Grövelsjön - I backspegeln

Jaha, då har vi varit hemma någon dag, hunnit tvätta, fixa lite i trädgården och hunnit smälta upplevelsen lite från årets sommarfjällresa. Såhär med någon dags perspektiv känns det rätt ok även om veckan faktiskt inte var speciellt lyckad. Att det inte var så lyckat beror inte på något sätt på resmålet, Grövelsjön var lika härligt som alltid, vi har varit där många gånger nu. Men, som jag skrev i mitt förra inlägg så var stora dottern sjuk typ hela veckan. Det blev alltså ganska långt från hur vi hade tänkt oss det hela... Men men, nu ska jag inta fastna i sjukdomsträsket, har varit tillräckligt ledsen för det redan, utan nu väljer jag att skriva om det som var bra under veckan. Och det var faktiskt väldigt mycket!!

Veckans längsta vandring gjorde jag ihop med unga dottern. Vi tog bilen till Storsätern och gick därifrån först genom skogen innan vi kom upp på kalfjället för att till sist komma till Silverfallet som var målet för dagen. Väl där missade vi nästan själva vattenfallet. Vattennivån var så låg, så det som brukar vara ett ordentligt fall var mer som en liten stråle. Ja, jag överdriver en aning men inte mycket... Ganska komiskt i alla fall att man nästan kan missa ett helt vattenfall. Därifrån var det sedan inte långt fram till renstängslet i gränsen mot Norge. Naturligtvis ville dottern ta en sväng över i grannlandet, när vi ändå var så nära. Hon kröp därför helt resolut under stängslet och så var vi i olika länder! 

Dagens vandring blev strax över 11 km och det var en rejält trött men mycket nöjd 9-åring jag hade med mig hem.

En av målen med resan var också att springa en del i fjällen, något som de senaste åren nästan har blivit ett måste på sommaren. Finns liksom inget som slår fjällöpning. Det är nåt speciellt, med vidderna, nåt speciellt med den orörda naturen och den stora ödsligheten. Kanske för att det är så annorlunda mot den natur jag är van vid hemifrån? I Småland finns inga fjäll, där är också fint, underbara skogar, bäckar, gärdsgårdar och stenmurar. Men absolut inga fjäll. 

Tre ordentliga löppass blev det under veckan och många höjdmeter in på kontot. Löpningen blev helt klart något av veckans höjdpunkt!

Mot slutet av veckan var stora dottern så pass pigg så hon orkade sig ut lite. Inga långvandringar, långt därifrån. Men ändå ut i luften, få insupa lite av miljön, fjällen och naturen. Vi tog ett par kortare turer och passade även på att fiska lite. Fångsten blev dessvärre tämligen obefintlig, så istället för nyfångad fisk fick det bli pannkakor till lunch. Inte så illa det heller, allt smakar underbart när det tillagas ute.

Ska jag summera veckan var det ändå en bra upplevelse, vi fick mycket tid tillsammans, vi spelade mycket spel, vi pratade och jag stickade. Jag fick även träffa min kusin som också befann sig i krokarna just då. Jag fick mycket tid med barnen, var för sig, och jag fick springa i fjällen med mannen. Nu har vi två semesterveckor till, alla är friska, och vi har flera roliga utflykter som väntar. Det blir aldrig som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå. 

Hoppas ni har en skön sommar!

En annorlunda fjällsemester....

Tja, vad ska man säga?! Familjen befinner sig på fjällsemester, något vi alla har längtat efter väldigt länge. Vi har packat trangiakök, vandringskläder, frystorkad mat, löparkläder och allt annat som behövs. Sen, av nån anledning kände jag att jag nog borde ha en stickning med mig. Kanske inte det man brukar ta med på fjällsemester, men ändå...

Och såklart, är det nåt i packningen jag kommer ha nytta av den här veckan så är det nog just stickningen. Själv är jag fortfarande inte helt frisk efter att ha haft feber och halsont under veckan som var, men räknar med att vara fit for fight till imorgon. Men så idag, första dagen i fjällen, vaknar såklart stora flickan med feber och halsont. Hon ligger fn nedbäddad i sängen och sover, jag sitter och stickar, medan resten av familjen är ute och vandrar. Just nu känner jag mig bara så trött. Ska det aldrig ta slut?!? Ni som följer min blogg vet vad vi har tampats med under våren, och även vilka semestrar vi haft tidigare... Det är länge sedan vi var ute på nåt utan brutna armar eller ben, influensa eller annat som gjort att halva familjen fått stanna hemma. Vi hade behövt lite medvind, lite möjlighet att samla krafter. Och stora flickan som har det så jobbigt ändå just nu, hon som längtat mest av alla efter att komma till fjällen, det enda hon ville göra på semestern. Hon om någon hade behövt att få koppla av och bara njuta. Och så är hon sjuk..... Gahhh!

Ush, vad gnälligt detta blev, känner jag. Måste ta mig samman och fatta att det inte alls är synd om mig. Jag sitter i en varm stuga, har godis i närheten, har min familj med mig och har bunkrat upp med jättefint garn som kommer räcka hela veckan. Sämre kan man verkligen ha det, måste bara ställa in mig lite på att det blir på ett annat sätt. Och har vi tur, blir hon frisk så att vi i alla fall kan ta lite kortare turer allihopa. 

Tills dess får jag glädja mig åt min stickning, lite löpning på egen hand och lite vandring med unga dottern. Ja ja...

Dagen efter dagen V - V som i Vansbrosimningen!

Jag sitter här och begrundar mina bedrifter på Vansbro simningen igår. En lång dag blev det, upp kl 4.30 för att ta bussen till Vansbro, hämta startkitet, kolla sportmässan lite, ta sig till start, byta om, simma, byta om igen, äta och så bussen tillbaka. Hemma kl 21.30. Idag är jag lite trött, inte för simningen för den var det minst jobbiga, utan mer för att det blev en väldigt lång dag och mycket bussresa.

Startbron

Simningen kändes förvånansvärt lätt. Eftersom det var första gången visste jag inte riktigt vad som väntade, men det kändes ändå liksom lättare än jag trott. Mindre strömt, mindre kallt, mindre långt. Helt enkelt var det bara lättare. Sen det klart, jag tog det ju lugnt, visste inte riktigt hur det skulle kännas framöver. Så jag väntade hela tiden på att det skulle bli tokjobbigt och att jag skulle behöva de där extra krafterna. Men det kom aldrig. Ska jag simma nån mer gång ska jag trycka på lite mer, satsa lite hårdare och kapa lite tid. Fast å andra sidan, vad spelar det för roll, jag är ingen simmare utan gör detta bara för kul. Och det var roligt. Roligt att ha gjort det, och roligt att göra det ihop med min kompis Sara, och roligt att träffa en massa andra glada simmare i och utanför vattnet. 

Jag och Sara precis innan start

Jag summerar upplevelsen med några reflektioner och några lärdomar till en ev nästa gång:

* Det var inte så trångt som jag hört att det skulle vara. Visst, man stötte till varandra ibland, men inget farligt och inget blodvite uppstod. Alla får plats. Det är en älv.

* Det är vettigt att simma bakom någon, åka lite snålskjuts ibland. Ibland känner man att nån simmar bakom en själv, man hjälps åt.

* Ha inte för mycket packning med, plastpåsarna man får är inte så stora.

* Det är inget vidare publiklopp, antar jag. Man simmar ofta långt ifrån kanten och det enda man ser är små guppande badmössor. Borde vara nästan omöjligt att följa någon.

* Är det kallare i vattnet är det nog vettigt att smörja i händer och fötter med ullfett. Igår var det inte kallt och det räckte gott med vaselin.

* Ha gärna ett par gamla sockor på fötterna som du tar av och slänger precis före start. Vägen från klädinlämningen till start var full med vassa, elaka, småstenar.

* Det vore bättre om man kunde simma. Alltså på riktigt och inte bara tantsim även om typ 90% runt mig tog sig fram just så. Men det vore nog roligare om man kunde glida, crawlandes genom vattnet.

Fast det var roligt ändå!

Dagen före dagen V - V som i Vansbrosimningen!

Jag har just nu lite svårt att fokusera. Håller på att packa en enda liten väska för att ta mig tur och retur Vansbro i morgon för att för första gången simma Vansbrosimmet. Det kryper lite nervöst i kroppen på mig, så där som det alltid gör innan ett lopp.

Jag går till packningen, lägger fram en sak, tar en sväng ut i köket för att kolla läget lite, tillbaka och lägger fram nåt ytterligare, ut på verandan och kolla vädret och sådär håller jag på. Det som kunde ha tagit typ 15 min har jag hållt på med i en timme, och jag är bara halvfärdig. Och nu satt jag mig visst och skrev också, mitt i allt. 

Det är nog inte (bara) själva simningen som snurrar i mitt huvud, utan praktiska sker av alla slag. Var ska jag lägga mina grejer, kommer jag att frysa om fötterna, finns det nån speciell inlämningsplats för värdesaker typ mobiltelefon, hur ser det ut där bussen stannar och you namn it. Det finns mycket att fundera på så här dagen före. 

Löplopp är jag van vid, där vet jag hur det brukar funka. Men det här känns annorlunda. Fast vad tusan egentligen, principen borde ju vara exakt den samma?!? Om man ska springa eller simma borde ju kvitta. Det praktiska runt om kring må ju vara ganska samma. Såhär håller jag på varje gång! Oroar mig lite, tar mig samman, plockar fram lite, oroar mig lite till. Och till slut, bestämmer jag mig för att nu får det vara klart. Nu blir det inte bättre även om jag oroar mig lite till eller packar fram en sak till. Till slut är det liksom klart. Färdigt. Antagligen är det här ett sätt att komma in i tävlingsmood, att tagga till och ladda upp. 

Hur brukar ni känna innan ett lopp? Vad gör ni för att förbereda er?

Nu får det vara klart, nu ska jag vila mig i form resten av dagen!

Nu är det en rolig tid - nästan hela tiden!

Nu händer det roliga saker hela tiden! Hinner nästan inte avsluta en kul grej innan nästa knackar på dörren.

Helgen tillbringade jag och mannen i Borgholm, ensamma utan barnen. Vi älskar våra barn, men ibland är det skönt, eller rentav livsavgörande att få vara lite ifred. Särskilt efter denna våren och vintern kändes det riktigt skönt att få checka ut och bara få vara. Dessvärre var inte vädret riktigt med oss, de hällregnade de två dygnen vi var där, så det blev en lite annorlunda Ölandsvistelse än vi tänkt oss. Men det gjorde inte så mycket, vi hittade på roliga grejer ändå och hann även med två ordentliga löprundor i regnet. Kändes riktigt bra att springa tillsammans, det blir inte så ofta när vi är hemma. Så skönt att springa när luften är full av syre. Båda rundorna gick riktigt snabbt, för att vara mig alltså, och jag kände kraften i benen igen. Det var länge sedan! 

Dyngsur men ruskigt nöjd!

Ser nu fram emot mina tre semesterveckor som garanterat kommer ägnas en hel del åt löpning. Och åt cykel och vandring och andra uteaktiviteter såklart!

Men först ut, redan till helgen -Vansbrosimningen!!

Det har jag aldrig gjort tidigare så det känns spännande och kul på alla sätt. Min kompis befinner sig redan i Dalarna och jag åker dit till helgen och möter upp. Har såklart inte simmat så mycket som jag borde innan, men vad tusan, hur svårt kan det vara!? Medströms i två km, då ska jag bara glida med och styra mig fram mellan andra tantsimmande simmare, ha ha. Sen motströms sista km, då får jag väl koppla in pannbenet och muskelkraften och allt möjligt annat och kämpa på kan jag tro. Men alltså, det borde ändå bara vara en km som är värd namnet!? Ni märker att jag försöker avdramatisera det hela lite hoppas jag...

Under veckan kommer jag som vanligt köra passen på gymmet, som tack och lov inte är alltför många nu när det är sommar, och så kommer jag köra ett par egna pass på utegymmet. Samt i bästa fall en orienteringstävling i morgon. I sämsta fall blir det inget orienterande för egen del, utan bara skuggandes en nioåring. Och det kanske egentligen vore det bästa, att spara på krafterna så mycket det går. Utfall att det första två km trots allt kräver lite mer än att bara glida med strömmen och styra lite?! Hm.....

Lite blandade Ölandsbilder....

Paradisverkstan i Färjestaden

Borgholms slott

På väg hem, då sken solen!!

Nu får det vara slut på velandet!

Så. Beslutat. Avgjort. Anmält och inskickat. Till och med betalt!

Ibland är jag den mest veliga människa som finns. Tar allt på liv och död typ. Fast det bara, hmm, gäller en utbildning. Nu har jag iallafall gjort slag i saken, satt ner båda fötterna, och anmält mig till en massageterapeut utbildning med start i mitten på hösten. Ingen stor sak kan ju tyckas, men av någon anledning har jag tvekat, funderat, velat, bestämt mig, ändrat mig igen och så har jag hållt på sista tiden. Tills jag nu idag till slut tog det där sista beslutet och både anmälde mig och betalde kursavgiften. Innan jag skulle ångra mig igen. Just nu känns det riktigt jäkla bra faktiskt. Skönt att jag anmälde mig till slut!!

PT utbildningen var helt klart bland det roligaste jag har gjort i mitt liv. Och nu ska jag få gå en utbildning till, vidareutbilda mig inom hälsa och friskvård, och få ytterligare ett ben att stå på. Det tror jag kommer bli bra för mig. Jag ska gå även denna utbildning på Axelsons och bara det kommer bli jättekul, välrenommerad skola med lång tradition. 

Kommer bli lite som att komma hem igen!

Veckans höjdare

Ytterligare en vecka är till ända och som vanligt har den bjudit på både med- och motgångar. Just nu varken orkar eller vill jag tänka på det som har varit jobbigt, utan sitter och är lite glad för allt bra som hänt. Jag hade tänkt att hitta en höjdpunkt att skriva om, men jag verkar vara så lyckligt lottad att jag har så många höjdpunkter att jag inte kan välja. Så, håll till godo!

* Veckan inleddes med att sommarschemat började på ett av gymmen jag jobbar på. Sommarschemat betyder bl.a. uteträningspass för mig. På måndagen körde jag därför första CrossNaturepasset för säsongen. Eftersom det inte finns någon större tradition på detta gymmet för uteträning är det lite trögt. Folk vill gärna ha det de känner till och vet vad det är. Men jag ger mig inte! Jag älskar uteträning, och vill att så många som möjligt ska få chansen att ta sig ut och träna. Lämna gymmet en stund och uppleva hur mycket man kan göra ute, med sin egen kropp och det man har i omgivningen. Vi som gav oss ut hade en härlig kväll med mycket svett, skratt och kanske en del träningsvärk efteråt!

* Sista gången innan sommaren med min löpargrupp. Inte kul att det var sista gången, men kul att dessa gånger har varit så bra. Och så roligt att jag har fått möjligheten att föra in nåt löprelaterat i min verksamhet. Det hade jag länge önskat och så plötsligt kom chansen, och jag tog den. Det här kommer jag definitivt att spinna vidare på!

* Lite hemmapyssel med stora dottern. Midsommardagens förmiddag ägnade vi åt att göra div rawbars. Vi gjorde bl.a. några med ingefära som såklart blev min favorit. Är det bara ingefära i så är det i hamn på nåt vis, älskar allt som har med ingefära att göra. Undra om man kan bli ingefärsförgiftad? Den andra sorten vi gjorde innehöll torkade bär av olika slag, bl.a. blåbär, tranbär, russin och dadlar. Supergoda de också!

* Midsommardagens kväll. Tog en kort löprunda och hade unga dottern med på cykel. Så mysigt! Sen visade det sig att hon i smyg packat ner en handduk och våra badkläder också. Hon ville väl överraska sin mamma med uppfriskande kvällsbad kan jag tro. Vi avslutade alltså rundan vid badplatsen där vi bor. Härligt!

* Helgen avslutades med ett pass uteyoga med min kompis Carina. Fast egentligen är det bra tveksamt om yogan ens skulle få nämnas här bland höjdarna, för som uteyogapass var det tämligen uruselt. Lagom när vi kom dit började det regna och utepasset fick hållas inne. Ridå liksom. Men som skön avslutning på helgen och som mysig aktivitet med Carina var det jättebra, så jag är nöjd ändå!

Yogafröken Joanna

Nu hoppas jag bara att veckan som kommer också blir bra. Men den har goda förutsättningar känner jag, på fredag lämnar vi barnen hos moster och mormor för en liten egen minisemester. Utan barn. Det ni!

Mina tankar om motivation

Jag ska börja träna, äta bättre, sluta röka osv om/när/bara jag blir lite mer motiverad. Om jag bara vore mer motiverad, då skulle jag göra både det och det. Men nu går det inte. Men när jag känner motivation, då kommer jag ta tag i det. Problemet är att man sa samma sak förra veckan, förra månaden och kanske till och med förra året. Och eftersom motivationen inte kom så är situationen oförändrad.

-Och hur ska du bli mer motiverad, brukar jag fråga då. Frågan uppfattas ofta lite provocerande, vilket förstås är meningen. Jag vill få personen framför mig att tänka till, fundera på om det är något man själv kan påverka. 

För själv är jag övertygad om att det är så. Att man kan påverka. Jag tror inte att motivation, eller något annat heller, bara kommer. Det man vill ha, måste man skaffa. Det funkar inte att sitta och vänta. Risken är att man kommer vänta för alltid. Eller åtminstone alldeles för länge. Som jag ser det måste man bestämma sig.

Vad vill jag ha?

Vad vill jag uppnå? 

Varför vill jag detta? 

När ska det hända?

-Och hur ska det gå till?!? Om jag redan visste, hade jag väl redan gjort det? Eller, jag vet precis hur jag ska göra, men jag gör det inte ändå. Oavsett så behöver man fundera igenom hur man skulle kunna gå tillväga. Om man rannsakar, brukar listan bli ganska lång. Det finns mycket man kan göra, och mycket av det vet man redan. 

Sen tycker jag att något av det viktigaste är VARFÖR? Varför vill jag detta? Varför är det viktigt för mig? Är det viktigt på riktigt, eller kanske bara något jag tänkt vore lite bra? Att veta varför det är viktigt, för om jag inte vet varför, hur ska jag då kunna känna motivation till att verkligen göra? 

För att må bättre

För att orka springa ett lopp

För att känna mig stark

För att hålla mig frisk

För att få en kropp som håller hela livet

Eller något annat. Bara man själv som vet! 

Och när ska det hända? När motivationen kommer? Glöm det isåfall!! 

Den kommer inte att komma. Du kommer inte att vakna en dag och känna att du är supermotiverad. Som jag ser det måste man bestämma sig. Och sen göra. Och ganska snart kommer man känna eller se lite resultat. Och DÅ! Det är då motivationen kommer, när man ser att det man gör är bra, att det gör skillnad. 

Första tiden kan vara ganska jobbig. Då är disciplin och beslutsamhet det som gäller. Och vetskapen om att resultaten och belöningen kommer. Det är också i början, och närhelst det känns omöjligt, som det är bra att gå tillbaka till varför. Varför ville jag göra detta? Varför var detta viktigt för mig? Genom att återkomma till varför, är det lättare att hålla fokus och hålla kvar. 

I jobbet möter jag ofta människor som vill göra en förändring. Som har bett mig om hjälp med träningsupplägg, kostråd och annat. Många lyckas göra den förändring de önskar, men tyvärr inte riktigt alla. Här är det såklart på sin plats att jag rannsakar mitt arbetssätt, vilket jag hela tiden gör, jag lär mig och försöker göra bättre nästa gång. Jag tycker mig dock se en skiljelinje mellan de som lyckas bra och de som inte lyckas fullt ut. 

Skiljelinjen består av beslutsamheten, att bestämma sig och genomföra. Oavsett hur bra hjälp man har, vilka kostråd man har fått, eller vilket träningsprogram man följer blir inte resultatet 100%-igt om man inte ger 100%. Jag kan bidra med verktyg, med metoder och med uppmuntran och stöd längs vägen. Men jag kan inte göra jobbet. Det måste man göra själv. Och där är jag tillbaka till beslutsamheten, att genomföra, och att därigenom skapa sin egen motivation. Det finns inga genvägar.

Det är lite så jag ser på motivation och var den kommer ifrån. Vore kul att höra hur ni andra tänker om detta. Hur skapar ni er motivation? Var kommer den ifrån?

Energitankning i Tyresta

Idag hade vi bestämt att ta ett barn var, så att de skulle få lite egen tid med bara en förälder. Vi brukar göra så ibland, och just nu känns det extra viktigt. Stora tjejen ville åka med mig och ta en längre promenad i Tyresta, och lilltjejen ville cykla med pappa. 

Och Tyresta älskar jag, så mer än gärna för mig! 

Vi gick först genom naturreservatet, sen in i nationalparken och det brandhärjade området som nu mera är helt uppvuxet. Fascinerande egentligen, för 15-20 år sedan brann det mitt i den gamla urskogen och stora delar av nationalparken totalförstördes. Uråldrig natur jämnades med marken och det kändes som att det aldrig skulle bli fint igen. Nån naturexpert kommer jag ihåg sa, att det var en katastrof där och då, men i det långa loppet är det bra för skogen att brinna ibland. Det lät ju helt vansinnigt, mitt i förödelsen, men såklart hade han ju rätt. Nu, egentligen en väldigt kort tid efter, finns det arter där som inte fanns innan. Både växt- och djurlivet har berikats, och man kan inte längre se var det brann. Och det har inte ens gått 20 år, naturen är fantastisk!

Nåväl, när vi var tillbaka i Tyresta by passade vi på att fika på caféet som precis renoverats. Och så himla mysigt det hade blivit! Det var fortfarnde beläget i de gamla ladorna, men sortimentet hade bytts ut. De gamla fabriksbakade kakorna med plast runt, hade bytts ut mot hembakat. Närproducerade råvaror och ekologiska ingredienser så långt det är möjligt. Och massor av goda saker att välja på, allt från kakor och bakverk till mer mataktiga saker som sallader och wraps. Vilken förändring, jättekul att se, verkligen! 

Det fanns också ett vandrarhem som dottern blev väldigt intresserad av att övernatta på nångång. Och varför inte? En ordentlig vandring med matsäck och sen sova över. Verkade jättemysigt, så det kanske vi faktiskt gör nångång, hon och jag. 

En riktigt bra dag, måste jag säga. Vi hade jättemysigt och pratade om allt möjligt, ute i naturen är hon nästan frisk. Dit når inte Monstret. Och vi försöker hitta situationer och miljöer som är sådana, där det friska och sunda är starkast. Ute i skogen, eller på mountaibiken, är det så. Där kan hon koppla av. Och vi med!

På väg till bilen tog vi en extra sväng och kollade in lilla korta Urskogslingan. En relativt ny stig, lätt att gå och passar mindre barn som också vill vandra. Eller vuxna som har lite dålig koll, ha ha. Vi kom ifatt ett par, som antagligen aldrig varit ute i skogen innan, för tanten hade högklackade mockapumps på sig!!! Jag vet att jag är jättehemsk som smygfotade detta, men jag kunde bara inte låta bli. Jag var dessutom osäker på om jag faktiskt såg rätt, så jag ville kolla när jag kom hem. 

Och faktiskt, hon hade högklackat på sig! 

Ja ja, man tänker lite olika, bara att konstatera... Och vi fick ju ett gott skratt😃😃. Och totalt 8 km promenad blev det till slut!

Ännu en vecka till ända, och den här var värre än vanligt just nu...

Då var det fredag igen och dags att runda av veckan. Som vanligt började jag dagen med en morgonspinning. Härlig start på dagen!

Och det kan behövas. Veckan har varit jobbig. Minst sagt. Vi lägger mycket kraft på att bekämpa Monstret. Ätstörningen som inte ger med sig. Inte ger vika. Och som dessutom tagit ett hårdare tag om vår flicka. Men vi ger oss inte, vi är starkare än Monstret. Och vår dotter är också starkare, fast hon har svårt att tro på det. Nu ska vi gå in i nästa fas av behandlingen, vilket vi är jätteglada för. Vi tror att det ska bli bra, och att Monstret till slut ska förstå att det inte är välkommet. Att det ska bort. För alltid!

Så. Mitt i oron, sorgen och maktlösheten känns det lite bra. Vi ska få mer, och annan typ, av hjälp av ätsörningteamet och det blir nog bra för oss. Det ska bli bra! 

Så har jag kommit igång med lite löpning igen och löpningen är alltid ett glädjeämne. En sann källa till kraft och lycka. Stora ord, men vad gäller löpningen finns inga ord som är för stora. Min löpargrupp har funkat jättebra, och gett både mig och förhoppningsvis även deltagarna mycket energi och inspiration. 

Under sommaren kommer jag jobba ännu mindre än vad jag gör nu, vilket också är väldigt bra. Jag är ganska slut, mer i huvudet än i kroppen. Det ska bli så skönt att få vila, äta jordgubbar, springa, cykla och bara vara. 

Samla kraft och komma tillbaka! 

Snart är du borta!!