måndag 11 april 2016

Långpassen duggar otätt....

Dessa långpass.... Trots att det är mina favoritpass är de så svåra att få till. Ibland, fast det händer nästan aldrig, blir det ett i veckan. Det vanligaste är nog mer ett i månaden, eller kanske inte ens det.... För att få kvala in som långpass, för MIG enligt MIN definition, ska de vara på minst 1,5 timme eller på minst 15 km. Dessa två kriterier brukar sammanfalla ganska bra. Alltså inte all världens tid, även om jag helst vill ha dem uppåt två timmar för att de ska vara riktigt på riktigt. I vilket fall, i går öppnade sig möjligheten för ett riktigt bra långpass. Stora dottern och hennes kompisar skulle ut till Sickla och gå på bio, och jag skulle få ca två timmar att spendera på vad jag ville. Inte så illa, hela Nackareservatet med underbara löpspår ligger bara ett stenkast därifrån!!

Härligt!

Alltså; installera tjejerna på bion, se till att de har popcorn och dricka, 3D glasögon och avstängda mobiler. Därefter; av med överdragskläder, in med dem i bilen, springa ner till kanalen, över bron, kolla hur mycket snö det finns kvar i Hammarbacken (inte mycket!) och så hitta ett bra löpspår. Och löpspår fanns det. Hur många som helst! Jag funderade ut att om jag först tar det gulvita och sen förbindelsen bort till det rödvita och ev en liten extrarunda så borde det bli lagom. Ganska enkelt kändes det just då. Och egentligen var det ganska enkelt, vårsol, vårblommor, fågelkvitter och glada löpare om vartannat.

Nä, skidorna får vänta till nästa år.....

Problemet var att jag inte hittade det gulvita spåret! Det fanns Hur Många Spår Som Helst! Som inte var med på kartan, och som inte var uppmärkta. Inte lätt att veta vilket som var vilket! Det tog mig över sju km att bara hitta rätt spår av alla spår. Det rödvita brydde jag mig inte ens om att leta reda på. Jag kopplade i stället in min orienterarhjärna och freestylade loss bland alla vägar, stigar och spår. Det kunde ju inte bli SÅ fel och huvudsaken var ju att jag fick springa. 



Och nånstans vet jag, att hade jag hittat rätt väg, så är det ju inte så troligt att jag hade hållt mig till den ändå. Jag är så nyfiken och lyckas alltid hitta en stig som jag bara måste prova. Vet inte hur många gånger som jag har hittat nån liten avstickare som jag har tagit, till följd att jag fått springa genom helt stigfritt landskap till jag hittat civilisation igen. Och det är väl det som är det härliga med långpassen. Att sträckan inte är så viktig utan mer tiden man är ute. Då kan man kosta på sig att testa nya vägar, springa fel, hitta rätt, och på något sätt klara allt längre distanser. 

Och eftersom jag inte är nån snabblöpare nångång, inte ens på korta distanser, finns det ju absolut ingen anledning att stressa. Att ta in omgivningen, känna doften, fota lite och att se det som finns är minst lika viktigt som att springa exakt rätt!


Årets första blåsippa!

Efter knappt två timmar och ca 16 km senare var jag tillbaka vid bion. Tjejerna var nöjda och det var jag också. Härliga, underbara långpass!! Måste snart bli dags för ett till! 


Löpning för kropp och själ....

1 kommentar:

  1. Önskar att jag hade mer motivation till att löpa

    SvaraRadera