra gången och som vanligt efter en helg på Axelsons är jag både totalt slut, och full av energi. Allt på samma gång i en salig röra!

.

Även en femte grej skulle lätt ha platsat på listan, om den hade ägt rum, vill säga. På fredag är jag och mannen nämligen medbjudna till Stadshuset där en av mina bästa vänner ska promoveras (bli doktor, helt enkelt). Jag är så glad att vi får vara med och dela hennes ögonblick och jag är så stolt över henne! Och så är det ju så spännande att få klä på sig fina kläder och få komma till Stadshuset vid ett såhär fint tillfälle. Innan dess ska jag lägga upp hennes klänning så att hon blir riktigt fin. Fast allt detta har alltså inte hänt än, det är därför jag inte skriver om det. 

Dessvärre har även monstret vaknat till liv och gjort sig påminnt. Men just nu orkar jag inte tänka på något j***a monster utan tänker på alla bra saker som händer. Faktiskt tur att det är så många sådana!

Aj!!!

Sista två veckorna har inte varit roliga. Min rygg har lackat ur totalt och jag har pendlat mellan jätteont, lite mindre ont, superont och helvetes ont. Jag har inte kunnat ta ett djupt andetag, än  mindre nyst eller gjort nån oväntad rörelse. Har tagit mig fram lite som en invalid med total låsning i sidan. Känslan är att det kommer från höften och därifrån spridit sig uppåt och i sidan.

Med mitt jobb är inte detta speciellt lyckat. Om det nu är lyckat med nåt jobb? Men att leda gruppträning på ett glatt, fartfyllt och inspirerande sätt är …hm… tämligen svårt med ryggen från helvetet. Spinningen tänkte jag att den borde gå bra, men icke, kan ju inte sitta framåtlutad och hålla i styret. Får alltså sitta upprätt, inte röra styret, inte bli andfådd utan bara sitta och trampa lite försiktigt. Tack och lov har jag förstående människor som går på mina pass så de kör på ändå. Medan jag stönar över att ens behöva andas. PT passen går lite lättare, där behöver jag inte delta på samma sätt, även om det är bäst att kunna vara lite aktiv där med. Men nu är det som det är, och jag får försöka hanka mig fram. Det finns mycket som är bra med mitt jobb, men dessa dagar har jag fått känna på vad som är mindre bra.

Tack och lov har jag en Fredrik. En Naprapat-Fredrik. Han har kommit till undsättning några gånger tidigare när jag har varit skadat. Han har bla fixat min axel efter en vurpa i löpspåret samt fixat några mindre skavanker. Fredrik tog i mot mig i måndags, i förrgår. Fram till dess hade jag självmedicinerat mig med Voltaren, varm vetekudde, liniment, starksprit, och bastu, med mindre gott resultat. Men Fredrik gör nytta, det vet jag.

Jag fick böja mig åt vänster. Åt höger. Sen rakt fram. –Tack, det räcker sa Fredrik. Han såg. En låsning i SI-leden på höger sida. Därefter började böjandet, bändandet och ett dragandet i mig. Det knakade så oroväckande så jag misstänkte nästan att han skulle dra sönder mig. Eller tappa mig i golvet. Men egentligen vet jag att han vet vad han gör.

När jag gick därifrån kände jag mig ungefär som när jag kom dit. Inga märkbara, omedelbara förbättringar. I går var jag inte heller speciellt mycket bättre. Då började jag nästan misströsta lite. Men så idag på onsdagen, dvs två dagar efter behandlingen, har något hänt. Jag kände det redan när jag skulle ta mig upp till stående på morgonen. Jag kunde resa mig av egen maskin, inte med hjälp. Ta mig in i bilen var också helt OK. Väl på jobbet testade jag några olika rörelser och det funkade också. Inte jättesmidigt, och inte jätteskönt, men det gick. Klar förbättring. Helt klart!

I morgon ska jag få nästa behandling. Efter den hoppas jag kunna andas obehindrat, för där är jag inte än. Men jag är väldigt glad, för nu kan jag i alla fall fungera, även om jag inte riktigt kan andas.

Här, i höftelendet, sitter boven i dramat.

Appropå coreträning....

Jag pratade häromdagen med en av mina PT kunder om det här med Coreträning. Vi pratade lite om huruvida det var viktigt med ”extra” coreövningar eller om man får det liksom på köpet i sin vanliga träning. Frågan som omgående dyker upp är vad som är ”vanlig” träning och vad som skulle vara ”ovanlig” träning. Och förstås vilka krav som ställs i vardagen på en stark mage och rygg. Finns det personer som inte behöver vara starka i coren alls? Eller behöver alla vara starka, men en del behöver vara extra starka, kanske? Min kund var inte så sugen på att träna core, trots att ryggen började säga ifrån, utan ville hellre fokusera på armar och axlar. Jag menar att det inte bara skulle vara bra, utan till och med nödvändigt, att stärka upp rygg och mage. Lite så gick samtalet och jag vet inte riktigt om vi kunde enas om en kunklusion eller inte.

Jag tycker mig nog ändå ha fog för följande summering:

·         Alla behöver ha en stark mage och rygg. Med det följer så mycket annat. Minskad värk i rygg, bättre hållning, bättre förmåga att hantera svåra arbetsställningar osv.

·         Man får inte automatiskt med coreträning, det kommer inte av sig sjävt. Vill man bli bra på något måste man fokusera på det.

·         Man måste inte nödvändigtvis köra separata core pass, utan kan i många fall inkludera det i sin orinarie träningsrutin med tillfredställande resultat. Men man måste ha fokus för att få resultat.

·         Beroende på de aktiviteter jag vill göra och vilka krav min vardag ställer på mig, behöver självklart även coreträningen anpassas. 

Min inte alltför radikala uppfattning om detta är att ALLA har god nytta av att träna core, och att en del behöver det mer än andra. Jag tror att de flesta är beredda att hålla med mig, även om coreträning kanske inte är den allra hippaste träningen alltid. Och därmed inte prioriteras som den borde.

Jag kom även att tänka på min egen situation när jag efter graviditet nr 2 på allvar började känna för att springa långt. Längre sträckor än jag någonsin sprungit tidigare. Mina normallånga distanser, upp till ca 1 mil, fungerade bra. Uppåt två mil var acceptabelt men därefter började problemen. Jag trodde ryggen skulle gå av. Jag kommer ihåg mitt första marathon. Benen hängde med, huvudet också, men ryggen var ren misär. Jag trodde att den skulle gå av nånstans vid 35 km. Jag orkade helt enkelt inte behålla en god hållning utan sjönk ihop allt mer ju tröttare jag blev. Och ondare och ondare gjorde det!

När jag efter loppet summerade vad som skulle ändras i träningen var core en av sakerna. Jag började därför lägga in dels rena corepass, men även en del mag och ryggövningar i samband med annan träning, tex efter en löprunda. I det dagliga märkte jag ingen skillnad, men på långpassen.... Jag kunde springa allt längre utan problem och när det ett år senare var dags för nästa marathon gjorde det inte alls lika ont, även om det var en bit kvar till bra. 

Nu, ytterligare några år framåt, har jag genomfört ett flertal marathon och ultralopp. Jag har aldrig ont i ryggen ihop med löpning längre. Det har förstås flera orsaker, men att jag numera är betydligt starkare i mage och rygg är som jag ser det, den viktigaste orsaken. Jag är övertygad om att en stark core hjälper mig i vardagen, och hjälper mig att klara de extraordinära påfrestningar jag utsätter mig för när jag springer långt. Jag är också övertygad om att detta inte bara gäller mig, utan säkert alla andra också.

Helt ärligt tycker jag inte att coreträning är det roligaste som finns. Hur jag än vänder på det så är jag hellre ute och springer, cyklar, kör ett styrkepass eller går på en rolig gruppklass. Men för att kunna göra det jag vill, behöver jag, prioritera det som gör det möjligt. Och då ingår div prehab träning, tex core.

Så nöjd efter mitt första marathonlopp. Trots en rygg som nästan var av.

Jag gör det för att jag måste, för att jag behöver, men framförallt för att jag vill! Vill kunna springa riktigt långt. För att jag kan!