Jag behöver lite fjäll igen!

Nu har jag varit igång i jobb en vecka efter den bästa semestern på väldigt länge. Under denna vecka inkl helg har jag hunnit med:

• 2,5 arbetsdag
• Den värsta magsjuka i mannaminne. Inga mer detaljer lämnas!
• Femte perioden i min Massageutbildning. Egentligen är det ju fel att kalla det massageutbildning eftersom massagedelen blev klar redan i mars. Sedan dess har vi ju faktiskt bara hållit på med behandlande tekniker.

Ganska bra jobbat på bara en vecka tycker jag nog.

Men faktiskt, börjar jag redan längta till nästa semester. Om bara 3,5 vecka har jag ytterligare ett par dagar ledigt. Då ska jag själv, utan familjen, åka upp till Norrland och hälsa på min kompis. Vi ska åka till hennes stuga. Springa i fjällen, vandra, prata och bara umgås.
Det. Ska. Bli. Så. Härligt!

Fast det bara är ett par veckor sedan vi kom hem från vandringen i Jämtland känner jag att jag bara vill ha mer. Mer fjäll, mer natur, mer vandring, mer löpning.

-Och mindre stress och press. Jag vill hinna tänka en tanke färdigt. Jag vill styra min tid. Jag vill kunna slösa bort en stund på ”ingenting” utan att det gör nåt, jag vill hinna ändå. Nån som känner igen sig?

På olika sätt försöker jag skapa detta. Ibland lyckas jag bättre och inbland sämre, men jag försöker. Och att planera in små och stora andningshål är superviktigt. Som mina egna dagar i Norrland. Bland fjällbäckar och renar. Med Maja som sällskap. 

Fram tills dess ska jag fiska kräftor, springa i smålandska skogar och kanske ta sommarens sista simtur. Som sagt, skapa små andningshål här och där. Det får bli min höstambition!

Jämtland, vi tackar för den här gången!

Jaha. Då var man hemma igen. Sitter och funderar över veckans upplevelser och kan inte annat än le. Alltså, vilken vecka! Ni som följer mitt instagram har sett en del. Utan att bli långrandig (kommer bli svårt) ska jag försöka summera veckans upplevelser.

Den korta versionen:
* Sol och värme. Har man någonsin tidigare kunnat ligga raklång i en fjällbäck och tyckt att vattnet är varmt?
* Frystorkad mat. Mycket bättre än jag trodde. Riktig delikatess faktiskt!
* Vandring. Ca 55-60 km totalt.
* Regn och blåst. I princip lyste ju regnet med sin frånvaro men när det väl kom så kom det rejält. Men tältet höll, och vi förblev torra.

Den långa versionen:
Resan började på bästa tänkbara sätt. Vi övernattade första natten hos vänner i Jämtland för att kunna starta första etappen i bra tid på dagen. Och vilken härlig kväll! Först bad i Storsjön och därefter blev vi bjudna på hemfiskad och hemrökt alldeles färsk regnbåge. Så fantastiskt gott, den där regnbågen kommer jag drömma länge om!

Första vandringsdagen och första etappen gick mellan Kläppen och Ljungans vindskydd. Här gjorde vi vandringens första och kanske egentligen enda misstag. Vi såg på kartan att vi skulle gå öster om ån, men ivriga att komma iväg, missade vi det och gick på västra sidan. Först på en liten stig. Som sedan försvann. Därav anledningen att man bör gå på andra sidan. Men allt löser sig, och till slut efter viss möda, kom vi ut på leden och nådde till slut Ljungans vindskydd där vi slog upp tältet.

 

 

Andra dagen tog vi oss vidare till Gåsen. Kanske resans vackraste vandring. Vi gick i en dal, och längst nere i dalen gick en ås med stigen längst upp på kammen, och med berg på båda sidor. När man såg stigen framför sig på bergskammen, fick man på något vis känslan av kinesiska muren. Efter ett par timmars vandring såg vi Sylarna torna upp sig framför oss, långt där borta. Värmen var minst sagt överväldigande och unga dottern ville bada. Så härligt att kunna ligga i en fjällbäck och bara känna det varma vattnet rinna över kroppen! Dagens etapp avslutades med en 2 km kraftig stigning upp till Gåsenstugan där vi skulle slå upp tältet denna kväll. När vi till slut såg fjällstugans tak skymta över krönet och blivit bjudna på saft somnade vi tämligen ovaggade.

Tredje dagen skulle vi dra oss söderut, mot Helags. Hela sträckan är 17 km och vi hade hört att den var ganska tuff. Mycket upp och ner och därmed ganska jobbig. Vi räknade med att kanske kunna gå halvvägs och ta nästa del dagen efter. Men. Efter 2 km ramlade unga dottern och stukade foten. Inte tal om att gå en endaste meter till. Vristen svullnade upp och hon kunde inte stödja på foten. Vi fick alltså bära henne ner till närmsta vatten som tack och lov bara var 200 m bort och där fick vi helt enkelt slå upp tältet och stanna på obestämd framtid. Det hela kändes minst sagt olustigt, vi var så långt bort från bilen som bara var möjligt, och dottern kunde inte stå på foten. Men tack och lov, allteftersom dagen gick blev foten allt bättre och på kvällen skuttade hon obekymrat runt. Dagen som började så eländigt, slutade så himla bra. Vi hittade den finaste tältplats man kan tänka sig. 3 m från tältet ner till ån. Där satt vi med fötterna i vattnet och åt, pratade, läste och bara myste. Och kanske är det en mening med allt? Hade hon inte gjort sig illa hade vi inte stannat just där, och inte hade vi fått denna härliga dag. Så, tack foten, och tack för att du blev bra så fort!

Dagen efter, på fjärde dagen, fortsatte vandringen mot Helags. Vi tänkte att vi går väl så långt foten vill och stannar och övernattar när det behövs. Men foten ville, och kunde gå! Vi förstod framåt dagen att vi nog skulle komma hela sträckan och det kändes riktigt, riktigt bra. När vi hade några km kvar mötte vi ett par som sa att de hade nybakat bullar och hemgjorda chokladbollar på fjällstationen. Då plockade vi fram de sista krafterna och sprintade det snabbaste som gick i vandringskängor och ryggsäck.

Den femte dagen tänkte vi oss en topptur upp på Helags topp. Men. Vädret ville annorlunda och vi vaknade till tät dimma. Under natten hade vi haft värsta åsk- och regnvädret och på morgonen hade alltså värsta Lützen dimman lagt sig. Ridå. Det fick bli en tur till en liten fjutt topp istället. Men, det gjorde att vi kunde äta våffellunch på fjällstationen, vilket var mer än gott. Dagen blev inte riktigt som vi tänkt, men den blev väldigt bra ändå!

Sjätte och sista dagen var det dags att gå sista sträckan tillbaka till bilen. Veckans lättaste etapp, lätt, lätt sluttande utför och på en bred och lättvandrad led. Skönt att sista etappen var så lätt. Och skönt nog hade vi fått låna en stuga att övernatta i. Kort tur förbi affären i Ljungdalen för att köpa mat och lite snacks. Och frukt! Resten av kvällen spenderade vi liggandes i soffan, slösurfandes och slötittandes på TV. 

Och nu har vi varit hemma i ett helt dygn. Hunnit tvätta, handla, vattna blommorna och fixat i ordning med utrustningen. Riktigt skönt att vara hemma faktiskt. Och kanske är det poängen med att vara borta, att det är så skönt att komma hem?!

Då hinner monstret inte med

Vi lever fortfarande med att monster i familjen. Ett j-a monster som inte ger med sig och inte ger upp. Tvärt om, på vissa sätt blir det tyvärr starkare. På något område har det kanske tappat lite mark, inte mycket, men något. Det är vi såklart glada för, även om vi skulle önska att det bara kunde ge sig och lämna oss ifred helt.

Vår stora flicka har nu levt med detta monster, denna ätstörning, i ett år nu. Igår var det exakt ett år sedan vi akut tog henne till sjukhuset och behandling sattes in. På vissa sätt och i vissa situationer, har vi under detta år lärt oss hantera monstret. I andra situationer är vi fortfarande helt handfallna. Och nya situationer tillkommer hela tiden. Att det skulle ta tid att bli frisk förstod vi från början, men vi hade nog hoppats att vi skulle kommit längre. Tack och lov ska vi få mera och annan hjälp framöver. Den hjälp vi fått hittills har varit bra, men inte tillräcklig. Vi behöver angripa monstret från flera håll och det ska vi få hjälp med nu. Vi vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men vi har första tiden med vår nya kontaktperson i morgon. Då hoppas jag att vi får lite klarhet i hur de tänkt sig det hela. 

För att hon ska orka med allt det jobbiga, är det viktigt att hitta situationer där hon får vara frisk. Så frisk det går, vill säga. När vi är ute, ute och går, ute och springer eller ute och åker skridskor, då ser vi att hon mår som allra bäst. Då lyser ögonen, kinderna är rosiga och hon skrattar och pratar. Då är det som om monstret inte hinner med. Då lämnas hon ifred för en stund. Får lite vila. Får känna hur det är att vara frisk. 

Vi försöker ge henne dessa stunder så ofta det går. Om hon får välja sticker vi ut i skogen. Med pannlampa i mörkret eller i solljus på dagen. Att springa eller gå i skogen verkar vara det som gör henne allra bäst. Och dessa stunder är sköna för oss också. Man får ha henne själv, man kan prata om allt möjligt och man får vara i lugn och ro. Jag är väldigt glad att vi har denna frizon, och att hon själv förstår att hon mår bra av det. 

Det blir en må-bra-grej för mig med. Och det behövs. Att var den som ska vara stark och stötta någon som är sjuk sliter. Att egentligen aldrig kunna koppla av och vara lugn är tröttande. Att se sitt barn, den man älskar mest, må så dåligt, gör ont i hela kroppen. Maktlösheten är så stor, och sorgen över att hon fått detta hemska, är också så stor.

Man behöver fylla på för att orka. Och att springa i skogen är nog det som ger mig också allra mest energi. Därför är jag så glad att vi kan dela detta, att vi kan fylla på tillsammans. På nåt sätt tror jag också att vi kommer närmare varandra genom att dela detta. Att vi gör det ihop. 

Nu väntar en ny vecka. Som börjar med att träffa nya kontaktpersonen. Jag känner mig glad för det, men samtidigt orolig. Tänk om de inte förstår? Om vi blir satta i en ny kö? Om det tar jättelång tid till?

Jag måste slå bort dom tankarna och tänka positivt. Det ska bli bra. Måste bli bra. Monstret måste bort, vi orkar inte så mycket mer! 

Appropå ingenting. Dagens mellanmål, jordgubbskräm med pumpakärnor. Tillverkat av stora dottern. Väldigt gott!

Mamma-Greta mys deluxe

Nu är helgen här! Helgen när jag och stora dottern ska mysa på alldeles egen hand. I detta ögonblick har vi checkat in på Tyresta B&B och jag har precis duschat. Dottern har kraschlandat i sängen, trött av dagens vandring.

En egen helg med vandring, laga mat ute och sen sova över i Tyresta vad det hon helst ville göra på vår alldeles egna helg. Och inte mig emot, vi gillar samma saker så det här var ett riktigt förstahandsval, även för mig!

Vi började dagen med ett par km vandring, med utgångspunkt från Tyresta by. Vi hade siktat in oss på en sjö, där det även skulle finnas ett vindskydd om det mot förmodan skulle bli regn. Nåt regn blev det aldrig, bara några stänk, så vindskyddet behövdes inte. Där vid sjön i allafall, lagade vi vår lunch, och åt. Och återigen, mat smakar aldrig så bra som utomhus, tillagad/värmd på plats. Allt blir liksom bara bättre om man får äta det ute! 

Efter en ganska lång paus gick vi vidare. Dottern är väldigt intresserad av böcker och frågade allt om de böcker jag läst under sommaren. Ville att jag skulle återberätta rubbet! Och jag som har så dåligt minne, kommer inte ens ihåg vem som var mördaren, än mindre varför...jag fick gräva ganska djupt i minnet för att kunna ge henne några bra stories. Mysigt att gå och prata var det i allafall, även om jag inte riktigt kunde återge alla händelser.

Tillbaka i Tyresta by sökte vi upp vårt B&B, som visade sig vara hur mysigt som helst. Och vi är helt ensamma här!! Ett helt hus, jättefint inrett, alldeles för oss själva. Ingen TV, inget som stör, bara vi själva. Precis som vi vill ha det just nu. 

Nu på kvällen ska vi bara mysa. Laga lite mat, kanske äta lite lördagsgodis, läsa, och kanske att vi spelar nåt av spelen som finns här. Vi får se, det spelar inte så stor roll vad vi gör, bara det blir bra. Och det blir det garanterat, här finns alla förutsättningar. 

Detta får bli allt för nu, nu ska jag jaga ner henne till duschen, sen blir det mys deluxe!

Energitankning i Tyresta

Idag hade vi bestämt att ta ett barn var, så att de skulle få lite egen tid med bara en förälder. Vi brukar göra så ibland, och just nu känns det extra viktigt. Stora tjejen ville åka med mig och ta en längre promenad i Tyresta, och lilltjejen ville cykla med pappa. 

Och Tyresta älskar jag, så mer än gärna för mig! 

Vi gick först genom naturreservatet, sen in i nationalparken och det brandhärjade området som nu mera är helt uppvuxet. Fascinerande egentligen, för 15-20 år sedan brann det mitt i den gamla urskogen och stora delar av nationalparken totalförstördes. Uråldrig natur jämnades med marken och det kändes som att det aldrig skulle bli fint igen. Nån naturexpert kommer jag ihåg sa, att det var en katastrof där och då, men i det långa loppet är det bra för skogen att brinna ibland. Det lät ju helt vansinnigt, mitt i förödelsen, men såklart hade han ju rätt. Nu, egentligen en väldigt kort tid efter, finns det arter där som inte fanns innan. Både växt- och djurlivet har berikats, och man kan inte längre se var det brann. Och det har inte ens gått 20 år, naturen är fantastisk!

Nåväl, när vi var tillbaka i Tyresta by passade vi på att fika på caféet som precis renoverats. Och så himla mysigt det hade blivit! Det var fortfarnde beläget i de gamla ladorna, men sortimentet hade bytts ut. De gamla fabriksbakade kakorna med plast runt, hade bytts ut mot hembakat. Närproducerade råvaror och ekologiska ingredienser så långt det är möjligt. Och massor av goda saker att välja på, allt från kakor och bakverk till mer mataktiga saker som sallader och wraps. Vilken förändring, jättekul att se, verkligen! 

Det fanns också ett vandrarhem som dottern blev väldigt intresserad av att övernatta på nångång. Och varför inte? En ordentlig vandring med matsäck och sen sova över. Verkade jättemysigt, så det kanske vi faktiskt gör nångång, hon och jag. 

En riktigt bra dag, måste jag säga. Vi hade jättemysigt och pratade om allt möjligt, ute i naturen är hon nästan frisk. Dit når inte Monstret. Och vi försöker hitta situationer och miljöer som är sådana, där det friska och sunda är starkast. Ute i skogen, eller på mountaibiken, är det så. Där kan hon koppla av. Och vi med!

På väg till bilen tog vi en extra sväng och kollade in lilla korta Urskogslingan. En relativt ny stig, lätt att gå och passar mindre barn som också vill vandra. Eller vuxna som har lite dålig koll, ha ha. Vi kom ifatt ett par, som antagligen aldrig varit ute i skogen innan, för tanten hade högklackade mockapumps på sig!!! Jag vet att jag är jättehemsk som smygfotade detta, men jag kunde bara inte låta bli. Jag var dessutom osäker på om jag faktiskt såg rätt, så jag ville kolla när jag kom hem. 

Och faktiskt, hon hade högklackat på sig! 

Ja ja, man tänker lite olika, bara att konstatera... Och vi fick ju ett gott skratt😃😃. Och totalt 8 km promenad blev det till slut!

Fånga träningstillfället när det kommer!

Som jag skrivit om ibland tidigare så vill jag inte vara alltför planerad när det kommer till min egen träning utan tycker om att ta det lite som det kommer. Har såklart följt träningsprogram genom åren, både för löpning och styrketräning, men det jag gillar mest är att känna efter vad jag vill göra, och förstås vad som passar med tanke på familj, andra aktiviteter osv.

I lördags fick jag av en slump nys om att några som jag lite vagt känner skulle ut på isen och åka skridskor. Jag blev sugen och hängde på! Helt oplanerat och helt anspråkslöst, bara upp på vinden och leta fram grejerna, packa lite fika och så iväg. Inte krångligare än så! 

Och vilken förmiddag vi hade! Spegelblank is, lagom mycket blåst och bara helt enkelt underbart. Det enda som saknades var kanske lite sol, men vad gjorde det? Så himla härligt!! Älskar verkligen att åka långfärdsskridskor. Det är lite som att springa långpass i skogen. Fast på isen, om ni förstår hur jag menar. Lågintensivt, ute länge, naturupplevelse, meditativt och bara här och nu. Precis så som jag tycker allra bäst om. 

Förra helgen fick jag också erbjudande om att åka med, men då vågade jag inte. Tyckte att isen verkade för svag trots att den var typ 20 cm. Sen ångrade jag mig nästan hela veckan bara för att jag var sån fegis. Kanske därför som denna turen kändes så extra bra?

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jo, att man ska ta tillfället när det kommer. Släppa taget och hänga på. Jag tycker inte om nyårslöften, men om jag ändå skulle ha ett så vore det nog att mer ta vara på tillfällena när de dyker upp. Man ångrar aldrig det man gjorde. Bara det man inte gjorde. Även om det är en så liten sak som en skridskotur!

Psst...
Titta gärna på den filmen nedan,"Great day on the ice" som Patrik Bengtsson spelade in under turen. Superfin, verkligen!!

Great day on the ice - The Movie!

Vinterlöpning - Då var det dags!

De flesta har redan kommenterat de två stora händelserna i går, presidentvalet i USA och den första snön. Eftersom detta inte är nån politisk blogg så nöjer jag mig med att instämma i bedrövelsen med en stillsam tanke på alla medmänniskor i denna mycket osäkra värld.

Snön hälsar jag däremot välkommen med stor glädje! Finns inget som är så härligt som att dra på sig springskorna och pannlampan och ge sig ut. Så tyst, så stilla och så nära. Den bästa löpningen är utan tvekan den i skogen. Att lämna vägen för en stund och uppleva skogen i pannlampans sken är magiskt. Även om det är en välkänd stig blir upplevelsen så annorlunda i mörkret. Allt kommer så nära, lite som att kliva in i en annan värld. 

I tisdags när det började snöa drog jag och stora dottern på oss lamporna och stack ut en sväng. Hon vill gärna springa. Men inte på vägen och helst inte på stigen utan allra helst rakt ut i terrängen. Ju oländigare desto bättre! Hon är rolig. Och hon är rolig att springa med. Vi har så himla kul när vi är ute! 

Jag har länge väntat på att hon ska känna nån typ av mörkrädsla där i skogen, skuggor som anfaller, nåt som gömmer sig, eller nåt annat. Men hon verkar inte ens tänka på det. Det är skönt, hoppas hon inte börjar tänka så heller, utan kan vara därute utan att känna obehag. 

På slutet hittade vi en liten reflexbana som vi inte visste fanns. Vi följde hjärtanen på träden för att se vart de ledde. Så mysigt, att någon tagit sig tid och gjort en reflexbana med hjärtan! Det blev som en överraskning, som att nån ville vara lite snäll mot oss där ute i mörkret. Efteråt tänkte jag att det kanske är det vi behöver i dessa dagar. Lite mera kärlek, lite mera omtanke och lite mera tillsammans!

Det blev visst ett mer allvarsamt avslut än jag tänkte, jag som bara skulle skriva om att springa lite i mörkret. Ja ja, så kan det bli när tankarna är lite överallt! 

Sommar, semester och simning. Och jobb!

Ja lite så är det denna sommaren. Jag har semester. Men jobbar ändå. Och konstigt nog känns det inte alls så konstigt. Jag kommer ta helt ledigt helt nästa vecka, men annars småjobbar jag lite nästan varje dag. Vilket innebär att jag kör mina egna, samt en del vikariepass på gymmet. Och eftersom jag ändå vill, behöver och tycker om att träna så känns det inte speciellt betungande. Och passen ligger antingen på morgonen eller på kvällen så hela dagarna är fria att göra semestersaker. Typ gå och bada, grilla, bygga växthus och bara skrota runt. 

En annan lustig sak på tal om bad, är att jag har simmat en hel del denna sommar. Jag som inte ens tycker om att bada. Riktigt roligt och väldigt skönt är det i alla fall. Men det är nog för att jag har heltäckande våtdräkt och inte behöver frysa alls. Jag är fortfarande på tantsimstadiet, måste försöka hitta nån som kan lära mig simma lite snyggare. Undra om det går att lära sig om man kollar på youtube? Min dotter anser att där finns svaret på allt så jag får väl kolla om hon har rätt?! Fast jag skulle inte tro det. 

Det andra som är lustigt, och roligt, med simningen är att jag har lyckats få med mig andra som inte heller har simmat tidigare. Så nu är vi flera som inte kan simma som ligger och kasar runt ner i sjön. I går kväll efter jobbet, typ kl 21 var jag och kompisen ut en sväng. Det var första gången för henne att långsimma i sjön, själv är jag ju i det närmaste veteran i jämförelse. Vi hade hur som helst en underbar simtur. Sjön låg spegelblank och solen stod lågt, varmt i luften och alldeles tyst och stilla. Så magiskt vackert, en så fantastisk naturupplevelse. Tänk att få var med om det, alldeles här hemma. Jag har det verkligen bra!

Lite drygt 5 veckor kvar till min triahlonpremiär....lite kul i sammanhanget är att mitt företag Naturkraft H.I.T. kommer sponsra loppet med några priser. Det är kul, jag är inte bara nästan triathlet, jag är även sponsor. Det ni!!

Solnedgång över Drevviken. Underbara, härliga Drevviken.
Foto: Katja Schubert Samuelsson

Långpassen duggar otätt....

Dessa långpass.... Trots att det är mina favoritpass är de så svåra att få till. Ibland, fast det händer nästan aldrig, blir det ett i veckan. Det vanligaste är nog mer ett i månaden, eller kanske inte ens det.... För att få kvala in som långpass, för MIG enligt MIN definition, ska de vara på minst 1,5 timme eller på minst 15 km. Dessa två kriterier brukar sammanfalla ganska bra. Alltså inte all världens tid, även om jag helst vill ha dem uppåt två timmar för att de ska vara riktigt på riktigt. I vilket fall, i går öppnade sig möjligheten för ett riktigt bra långpass. Stora dottern och hennes kompisar skulle ut till Sickla och gå på bio, och jag skulle få ca två timmar att spendera på vad jag ville. Inte så illa, hela Nackareservatet med underbara löpspår ligger bara ett stenkast därifrån!!

Härligt!

Alltså; installera tjejerna på bion, se till att de har popcorn och dricka, 3D glasögon och avstängda mobiler. Därefter; av med överdragskläder, in med dem i bilen, springa ner till kanalen, över bron, kolla hur mycket snö det finns kvar i Hammarbacken (inte mycket!) och så hitta ett bra löpspår. Och löpspår fanns det. Hur många som helst! Jag funderade ut att om jag först tar det gulvita och sen förbindelsen bort till det rödvita och ev en liten extrarunda så borde det bli lagom. Ganska enkelt kändes det just då. Och egentligen var det ganska enkelt, vårsol, vårblommor, fågelkvitter och glada löpare om vartannat.

Nä, skidorna får vänta till nästa år.....

Problemet var att jag inte hittade det gulvita spåret! Det fanns Hur Många Spår Som Helst! Som inte var med på kartan, och som inte var uppmärkta. Inte lätt att veta vilket som var vilket! Det tog mig över sju km att bara hitta rätt spår av alla spår. Det rödvita brydde jag mig inte ens om att leta reda på. Jag kopplade i stället in min orienterarhjärna och freestylade loss bland alla vägar, stigar och spår. Det kunde ju inte bli SÅ fel och huvudsaken var ju att jag fick springa. 

Och nånstans vet jag, att hade jag hittat rätt väg, så är det ju inte så troligt att jag hade hållt mig till den ändå. Jag är så nyfiken och lyckas alltid hitta en stig som jag bara måste prova. Vet inte hur många gånger som jag har hittat nån liten avstickare som jag har tagit, till följd att jag fått springa genom helt stigfritt landskap till jag hittat civilisation igen. Och det är väl det som är det härliga med långpassen. Att sträckan inte är så viktig utan mer tiden man är ute. Då kan man kosta på sig att testa nya vägar, springa fel, hitta rätt, och på något sätt klara allt längre distanser. 

Och eftersom jag inte är nån snabblöpare nångång, inte ens på korta distanser, finns det ju absolut ingen anledning att stressa. Att ta in omgivningen, känna doften, fota lite och att se det som finns är minst lika viktigt som att springa exakt rätt!

Årets första blåsippa!

Efter knappt två timmar och ca 16 km senare var jag tillbaka vid bion. Tjejerna var nöjda och det var jag också. Härliga, underbara långpass!! Måste snart bli dags för ett till! 

Löpning för kropp och själ....

Äntligen långpass, vad är det som händer?!?

Det här är ju verkligen inte ens gårdagens nyheter, det är flera dagar för sent. Händelsen ägde rum i söndags, och nu är det onsdag. Men - inte mindre sensationellt för det!

Jag. Sprang. Långpass. Jag sprang långpass!!!

Hade detta varit för ett år sedan hade det inte varit mycket att höja på ögonbrynen för. Då ingick långpass som en självklar del av träningsplaneringen. Nu ser träningen annorlunda ut och jag har svårt att få in långpassen. Vilket är synd eftersom jag tycker så mycket om dem. Det är inte så att tiden saknas, jag har fortfarande 24 timmar på dygnet. Men de få träningsfria dagar jag har behöver jag använda till återhämtning. Och då blir långpassen lidande! Detta har stressat mig lite den sista tiden, Skövde 6-timmars är om knappt tre veckor och sista långpasset värt namnet var i november. 

Men i söndags när lilla dottern var bjuden på kalas på Andys lekland och jag skulle få 2,5 timmes väntetid tänkte jag ändå passa på. Måste känna om det går att springa lite längre överhuvudtaget. Hade tänkt att springa över till Nackareservatet och springa där, men hade dessvärre valt helt fel skor. Vet inte hur jag tänkte, det hade behövts rejäla dubbar (såklart!!) men jag hade valt de tunnare asfaltsskorna. Det blev alltså en mycket kort sträcka i skogen innan jag tog mig tillbaka till löpbara vägar igen. Väl över på Sicklasidan tog jag mig längs vattnet vid Järla sjö och tittade på fina hus istället.  Eftersom jag tänkt springa nån helt annanstans och inte känner omgivningarna så väl, fick det bli att springa på ren känsla. Det är också kul! Springa lite åt ena hållet, sen vika av på en annan väg som verkar fin, sen ytterligare en och på så sätt brukar det alltid bli väldigt roliga rundor. Lite sightseeinglöpning helt enkelt! 

Ni som bor här får ursäkta at jag fotade era hus. Jag tyckte bara det såg så fint ut med bryggan mellan husen och vattnet. Så skulle jag absolut kunna bo!

På något sätt lyckades jag även hitta en stig precis nere vid vattnet, liksom mellan de stora sekelskifteshusen jag hittade lite senare, och sjön. Jag funderade ett kort ögonblick över lämpligheten att springa där, men nyfikenheten tog helt enkelt överhanden. Och naturligtvis var det ingen fara, stigen som blev mindre och mindre för att till slut nästan inte ens finnas, kom till slut ut på en liten väg som ledde tillbaka till stora vägen. Inte för att det går att springa vilse när det finns vatten på ena sidan och järnväg en bit åt andra hållet, men ändå, jag ville vara tillbaka i tid för hämtning av kalasbarnet. 

Typiskt mig att alltid hitta en liten stig! Typiskt mig att alltid vilja springa utanför vägen! Typiskt mig att alltid välja skogen!

Väl tillbaka kunde jag summera mitt långpass med följande:

* Jag orkade!

* Jag kan fortfarande springa långt.

* Man behöver ha med sig nån extra energi. Hade jag inte tänkt på idag.

* Man behöver torra strumpor att byta till om man inte springer direkt hem. Jag var blöt upp till knäna och hade bara en torr tröja. 

* Ullstrumpor hade varit att föredra då de hade hållt värmen bättre när de blivit våta. 

* Tänk efter innan vilken typ av underlag det är och välj rätt skor. 

* Om något, eller allt, av ovanstående misslyckas, tänk om och hitta ett annat sätt. Tappa inte humöret utan skratta åt allt som blev fel! 

Slutligen konstaterar jag att jag kommer kunna springa i Skövde den 12 mars. Det kanske inte blir rekord, men det kommer gå. Och det kommer bli kul!! 

Nu längtar jag! Nu kör vi!

Så nöjd - hemma igen!

Jag sitter här i soffan och ler lite smått. Känner mig så nöjd med nästan allt faktiskt. Kvällens backpass är avklarat och jag hade rejält med kraft i benen, inte alltid det känns så....
Igår kom vi hem från Springtimes Familjevecka i Portugal. Det var fjärde året vi var med och detta är verkligen en av årets höjdpunkter. En inspirationsinjektion utan dess like! Vi har tränat så mycket och gått på så många roliga, jobbiga och härliga pass så jag vet inte ens var jag ska börja. Jag försöker mig inte ens på att ge någon komplett bild av veckan utan nöjer mig med det som var mina höjdpunkter.

Höjdpunkt nr 1: Löpningen, såklart!
Som vanligt startar vi varje dag med morgonlöpning längs den helt fantastiska oändligt långa stranden. Beroende på vädret är stranden helt olika, men i soluppgång är den alltid helt magisk! Kan inte tänka mig en finare start på dagen än morgonlöpningen i Portugal.

På kvällen bestod löppasset av teknikträning på olika sätt. I år var denna delen betydligt bättre än tidigare. Trots att jag har sprungit jättemycket och jättelänge och vid olika tillfällen fått mig en hel del löpteknik till livs, fick jag lära mig massor.

Vi började veckan med löpteknik och löpskolningsövningar i syfte at få ett bättre och mer ekonomiskt löpsteg. Dessa övningar kom vi sedan tillbaka till under varje pass. Under veckan sprang vi pyramidintervaller (2-3-4-3-2 min), fartlek, backe och korta intervaller (15 sek löpning-15 sek vila 8ggr, 2 min vila sedan ett set till). Inte helt förvånande var det pyramidintervallerna som jag gillade bäst. Sen är jag grymt nöjd med fartlekspasset där jag fick ihop ganska många km i ett rasande tempo. Nåja...

Höjdpunkt nr 2: Moveoo
Redan förra året kom jag i kontakt med Moveoo och gillade det på en gång. Utan att försöka mig på en jätteförklaring till konceptet handlar det om att gå tillbaka till vår ursprungliga rörelser och släppa så många regler och måsten som möjligt. Att utmana de gamla sanningar och regler som existerar inom träningsvärlden och våga lita på att kroppen och hjärnan har förmåga att agera och fungera även när man gör helt annorlunda. Man använder mycket olika grejer, bollar, gummiband, kuddar, rep, TRX band, pinnar och allt möjligt annat. Och man använder det på ett helt annat sätt än vad man är van vid sen tidigare. Vem brukar tex kasta en skivstång från ena handen till den andra över huvudet och blunda samtidigt? Men det går!! Kroppen är en fantastisk mekanism och vi har verkligen en väldigt stor outnyttjad kapacitet att klara ännu mer. Moveoo är ett koncept jag verkligen skulle vilja jobba med, måste ta reda på hur jag kan lära mig det.

Höjdpunkt nr 3: SomaMove
En annorlunda favorit, för att vara mig. Nån slags blandning av yoga, styrka, smidighet och rörlighet. Allt sånt som jag normalt sett inte gillar och är jättedålig på. Men detta - helt fantastiskt! Man jobbar med långa muskelrörelser i olika djurliknande positioner och man jobbar mycket i egen takt. Vissa positioner är avslappnande och vissa är styrkemässigt mycket krävande. Även Soman kom jag i kontakt med förra året och fick möjlighet att prova i år igen. En riktig favorit!

Höjdpunkt nr 4: Bergspasset
Att få komma upp i bergen och springa eller gå är också en riktig favorit. I år skulle barnen vara med och gå korta sträckan, 8 km, för första gången. Vi hade fixat gåstavar och de var riktigt taggade och förväntansfulla på uppgiften. Men - som ganska ofta när det gäller våra barn så blev båda akut åksjuka i bussen dit. Båda tjejerna tokkräktes samtidigt och vi kom alltså upp i berget med två helt tomma magar. Inget bra läge för att gå 8 km i raskt tempo. Jag och tjejerna stannade därför i byn när de andra stack iväg. Lite snopet måste jag säga. Men vi hade en skön stund ändå, plockade två nedfallna apelsiner och bara strosade runt.

Utöver ovanstående var det kul att träffa alla andra deltagare. Flera kände vi igen från tidigare år och många var nya. Men man delar ett intresse och man umgås lite lagom mycket så nånstans passar deta oss väldigt bra. Kanske lite tidigt att redan börja planera nästa höstlov - men får jag bestämma så blir det Portugal då också! See you there!

Gryningsraid i Industriområdet

I går kväll insåg jag att den enda chansen till träning i morgon (dvs idag!) skulle vara direkt på morgonen, innan jobbet. Lunchen var uppbokad och likaså var det andra aktiviteter på kvällen. Men morgonen är ledig så då fick det bli!

Jag funderade igenom de alternativ som fanns, vilket är ganska många egentligen. Gå till Flex och träna, gå till Iform där jag snart ska börja arbeta, lite TRX på jobbgymmet, styrka på jobbgymmet, springa till jobbet, ta bilen till jobbet och springa terrängspåret eller cykla till jobbet. Det sista gick bort eftersom jag måste komma hem snabbt, ingen cykling alltså. Löpning till jobbet kändes lite för jobbigt, lite för långt, just i dag. In i nåt gym ville jag inte – fick alltså bli alternativet bilen till jobbet och sedan springa terrängspåret innan jag började jobba.

Sagt och gjort, jag la fram kläder på kvällen och fixade även matlådan. Om allt är kvar till morgonen finns risk att jag glömmer nåt. På morgonen - på med springkläder, ta väskan med jobbkläder och iväg. Jag kom fram och parkerade bilen på arbetsplatsen i utkanten av det gråa Industriområdet när det ännu bara var halvljust.

Jag sprang ner över sandgropen som omringar södra delen av Industriområdet och ner på elljusspåret och vidare in i skogen till det rena trailspåret. Redan nere på eljusspåret är ljudet av lager, industri och lastbilar avlägset och inne i skogen hörs det inte alls. Som jag har skrivit tidigare, som att kliva in i en annan värld. Vilken lycka att ha detta om knuten! Så tyst, så lugnt och så gott det luktar. Våta löv, lera, torrt gräs, skog - allt i en härlig blandning. Vilken start på dagen!

Morgonens runda blev nån sorts avskedstur, jag slutar på detta jobbet om ett par veckor och kanske kommer jag inte springa nån mer tur här innan dess, vi får se. Jag hittade granarna som jag fotade i våras och kunde konstatera att granskotten integrerats i själva granen och blivit en del av den. Lustigt att se hur naturen förnyas och utvecklas. Plötsligt kände jag mig nästan som ett granskott själv nu när jag ska byta jobb och bransch och allt. Ett nyutslaget ett som bara väntar på att få växa på sig och blomma ut.

Eller vänta nu, kände jag mig som ett granskott?? Då är det nog dags att springa tillbaka till verkligheten i Industriområdet….

Ett annorlunda Skövde, en annorlunda Bolognerpark

Jag har varit i Skövde många gånger, och nu i helgen var det dags för en tur igen. Förra gången vi var där var i början av mars när vi sprang Skövde 6-timmars. Även denna gång bodde vi på Hotel Prisma, det har blivit en favorit efter många besök. Denna gång var det väldigt lugnt på hotellet, inga löpare i lobbyn, inga svettiga träningskläder, inga pastadoftande matlådor - ingenting som påminnde om 6-timmarshelgen. Då var det kallt, fuktigt och så där lite lagom eftervinternsmutsigt med gamla kladdiga löv på marken.

Denna lördagsmorgon bjöd på strålande sol och blå himmel. I hop med alla underbara höstfärger och lite svala luft var det en helt perfekt morgon. Efter frukost drog jag på mig springkläderna och drog mig över gatan, ner mot Bolognerparken för att känna om det möjligen fanns nån 6-timmars känsla kvar i parken. Nån sån känsla fann jag nog inte, och frågan är om det ens var samma park jag hittade? Denna morgon badade parken i sol och morgondis. Löven var röda, gula, orangea, och gröna och det doftade friskt av höst och natur. Jag var nästan ensam och vattnet låg spegelblankt. En totalt annorlunda upplevelse mot sist!

       


Jag sprang ett par varv och gjorde några ruscher i det vi kallade för mördarbacken. Exakt hur vi tänkte då var svårt att förstå nu. Av det som efter tjugo varv kändes som en smärre vägg var mest som en mycket, mycket lätt stigning, knappt märkbar för ögat. Eller för benen som sprang heller faktiskt. Ja, så underligt man kan uppleva samma sak.....

 


Några härliga varv fick jag i allafall innan jag sprang vidare ut ur parken och vidare genom stan bort mot en annan del av Skövde.
På en gångväg mötte jag en annan löpare. En JÄTTE rosa löpare. Hon såg så härlig ut i sina rosa tights, sin rosa tröja och sina rosa skor. Hela hon var alldeles rosalysande och liksom bara sken i solen. Vi morsade på varandra och jag hoppas jag fick med mig lite av hennes rosa kraft.

Skövde är väl inte den vackraste staden i alla stycken. Det finns inga kullerstengator, inget hav, ingen ringmur och inga hus från 1400-talet. Men ändå, det finns en Bolognerskog och ett 6-timmars lopp. För en löpare räcker det väldigt långt. Nästa gång ska jag ta mig upp på Billingen och springa. Där borde det vara riktigt fint tänker jag. Men det sparar jag till nästa gång, jag ska ha nåt att göra då också.

Eftermiddagen spenderade vi över en god middag på Läckö slott. En ganska bra dag måste man säga!