Så nöjd - hemma igen!

Jag sitter här i soffan och ler lite smått. Känner mig så nöjd med nästan allt faktiskt. Kvällens backpass är avklarat och jag hade rejält med kraft i benen, inte alltid det känns så....
Igår kom vi hem från Springtimes Familjevecka i Portugal. Det var fjärde året vi var med och detta är verkligen en av årets höjdpunkter. En inspirationsinjektion utan dess like! Vi har tränat så mycket och gått på så många roliga, jobbiga och härliga pass så jag vet inte ens var jag ska börja. Jag försöker mig inte ens på att ge någon komplett bild av veckan utan nöjer mig med det som var mina höjdpunkter.

Höjdpunkt nr 1: Löpningen, såklart!
Som vanligt startar vi varje dag med morgonlöpning längs den helt fantastiska oändligt långa stranden. Beroende på vädret är stranden helt olika, men i soluppgång är den alltid helt magisk! Kan inte tänka mig en finare start på dagen än morgonlöpningen i Portugal.

På kvällen bestod löppasset av teknikträning på olika sätt. I år var denna delen betydligt bättre än tidigare. Trots att jag har sprungit jättemycket och jättelänge och vid olika tillfällen fått mig en hel del löpteknik till livs, fick jag lära mig massor.

Vi började veckan med löpteknik och löpskolningsövningar i syfte at få ett bättre och mer ekonomiskt löpsteg. Dessa övningar kom vi sedan tillbaka till under varje pass. Under veckan sprang vi pyramidintervaller (2-3-4-3-2 min), fartlek, backe och korta intervaller (15 sek löpning-15 sek vila 8ggr, 2 min vila sedan ett set till). Inte helt förvånande var det pyramidintervallerna som jag gillade bäst. Sen är jag grymt nöjd med fartlekspasset där jag fick ihop ganska många km i ett rasande tempo. Nåja...

Höjdpunkt nr 2: Moveoo
Redan förra året kom jag i kontakt med Moveoo och gillade det på en gång. Utan att försöka mig på en jätteförklaring till konceptet handlar det om att gå tillbaka till vår ursprungliga rörelser och släppa så många regler och måsten som möjligt. Att utmana de gamla sanningar och regler som existerar inom träningsvärlden och våga lita på att kroppen och hjärnan har förmåga att agera och fungera även när man gör helt annorlunda. Man använder mycket olika grejer, bollar, gummiband, kuddar, rep, TRX band, pinnar och allt möjligt annat. Och man använder det på ett helt annat sätt än vad man är van vid sen tidigare. Vem brukar tex kasta en skivstång från ena handen till den andra över huvudet och blunda samtidigt? Men det går!! Kroppen är en fantastisk mekanism och vi har verkligen en väldigt stor outnyttjad kapacitet att klara ännu mer. Moveoo är ett koncept jag verkligen skulle vilja jobba med, måste ta reda på hur jag kan lära mig det.

Höjdpunkt nr 3: SomaMove
En annorlunda favorit, för att vara mig. Nån slags blandning av yoga, styrka, smidighet och rörlighet. Allt sånt som jag normalt sett inte gillar och är jättedålig på. Men detta - helt fantastiskt! Man jobbar med långa muskelrörelser i olika djurliknande positioner och man jobbar mycket i egen takt. Vissa positioner är avslappnande och vissa är styrkemässigt mycket krävande. Även Soman kom jag i kontakt med förra året och fick möjlighet att prova i år igen. En riktig favorit!

Höjdpunkt nr 4: Bergspasset
Att få komma upp i bergen och springa eller gå är också en riktig favorit. I år skulle barnen vara med och gå korta sträckan, 8 km, för första gången. Vi hade fixat gåstavar och de var riktigt taggade och förväntansfulla på uppgiften. Men - som ganska ofta när det gäller våra barn så blev båda akut åksjuka i bussen dit. Båda tjejerna tokkräktes samtidigt och vi kom alltså upp i berget med två helt tomma magar. Inget bra läge för att gå 8 km i raskt tempo. Jag och tjejerna stannade därför i byn när de andra stack iväg. Lite snopet måste jag säga. Men vi hade en skön stund ändå, plockade två nedfallna apelsiner och bara strosade runt.

Utöver ovanstående var det kul att träffa alla andra deltagare. Flera kände vi igen från tidigare år och många var nya. Men man delar ett intresse och man umgås lite lagom mycket så nånstans passar deta oss väldigt bra. Kanske lite tidigt att redan börja planera nästa höstlov - men får jag bestämma så blir det Portugal då också! See you there!

Ett annorlunda Skövde, en annorlunda Bolognerpark

Jag har varit i Skövde många gånger, och nu i helgen var det dags för en tur igen. Förra gången vi var där var i början av mars när vi sprang Skövde 6-timmars. Även denna gång bodde vi på Hotel Prisma, det har blivit en favorit efter många besök. Denna gång var det väldigt lugnt på hotellet, inga löpare i lobbyn, inga svettiga träningskläder, inga pastadoftande matlådor - ingenting som påminnde om 6-timmarshelgen. Då var det kallt, fuktigt och så där lite lagom eftervinternsmutsigt med gamla kladdiga löv på marken.

Denna lördagsmorgon bjöd på strålande sol och blå himmel. I hop med alla underbara höstfärger och lite svala luft var det en helt perfekt morgon. Efter frukost drog jag på mig springkläderna och drog mig över gatan, ner mot Bolognerparken för att känna om det möjligen fanns nån 6-timmars känsla kvar i parken. Nån sån känsla fann jag nog inte, och frågan är om det ens var samma park jag hittade? Denna morgon badade parken i sol och morgondis. Löven var röda, gula, orangea, och gröna och det doftade friskt av höst och natur. Jag var nästan ensam och vattnet låg spegelblankt. En totalt annorlunda upplevelse mot sist!

       


Jag sprang ett par varv och gjorde några ruscher i det vi kallade för mördarbacken. Exakt hur vi tänkte då var svårt att förstå nu. Av det som efter tjugo varv kändes som en smärre vägg var mest som en mycket, mycket lätt stigning, knappt märkbar för ögat. Eller för benen som sprang heller faktiskt. Ja, så underligt man kan uppleva samma sak.....

 


Några härliga varv fick jag i allafall innan jag sprang vidare ut ur parken och vidare genom stan bort mot en annan del av Skövde.
På en gångväg mötte jag en annan löpare. En JÄTTE rosa löpare. Hon såg så härlig ut i sina rosa tights, sin rosa tröja och sina rosa skor. Hela hon var alldeles rosalysande och liksom bara sken i solen. Vi morsade på varandra och jag hoppas jag fick med mig lite av hennes rosa kraft.

Skövde är väl inte den vackraste staden i alla stycken. Det finns inga kullerstengator, inget hav, ingen ringmur och inga hus från 1400-talet. Men ändå, det finns en Bolognerskog och ett 6-timmars lopp. För en löpare räcker det väldigt långt. Nästa gång ska jag ta mig upp på Billingen och springa. Där borde det vara riktigt fint tänker jag. Men det sparar jag till nästa gång, jag ska ha nåt att göra då också.

Eftermiddagen spenderade vi över en god middag på Läckö slott. En ganska bra dag måste man säga!

En upptäckt skatt...

Man kan verkligen ha synpunkter på om det är ett bra läge att ha sin arbetsplats i ett stort, grått, bullrigt, smutsigt och lagom avlägset industriområde i en mycket intetsägande söderförort, eller om det inte är ett bra läge. Utan att överdriva ett enda uns kan jag säga att det var bra mycket flashigare att ha sitt kontot mitt i centrala Stockholm som jag också har haft under vissa perioder. Dyrare var det också, gott om möjligheter till spontanshopping och fika på stan. Sånt finns inte i Industriområdet.

Men man får ta det onda med det goda. Tack och lov jobbar jag inte mitt i området utan längst ut i ena änden. Den änden som vetter mot skogen. Och i skogen finns det ett elljusspår. Nu börjar ni förstå vart jag vill komma kan jag tro?!?

För mig som älskar skogen och gillar att springa på lunchen var det som att hitta en skatt när jag väl fick korn på detta. Det var på vintern, när det var mörkt, kommer jag ihåg. Jag tittade ut genom fönstret och såg lamporna skymta där borta i skogsbrynet på andra sidan sandgropen. Då anade jag att det fanns nåt där som borde kollas upp. Och kollat har jag gjort! Många gånger sen dess! När man väl kommer ur Industriområdet och lämnar lastbilarna bakom sig finns nämligen en annan värld. En alldeles underbar värld med motionsspår, bäckar, lagom branta backar och fina stigar.

Ett par hundra meter in på spåret kommer första höjdpunkten, bokstavligt talat. En ganska kort, men brant backe. Den fungerar alldeles utmärkt för korta backintervaller. Längre backar för långa intervaller finns också, men denna ligger så perfekt nära till.

Springer man baklänges, eller förresten baklänges behöver man förstås inte springa, men man springer rundan åt fel håll. Då kommer man bakvägen till idrottsplatsen. Här finns fotbollsplan med löparbanor runt omkring, perfekt för exakt uppmätta intervaller. Såna som jag egentligen inte alls gillar, men som jag vet är så viktiga för att få lite fart i benen. Här finns en längdhoppsgrop också har jag sett, men den har jag aldrig provat. Jag kanske gör det nån dag, vi får väl se.

För mig som inte älskar hundar, erbjuder den här typen av friluftsområden alltid ett visst mått av beredskap. Beredskap på att ta ett skutt åt sidan, klättra upp i ett träd, springa för livet eller kanske till och med bita tillbaka om det skulle behövas. Jag är därför så glad att någon har tänkt på mig. Det känns varmt i hjärtat!

Väl tillbaka igen är det någon omtänksam människa, alternativt någon som tror att däck ingår i kretsloppet, som har slängt en massa -däck! Men eftersom de ändå ligger där och skräpar kan de ju få göra lite nytta tänker jag. Därför brukar jag ibland avsluta min runda med att springa fram och tillbaka över däcken några gånger tills jag känner att benen är alldeles slut och pulsen är så där sköntobehagligt hög.

Ur löparsynpunkt är det här det mest perfekta läge jag någonsin har haft på ett jobb. Tänk att snabbt klä om och sen hinna med ett bra pass i skogen under lunchen, den möjligheten har inte alla, men det har jag! Jag uppskattar väldigt mycket att jag har min skog, mina däck och mina stigar.

Det väger inte upp allt, men det gör att även en grå dag i Industriområdet blir lite grönare och soligare!

Vad man kan hitta på sin löprunda

I helgen var jag och familjen nere i Småland. Som vanligt var springskorna med, de måste ju också få uppleva lite nya omgivningar.

Det bästa jag vet är att springa tidigt på morgonen. Jag gillar att vara med när allt vaknar. Det är nåt speciellt som jag inte kan förklara med känslan av att vara med och se allt komma igång. Att få vara en del av att nåt nytt börjar kanske.
Hemma kan man uppleva att stan vaknar, springa in mot Stockholm en lördag morgon och se soluppgången över Skanstullsbron, möta de sista nattsuddarna gå hem och se den första trafiken komma igång. Eller springa till jobbet en vintermorgon och se lamporna tändas i fönstren när trötta familjer äter frukost.

Eller som i helgen, långt ut i skogen, långt ifrån stan och liv och rörelse. Bara den härliga tystnaden åt alla håll, tystnaden som jag kan sakna så mycket i vardagen men som jag är så beroende av. Tidigt i söndags morse drog jag därför på mig springkläderna och gav mig ut, före att alla vaknade. Det var lite kyligt och frosten bet i kinderna. Härligt friskt och skönt och naturen visade sig från sin allra finaste sida. Och mitt i det var jag!

Jag sprang sakta och lyssnade på tystnaden och suset. Nån hade sagt att det fanns gott om vildsvin och ett litet öra var spetsat för att höra ifall det skulle komma ett som ville göra mig sällskap. Men det kom aldrig nån och jag sprang vidare i min ensamhet.

Men tillvaron är lustig, efter ett par kilometer, rätt ut i skogen, står en kontorsstol vid sidan av stigen. Den var för all del skogsgrön, men den passade ändå INTE in. Varför i hela världen har någon ställt den där? Kanske nån som ville skänka lite vila åt en trött morgonjoggare?!?

Jag springer vidare och funderar inte mer på stolen. Stigen övergår till liten skogsväg. Efter en bit på lilla skogsvägen hittar jag nästa grej som får mig att kvickna till. Nån har lämnat en gammal skrotbil mitt ute i ingenstans! Varför då??

Strax därefter hittar jag en gammal höräfsa på en äng. Den hör åtminstone hemma i miljön. Kanske att man kan få den att funka, om man kompletterar med en häst? Bilens utsikter verkar vara betydligt sämre. Men ändå, varför står den bara där?

Först tycker jag att dessa lite udda prylar nästan är lite komiska. De är så fel så de blir nästan lite lustiga. En skotbil mitt i skogen, varför kör man den inte till skroten istället? Eller tror man att man ska hämta den nån gång och köra vidare? Knappast troligt.

Sen blir jag lite arg också! På så vackra omgivningar, vad ger en rätt att dumpa en skrotbil? Har vi inte ett ansvar att bevara naturen? Ingen människa kan ju på allvar tro att den ska försvinna av sig själv. Den kommer ju stå där för alltid, den kommer inte multna ner och bli ett löv eller så. Eller tror man att om man ställer den tillräckligt långt in i skogen så syns den inte och då finns den nog inte mer? Oavsett hur tanken gick så är den fel, fel, fel! Man lämnar inte skrot ute i skogen, oavsett vad!

Måste släppa detta. Jag vill inte att min irritation ska förstöra min i övrigt härliga morgon. Allt annat var ju så perfekt. Kilometrarna går, eller springer, och till slut är jag tillbaka igen. Känslan jag väljer att ta med mig hem är den där sköna, när man känner att man har gjort nåt bra och att hela dagen finns kvar. Det är den känslan jag väljer, inte skrotkänslan. I hallen möter jag lilla dottern som undrar om jag vill ha frukost.
Och jag vill!