Mamma-Greta mys deluxe

Nu är helgen här! Helgen när jag och stora dottern ska mysa på alldeles egen hand. I detta ögonblick har vi checkat in på Tyresta B&B och jag har precis duschat. Dottern har kraschlandat i sängen, trött av dagens vandring.

En egen helg med vandring, laga mat ute och sen sova över i Tyresta vad det hon helst ville göra på vår alldeles egna helg. Och inte mig emot, vi gillar samma saker så det här var ett riktigt förstahandsval, även för mig!

Vi började dagen med ett par km vandring, med utgångspunkt från Tyresta by. Vi hade siktat in oss på en sjö, där det även skulle finnas ett vindskydd om det mot förmodan skulle bli regn. Nåt regn blev det aldrig, bara några stänk, så vindskyddet behövdes inte. Där vid sjön i allafall, lagade vi vår lunch, och åt. Och återigen, mat smakar aldrig så bra som utomhus, tillagad/värmd på plats. Allt blir liksom bara bättre om man får äta det ute! 

Efter en ganska lång paus gick vi vidare. Dottern är väldigt intresserad av böcker och frågade allt om de böcker jag läst under sommaren. Ville att jag skulle återberätta rubbet! Och jag som har så dåligt minne, kommer inte ens ihåg vem som var mördaren, än mindre varför...jag fick gräva ganska djupt i minnet för att kunna ge henne några bra stories. Mysigt att gå och prata var det i allafall, även om jag inte riktigt kunde återge alla händelser.

Tillbaka i Tyresta by sökte vi upp vårt B&B, som visade sig vara hur mysigt som helst. Och vi är helt ensamma här!! Ett helt hus, jättefint inrett, alldeles för oss själva. Ingen TV, inget som stör, bara vi själva. Precis som vi vill ha det just nu. 

Nu på kvällen ska vi bara mysa. Laga lite mat, kanske äta lite lördagsgodis, läsa, och kanske att vi spelar nåt av spelen som finns här. Vi får se, det spelar inte så stor roll vad vi gör, bara det blir bra. Och det blir det garanterat, här finns alla förutsättningar. 

Detta får bli allt för nu, nu ska jag jaga ner henne till duschen, sen blir det mys deluxe!

Resan till Vuoggatjålme, del 2

För er som legat sömnlösa och bara väntat på den rafflande fortsättningen på fjällresan, ta det lugnt, den kommer här!

Torsdagen kom och det var dags att städa ur vår älskade lilla paradisstuga vid sjökanten. Efter ett nästan tårfyllt farväl tog vi en promenad längs stranden, en kortare tur, men åh så härligt det var. Sandstrand, klippor, stenar, sol och glitter i vattnet. Katja ville nästan bada. Men av nån anledning lät hon bli. Sa att hon inte hade nån handduk. Hm.

Tillbaka i stugbyn mötte vi upp de andra deltagarna. De som också skulle delta i Må Bra dagarna. Tre dagar fyllda av vandring, yoga, kanske lite löpning, god mat, avkoppling och samvaro. 16 personer från övre Norrland, från orter vi knappt hört talas om. Än mindre varit i eller vet nåt om. Faktiskt bra spännande bara det! 

Efter lunch och lite kort info från våra ledare Maja och Katarina bytte vi om för ett Bootcamp liknande pass längs barkbanan. Trots mycket vandrande de senaste dagarna hade jag rejält med spring i benen och längtade efter att få ösa på och höja pulsen. Det var ett önskemål som var väldigt lätt att uppfylla. Banan var bara 2,5 km lång, men ganska kuperad och med många stopp för styrkeövningar. Jag körde på så hårt jag kunde och var rejält trött och med en puls nära maxnivå när jag kom tillbaka.
Då hojtade Anna från Kalix att hon ville springa ett varv till och tyckte att jag verkade vara ett bra sällskap. Jag hängde på och Anna drog iväg som en avlöning. Eller som en älg, jag vet inte. Jag hade att göra med att hänga med, jäklar vad hon sprang!

Efter avslutad fysträning avrundade vi dagen med härlig yoga i eftermiddagssolen. Därefter dusch och bastu och ytterligare en god middag i restaurangen. Älghamburgare med mandelpotatisklyftor. Så himla gott. Igen!

Fredagen den 18 aug var målet Tjidtjaks topp. Eller hur högt man nu ville gå. Det började ganska brant uppför genom skogen. Efter ett par km glesnade träden och vi kom fram till en liten raststuga. Där intog vi fika och mellanmål och passade på att ta av ett lager kläder. Strax efter kom vi ut på kalfjället och det var flera som kände sig manade att uppge ett riktigt Ronja-skrik. Själv blir jag mest överväldigad och säger ingenting, bara tar in och känner hur liten jag är. Vi kom inte ända upp till toppen, men var nöjda ändå. Vi vände strax innan, efter att ha spenderat en hel del tid med att äta både kråkbär och tranbär. På vägen ner hittade vi alldeles mogna hjortron. Sånt finns varken i Stockholmstrakten eller i Småland, så det var kul.

.

Vi var tillbaka redan runt tre, och några av tjejerna tyckte absolut att vi borde ta bilen upp till riktiga kalfjället och kanske över till norska sidan så att Katja och jag skulle få se hur det verkligen kan se ut. Vi hängde på såklart och upptäckte att landskapet ändrade sig igen. Naturen blev "vildare", bergen högre och det var mer snö. Lite Sagan om ringen-natur tyckte Katja. Jag vet inte, för den har jag inte sett, jag förstår mig inte på sådana filmer. Men oerhört vackert och väldigt storslaget var det i allafall. Om jag kände mig liten på fjället tidigare under dagen, kände jag mig som ett sandkorn i universum just här. Så himla gulligt av Ann och Marita att ta med oss och låta oss uppleva detta! 

.

.

Jag kan aldrig få nog av känslan på kalfjället. Har varit i fjällen ganska många gånger nu, och älskar det bara mer och mer. Det är nåt speciellt med naturen, med fjället, med tystnaden och med vidderna. Går inte riktigt att sätta ord på.

Kråkbär

Tranbär

Lördag, vår sista heldag. Tog bilarna ett par km och promenerade mot Bänoklippan. Det var bara ett par km i lättvandrad terräng dit och efter att ha fyllt på med mer energi var vi några som ville fortsätta. Efter en snabb, kanske lite för snabb, koll på kartan avgjorde vi att det nog bara skulle vara 10-12 km hem om vi skulle gå. Inte mycket att tveka på tyckte några av oss, inkl jag själv, så vi drog. Lite för snabbt faktiskt, för vi missade stigen nästan på en gång, och fick trassla oss ner mot vattnet genom snåret. Det blev nån km extra, men som bonus fick vi se alldeles färskt björnbajs. Fem högar på en ganska kort sträcka. Rätt lustig upplevelse att inse att det gått björnar just här, bara en stund innan. 

.

Vår vandring denna dag blev lite längre än vi tänkt, ca 16 km. Vi hade räknat med att vara tillbaka till 17.30 och med tre minuter kvar såg vi skylten "Vouggatjålme 1 km". Vi insåg att vi inte skulle hinna, men vi var tre stycken, inkl jag själv, som tyckte att det var värt ett försök. Med vandringskängor, ryggsäck, och 15 km i benen stack vi iväg det snabbaste vi kunde. Förutsättningarna att lyckas var ju minst sagt obefintliga, men ändå, det gick inte att motstå att försöka. Rätt lustigt att det ändå fanns lite kräm kvar i benen. 

Kvällen avslutades med Kalixlöjrom och mandelpotatischips till förrätt, samt Renskav, mos med Västerbottenost och lingon till huvudrätt. Jätte, jättegott, verkligen!!

Söndagen, sista dagen. Vill inte åka hem. Jag har träffat underbara människor, ätit så mycket god mat, hunnit prata med Katja, skrattat, sovit, tänkt, filosoferat, rört på mig och för första gången på länge tycker jag att kropp och själ har gått i samma takt, varit i fas med varandra. Fast det gör ont i hjärtat att lämna nyfunna vänner, säga adjö till Norrland och lämna tystnaden, ska det bli skönt att komma hem. Härligt att få träffa barnen igen, Janne, vårt hus, mina växter och allt det som är hemma. 

Mina upplevelser kommer jag för alltid bära med mig, och jag ska göra mitt bästa för att behålla ett litet uns av lugnet när vardagen tar fart. Tack Katja som ville följa med mig, som alltid hänger med på det jag hittar på. Tack Maja och Katarina för fantastiskt fina dagar och bra arrangemang. Och tack alla härliga norrlänningar som på olika sätt bidrog till att göra dessa dagar till ett oförglömligt minne. Ni har alla gjort min värld lite större! 

Hemma i Småland har jag nästan aldrig sett den småländska landskapsblomman,
men här växte den överallt.

Kväll i Vuoggatjålme

.

.

Resan till Vuoggatjålme, del 1

Kulturkrocken är total!

Efter fem dygn i fjällen kom jag och kompisen hem igår kväll. Idag börjar skolan, jobb och livet efter det totala lugnet. Verkligheten är här och de två diametralt olika världarna har mötts i mitt huvud och orsakat en mindre kortslutning. 

Fem dygn i fjällen, de första två dygnen var jag och min kompis ensamma, sen kom resten av gänget. Jag delar därför upp min berättelse i två delar. Dels för att ni ska orka läsa, men också för att det finns ett ganska naturligt kapitel ett och två.

Så, del 1, håll tillgodo!

Tisdagen den 15 aug. Klockan ringer tidigt och jag blir upphämtad vid grinden. Med pendeltåget in till stan för att ta flygbussen till Arlanda och flyget mot Arvidsjaur. Allt går som på räls och vi landar några timmar senare för att mötas av första tecknet på att vi lämnat storstan.

Vi tittar på varandra och hoppas att inte vapen är obligatorisk utrustning. Björnarna och fjällrödingen tänker väl inte gå till angrepp?! Eller hjortronen?

Vi blir upphämtade av flygbuss-bil chauffören och vi är visst de enda som ska vidare mot Arjeplog. Han är inte av den pratsammaste sorten, trots att vi frågar om allt och hojtar högt när vi ser de första renarna. Men han låter sig icke provoceras till samtal och vi ger upp.

I Arjeplog väntar vi en timme tills nästa buss kommer. En länstrafik buss som ska ta oss de sista 10 milen till Camp Polcirkeln. Den chauffören är av lite annan sort, han tycker det är trevligt med någon att prata med och han berättar om allt vi kan tänkas vilja veta, och lite till. Han var dessutom inte bara busschaufför utan skötte även lantbrevbäringen. Vi stannade således vid varenda postlåda längs vägen. Inte för att det var så många, men ändå. Och vi var de enda passagerarna, så hade inte vi varit med, så hade han ändå haft nåt att göra på vägen. 

Väl framme vid slutdestinationen, Vuoggatjålme, som ligger några km från busshållplatsen får vi vår stuga och ger bokstavligt talat upp vårt första glädjetjut. Vi får en alldeles ensam stuga, precis nere vid vattnet och både jag och Katja känner att vi har hamnat i paradiset. Solen skiner, det är varmt, sjön glittrar och fjällen omkring. Om det kommer regna småspik resten av tiden gör det ingenting, för nu har vi varit där. I paradiset. 

Dagen efter verkar småspiken ha kommit. Vi har beslutat oss för att först ta bilvägen bort till stigen, sen stigen in i skogen och sen lämna stigen för att med karta och kompass ta oss upp på toppen Stiephaltjåkkå. Vi är lite osäkra på underlaget, men bedömer att det bör vara vandringsbart, vilket en inföding som vi träffar, nästan håller med om. Det duggregnar när vi ger oss av, men det märker vi knappt. Vi är höga av fjälluft och bara längtar iväg. Vi går länge längs med fjället innan vi viker av och börjar gå uppför. Det är inte så högt och fortfarande skog, men vi ser på kartan att den kommer glesna framöver för att sedan bli kalfjäll uppe på toppen. 

Regnet tilltar och vi börjar bli hungriga. Vi hittar en liten kärn/göl/nåt-vatten-whatever och slår läger för lunch. Trots regnet, är myggen lite elaka och Katja tar upp sitt myggnät. Under tiden funderar jag på hur hon ska få in maten i munnen, om hon liksom tänker äta genom nätet? Själv struntar jag i myggen och de struntar i mig. Vi äter i hällregnet och sällan har en pulversoppa smakat så bra. Humöret är på topp, trots att det börjar sippra in vatten typ överallt. 

Efter lunch glesnar skogen ännu mer och vi når toppen till slut. Vi inser att det är väldigt vackert här uppe, trots att det regnar och sikten inte är den bästa. Men ändå, de grå fjällen i diset i fjärran är oändligt vackra och vi är tacksamma för att vi har fått uppleva detta. 

Ner från fjället tar vi den lätta vägen, stigen som går direkt ner till vägen. Dagens vandring blir knappt 13 km och vi tycker att vi har förtjänat en rökt fjällröding i restaurangen till middag när vi kommer tillbaka. Här, om inte förr, förstår vi att vi är i himlen på riktigt. Så. Himla. Gott. Så himla gudomligt gott!

Dagen efter, på torsdagen kommer de andra. De som också ska vara med på Må Bra dagarna. De som vi aldrig har träffat och som vi ska bo de sista tre dygnen med. I en annan stuga. Det som är själva anledningen till att vi har tagit oss ända hit. Känns spännande, roligt, men faktiskt också lite vemodigt. Vi har på denna korta tid boat in oss i vår lilla strandstuga utan toalett, utan vatten och utan avlopp. Med sjön utanför. Och nu ska vi knöla ihop oss med okända människor i en modern fin, stor stuga. Tänk om de inte är trevliga, kanske riktiga ufon allihopa?!? Huga! 

Det skulle som tur var visa sig vara helt obefogad oro, de var hur trevliga som helst. Såklart! Men mer om det i nästa kapitel, Resan till Vuoggatjålme del 2. Snart på en blogg nära dig!

Sri Lanka - Ur en upptäckslöpares ögon

Det lät ju pretatiöst måste jag säga. Upptäckslöpare!

Fast det är lite så jag känner mig när jag är ute och springer på nya platser. Och nu är det många år sedan jag reste någonstans utan att packa ner springsakerna. Det är nåt speciellt med att ge sig ut och springa när man är ute och reser. Man vet inte vart man ska, vad man kommer att får se, om man ska hitta en bra runda eller om man får ta samma väg tillbaka, eller om det över huvudtaget funkar att springa. 

Just i detta fallet var kanske det sista det jag funderade mest på. Skulle det alls funka att springa? Det var över 30 grader varmt, högsta möjliga luftfuktighet och små vägar, proppfulla med allt, utom just löpare. Definitivt inte de bästa förutsättningarna för ett personbästa, men för att upptäcksspringa brukar trots allt det mesta funka. Så även här! 

Min första runda på vår resa på Sri Lanka sprang jag ihop med min sambo. Vi hade inte kollat ut nån runda på nån karta, utan sprang helt enkelt bara ut och följde den lilla vägen utanför tills den mynnade ut i en större väg. Den vägen var alldeles för mycket trafik på och kändes allt annat än lämplig för fotgängare så vi sprang helt enkelt tillbaka en bit, och hittade sedan en annan väg. Vägar som vi aldrig hade hittat om vi inte vågat ge oss ut. På de små korta 5 km som vi var ute kom vi förbi stora fina hus, små trasiga hus, en skola, några butiker, en järnväg, en lös ko, miljoner lösa hundar, snälla människor som hälsade och vinkade åt oss och massor av annat. Man kommer så nära när man springer. Är så närvarande. 

Våra nästkommande rundor var ungefär likadana, men allteftersom vi lärde oss trafiken, blev det alltmer avslappnat att springa. Ända tills det vid ett tillfälle rusade ut två hundar och ställde sig 1cm ifrån mig och började tokskälla. Jag som är lite lagom hundrädd i vanliga fall höll bokstavligen på att dö. Till slut fattade de att vi inte ville leka, attackera eller göra något illa så de drog sig tillbaka och la sig i skuggan igen. Pust! 

Efter en vecka i Negombo, strax norr om huvudstaden, var det dags att packa väskorna och bege oss söderut. Trots att Sri Lanka är ett litet land, var det ganska annorlunda i södern. Långa paradisstränder, vajande palmer och ett annat lugn på nåt vis. Mer turister, absolut, men de stora höga hotellkomplexen fanns inte utan man bodde på pyttesmå hotell, guesthouses osv. Turismen var en del av samhället, men tog inte över, vilket var skönt.

                           

Vägarna var större och bättre, vilket inte nödvändigtvis var bra ur löparsynpunkt. Trafiken var lite hårdare och det kändes inte speciellt lockande att ge sig ut att springa bland bussar och tucktuckar. Det blev ett par korta turer längs stranden i hop med dottern, som har för mycket spring i benen för att ligga still nån längre stund, innan jag hittade en bra gångväg. Där körde inga bilar, nåt mopedliknande kanske, men inga bilar. Gångvägen var precis platt och gick längs med järnvägen. Tämligen lättsprunget med andra ord, något som var ganska skönt i värmen. Vem behöver långa backar i typ 30 graders värme? Jag och dottern sprang gångvägen tillsammans ett par gånger. Det blev inte så långt, jag hade lovat att vi skulle vända så fort hon ville. Jag tycker hon orkar bra, bara man tar bort pressen och låter henne bestämma takten. Första rundan blev 3 km och andra blev 4. Inte så illa av en 12-åring i den värmen!

                                 

För egen del hann jag med ytterligare några rundor tidigt på morgon, innan det blivit så varmt. Då var jag ute själv, medan familjen sov. Det är verkligen nåt speciellt med att springa på morgonen. Jag älskar att se saker vakna. Se barnen komma ut ur sina hus i fina vita skolkläder, se tanterna sopa bort nedfallna blad och skräp utanför husen och se handlarna plocka fram frukt och grönsaker inför dagens kommers. Och när jag kommer tillbaka har alla vaknat och det är dags att gå och äta frukost. En dag som börjar så, kan bara inte gå fel!

                                 

Sista dagen skulle vi ge oss ut en sista gång, men det hade redan blivit så varmt så vi helt enkelt inte orkade. Jag och stora flickan valde i stället en powerwalk längs med stranden. Barfota i vattenbrynet pratade vi om allt möjligt, hur härligt vi haft det och hur skönt det nog skulle bli att komma hem igen.

                                  

Nu efter knappt två dagar hemma ser jag tillbaka på vår resa med ett stort leende. Ur ett löparperspektiv är kanske inte Sri Lanka det bästa valet, det är helt enkelt svårt att få till några vettiga rundor. Men ur alla andra perspektiv är det helt perfekt. Varmt, vackert, vänligt - och alldeles, alldeles underbart!

Nu flyter det. Och jubileum är det också!

Plötsligt händer det! Efter ett bra tag av motgångar, kändes det som att nåt hände igår. Inte några stora saker, utan bara små vardagliga saker som bara flöt på och klickade i. Och idag verkar det bara fortsätta!

Gårdagen började som alla tisdagar med 45 min tidig morgonspinning på gymmet i Skogås. Slutet av terminen, folk börjar tänka mer på julstök än träning så vi var inte så många. Men vilket tryck! Sån energi så det bara vibrerade i luften. Vilken start på dagen!

Därefter sätta sig i bilen och åka över till Fitness World i Segeltorp för en timmes seniorpass. Hade planerat cirkelträning dagen till ära. Förra veckan hade jag hittat ett stort, tjockt rep, typ ett battle rope, som jag vek dubbelt och som blev veckans nya station. En person i varje ände på det dubbelvikta repet och sen svingade vi rep, ungefär med samma teknik som när man skakar mattor. Så himla kul! Och så jobbigt! Jag försöker ha med nåt nytt varje gång så att det finns nåt litet överraskningsmoment, och jag kan ju säga att repet lockade både till skratt och svett. Stor succé! Vilket kämpande och vilket svingande. VIlka seniorer det finns!

In i bilen igen och iväg till dagens tredje pass, på ett STORT företag. Här har jag gjort lite sporadiska jobb under hösten och ska nu vara där de tre tisdagarna som är kvar fram till jul. Därefter kommer jag bli ordinarie instruktör på åtminstone ett pass i veckan. Eftersom jag inte är där regelbundet, och inte vet exakt vad som krävs, blir det såklart en viss anspänning innan. Men det funkade hur bra som helst, ett HIIT pass i högt tempo skulle det vara. Och det fick de, kan jag lova! Energin var riktigt hög och vi tryckte på bra, även om jag vid det här laget började känna mig lite lätt trött i kroppen...

På kvällen hade jag lovat stora flickan att vi skulle spela badminton under tiden den lilla dansade. Just då kändes det inte särskilt lockande, jag var trött! Men hon såg fram emot det, så det vara bara att packa ihop och ge sig iväg. Och på nåt lustigt sätt, så som det alltid är, lyckas kraften komma tillbaka när det gäller. Vi hade så roligt, och jag tror inte vi har spelat så bra nån gång! Riktigt kul, och så nöjd hon var!!

Och idag, verkar det liksom bara fortsätta!! Klockan är förvisso bara 13 ännu, men ändå. Hade en stund över efter förmiddagspasset och körde bort till Farsta Centrum för att uträtta nåt ärende. Fick en ingivelse att gå in i en hemlig affär, bara för att bara kolla om julklappen som lilla tjejen har önskat så mycket, möjligen fanns. Vi har letat i alla affärer och bara fått nej, "sådana" finns inte nu, de tar vi bara hem i augusti. Typ. Har sökt på nätet men inte hittat. Förrän NU, när jag nästan gett upp. Då ligger det bara där och säger -Köp mig!! Och det gjorde jag såklart. Nu blir hon glad!!

Och när jag kom hem och tittade ut på baksidan så ligger det nåt i trädgården, under äppelträdet. Och inte nåt av de vanliga rådjuren, utan en räv. Inte för att det är så himla kul, eller så väldigt bra kanske, men det är ju ändå ganska så ovanligt att se en stor räv liggandes i trädgården. Just då kändes det lite som pricken över i, idag är dagen liksom. Kanske borde köpa en lott!?

Slutligen kan jag bara berätta att detta är mitt hundrade inlägg på bloggen! Och det var ju kul att mitt jubileumsinlägg kunde få bli så fullt av glädjeämnen. Rävar, lyckade pass, rep och julklappsinköp. Ikväll måste jag nog fira detta med att dricka sista Kombuchan i kylskåpet under tiden jag skrapar min lott. 

Tjingeling!