torsdag 17 maj 2018

Från stark till svag/lat/omotiverad eller bara i behov av lite vila

Funderar lite på hur nära det är mellan att känna sig starkast i världen, allt går som det ska och att alla problem verkar rätt små, till att man känner sig totalt omotivrrad och bara vill sitta på balkongen och softa.
Under hela veckan har jag känt mig stark, inte bara stark som i stark, utan riktigt, värsta superstark. För att nämna några highlights från veckan gjorde jag personbästa i knäböj i tisdags och toppade det senare under dagen med ett personbästa i raka marklyft när jag ändå var på gång. Och igår, onsdag, körde jag kettlebells ihop med en PT klient och var även då superstark och orkade massor i den tropiska värmen. I morse hade jag ett spinning intervallpass och även det med värsta trycket, det gick liksom inte att bli trött. Svetten yrde och vi bara tryckte på. Så himla häftigt!

Detta medflyt hade jag tänkt kröna med ett medeltungt bröstpass nu på eftermiddagen, mellan två PT kunder. Kände mig motiverad och på gång, ända fram till att jag tog på mig handskarna och gick ut i gymmet. Då var det som om nåt hände, kabeldraget liksom bad om att bli lämnat ifred. Skivstängerna också. Och hantlarna verkade inte heller sugna på att bli lyfta. 

Ser två, eller möjligen tre alternativ här alltså:
1. Bita ihop och gå ut och köra och hoppas att det vänder när jag väl är där.
2. Låta bli. Strunta i alltihop. Slösurfa och blogga istället.
3. Sänka ambitionsnivån och köra ett lättare pass. 

Så, ni har väl redan förstått vilket alternativ jag valde? Nr 2! 
Vet inte om jag ska vara stolt över mig själv eller inte, men jag tror att det just idag var bättre att bara låta bli. Det kändes så. 

Men hur vet man när man ska låta bli? Och när man ska ignorera latmasken och istället påkalla disciplin och bara köra? Har tyvärr inget bra svar på det. Har ännu inte hittat nån universalnyckel för denna bedömning. Jag ser ju i min omgivning att har man väl hamnat i "låta bli svängen" är det svårt att ta sig tillbaka, man får liksom börja om från början varje gång. Träningen blir aldrig en vana och därmed blir det inte kul, och det blir ännu lättare att avboka nästa gång. Ond cirkel. Men är man igång och har en rutin, då klarar man mycket större avsteg utan att det blir problem. Det mönstret kan jag se ganska tydligt. Frågan kvarstår nog, när är det läge och avboka och när är det läge att ta tjuren vid hornen trots att det är trögt. Det får nog bli ett alldeles eget inlägg inom kort.
Just idag, för alldeles egen del, kändes det åtminstone nästan rätt att ändra planen. Och så hann jag ju blogga också. Bara en sån sak. 

Men nu, dags att spotta i nävarna och gå ut och ta hand om dagens sista kund. Dags att köra hårt!

Jodå, ibland går det lätt!


1 kommentar:

  1. Är man inne i träningsvana så tror jag på att vila om det känns så. Alternativt inte träna utan vardagsmotionera med en prommis eller cykeltur eller nåt sådant.

    SvaraRadera