Och det kan behövas. Veckan har varit jobbig. Minst sagt. Vi lägger mycket kraft på att bekämpa Monstret. Ätstörningen som inte ger med sig. Inte ger vika. Och som dessutom tagit ett hårdare tag om vår flicka. Men vi ger oss inte, vi är starkare än Monstret. Och vår dotter är också starkare, fast hon har svårt att tro på det. Nu ska vi gå in i nästa fas av behandlingen, vilket vi är jätteglada för. Vi tror att det ska bli bra, och att Monstret till slut ska förstå att det inte är välkommet. Att det ska bort. För alltid!
Så. Mitt i oron, sorgen och maktlösheten känns det lite bra. Vi ska få mer, och annan typ, av hjälp av ätsörningteamet och det blir nog bra för oss. Det ska bli bra!
Så har jag kommit igång med lite löpning igen och löpningen är alltid ett glädjeämne. En sann källa till kraft och lycka. Stora ord, men vad gäller löpningen finns inga ord som är för stora. Min löpargrupp har funkat jättebra, och gett både mig och förhoppningsvis även deltagarna mycket energi och inspiration.
Under sommaren kommer jag jobba ännu mindre än vad jag gör nu, vilket också är väldigt bra. Jag är ganska slut, mer i huvudet än i kroppen. Det ska bli så skönt att få vila, äta jordgubbar, springa, cykla och bara vara.
Samla kraft och komma tillbaka!
 |
| Snart är du borta!! |
Vad jobbigt med ätstörningsmonstret. Men det brukar ju växa sig större när det känner sig hotat. Då vill det krampaktigt hålla sig kvar. Själv hade jag ätstörningen som ett sätt att kontrollera min ångest. När jag då inte fick använda den copingstrategin så blev ju ångesten värre. Då blev det bakslag.
SvaraRaderaDen här veckan har jag också haft monsterbesök.Det var ett ångestmonster som tittade förbi och berättade om hur hopplöst allting var. Men jag tycker faktiskt att jag har haft god hjälp av att motionera. Jag har känt det extra tydligt den här veckan. Jag var ute och sprang nu i kväll och jag kände mig så stark. Precis efter varje springtur börjar jag längta efter nästa.
Jag har provat Core den här veckan också. Musklerna i kroppen fick en fullständig chock "Va! Ska vi arbeta?! Men vi sover ju!" sa de.
Efteråt var jag helt skakig. Jag ska göra om det nästa vecka.
/Therese
Det är så himla kul att läsa om hur du tagit till dig löpningen. Den är verkligen en källa till energi och jag har själv så många gånger hämtat kraftvdärifrån. Så även nu!
RaderaÅh vad tråkigt att höra att det inte ger vika och att er dotter mår sämre. Hoppas verkligen att ni snart kommer ut på andra sidan! Kram!
SvaraRaderaTack! Ja, vi ger oss inte, så till slut ska det bli bra. Och det hör väl till att det går upp och ner, även om man bara vill att det ska gå uppåt.
RaderaI det stora hela har det inte gått så lång tid sedan hon insjuknande, även om det säkert känns så.
SvaraRaderaVilken typ av hjälp kommer ni att få nu?
KramCarro
Ja, det har du ju förstås rätt i. När det gäller psykiskt relaterade sjukdomar är det ju helt andra parametrar som styr än vid tex brutna ben. Här styr helt andra saker.
RaderaVi kommer få hjälp av psykolog nu, både dottern, och även jag och hennes pappa så att vi kan hantera det hela på ett bra sätt. Hittills har det inte varit läge för detta då hennes kropp varit så fysiskt dålig. Då kan man inte ta till sig psykologhjälp, säger de, men nu är kroppen starkare och då går det. Känns jättebra, för detta har vi väntat på. Hoppas bara det inte är så lång väntetid?!