Hur går det med löpningen?

-Jo,tack! Ganska dåligt, men helt enligt plan.
-Ehh??

Ungefär så låter det numera när när nån frågar hur det går med min löpträning. Jag lyckas på sin höjd få ihop en mil i veckan. Inte för att jag sprang elitmycket tidigare heller, men ändå betydligt mycket mer.
Jag är ju i grunden en uteträningsmänniska, men PT utbildningen har breddat min värld på många sätt och nu har jag varit på gymmet mer än någonsin tidigare. Och tyckt det har varit jättekul!

På sista utbildningstillfället jobbade vi mycket med stabilitetsträning, framför allt med TRX band som var helt nytt för mig. Och som den ordningsamma student jag är ha ha, har jag förstås övat flitigt på mina övningar. På mitt gym har jag inte hittat några band, men tack och lov hänger det några i ett hörn på gymmet på jobbet. Där har jag nu tillbringat några lunchraster och lärt mig TRX banden lite lagom sådär. Riktigt roliga, och definitivt ett väldigt bra redskap. Gillar dem jättemycket! Jag funderar på om jag skulle köpa ett par, de borde kunna hängas i ett träd i trädgården nu under sommaren.

I gymmet har vi gått igenom övning för övning, kroppsdel för kroppsdel och muskel för muskel. Efter det har jag tragglat mig igenom alla övningar, provat och undersökt. Klämt på maskiner som jag inte ens visste fanns. Jag har övat både själv och ihop med mina pluggkompisar. Vi har instruerat varandra, skrattat och skojat och haft hur kul som helst!

Jag som alltid bara har dragit lite i maskinerna, lite planlöst sådär, och med alldeles för lite engagemang. För mig har öppnats en ny värld, eller åtminstone har den jag redan haft blivit lite större. Nu förstår jag varför jag gör en viss övning, vad som blir annorlunda om jag håller händerna si eller så och hur man kan variera samma övning på massor av sätt. Inte undra på att det har blivit så kul! Helt plötsligt är det jag som styr min träning, inte maskinerna. Vilken upptäckt!

Jag kommer nog alltid att ha min träningspreferens utomhus, men jag är väldigt glad att jag håller på att lära mig gymmet på riktigt. Tänk att kunna kombinera ute- och inneträning och på det sättet kunna erbjuda kunden precis det program som för dagen och tillfället passar bäst. Det känns jättekul och jag ser verkligen framemot nästkommande tillfällen på PT utbildningen och vad vi ska få lära oss då.

Min egen löpträning då? Den får stå tillbaka lite för tillfället. Jag hinner inte allt, och just nu väljer jag att prioritera det som har med utbildningen att göra och så får det vara. Tids nog springer jag igen!

Nu drömmer jag....

Jag är ingen drömmare. Tvärt om faktiskt. Jag tänker mest på vad vi ska äta till middag, vilka aktiviteter barnen har i morgon, att vi måste boka stuga till semestern, ett tvättkorgen är full och att det vore trevligt att bjuda hem just dem på middag snart osv. Och jag är ganska nöjd med det, jag har det bra där jag är och jag gillar vardagsfixet. Kanske är det nåt som saknas i min fantasi eller så är det för att jag är oxe eller så kanske det helt enkelt bara är sån jag är?

Men ibland. När jag springer. Då drömmer jag, och då fladdrar tankarna iväg. Åt än det ena och än det andra hållet. På nya ställen att springa på, nya lopp att erövra och nya länder att upptäcka. Kanske allt på samma gång? Fast loppen är egentligen inte så viktiga, det viktigaste är att upptäcka och att uppleva. Ibland sker det genom att springa ett lopp, men allra oftast sker det genom att bara springa. Springa där jag befinner mig just då, hemma, på resa, på nya ställen eller på stigar jag känner väl.

Häromdagen när jag sprang älsklingstigen nere vid sjön började jag fundera på att vi ska åka till fjällen i sommar igen och vilka härliga springturer det kommer bli där. Sen kom tankarna på alla spännande platser i världen som borde upplevas springandes och plötsligt var jag långt borta igen. Ett av mina drömresemål är Nya Zeeland, tänk att få uppleva naturen där till fots. Jag föreställer mig att naturen ska vara fantastiskt vacker och att det ska finnas fina leder att ta sig fram på. Lagom varmt och med en stor variation i landskapet. Och massor med får som betar fritt. Och kanske skulle jag möta Gandalf. Fast han skulle nog inte känna igen mig för jag har inte sett filmen.

Sen läste jag om någon som sprungit i Holland och det lät ju också så härligt. Helt annorlunda men väldigt lockande. Snäll natur, böljande landskap utan en massa backar och massor av ängar och åkrar. Och tulpaner. Lättsprunget och lättillgängligt. Kanske lite blåsigt bara?

Eller varför inte Skottland. Springa mellan byarna ute på landsbygden, stanna vid en pub och äta scrambled egg och dricka en öl. Fast jag gillar inte scrambled egg och jag dricker inte öl. Men i Skottland skulle det smaka underbart. Sen skulle jag sova över på ett mysigt Bed & Breakfast som en snäll gammal tant hade.

Och Norge förstås. Norge där jag har varit så många gånger i jobbsammanhang. Så många gånger utan att egentligen se nånting. Fram tills i somras när jag, mamma och min syster åkte Hurtigruten. Då fick vi uppleva det bästa av Norge från sjösidan, i strålande, vindstilla, försommarsol. Så vackert från sjön, borde vara fint att springa där också. Jag såg att det fanns ett lopp "Från fjord till fjäll" eller kanske "Från fjäll till fjord", jag minns inte riktigt, men det sistnämnda lät enklare, fjällen är höga. Kanske, kanske springer jag det nån gång. Med mamma och syrran som sällskap. De får serva med vatten och godis. Och chips, det tycker jag om när jag springer långt.

Och plötsligt, utan att jag nästan hade märkt det, var jag hemma igen. Tillbaka till verkligheten, back in business liksom. Stora tjejen undrar direkt när jag öppnar dörren var hennes gympapåse är och varför inte favorittröjan är ren. Inte vet jag, det är väl ingen som har tvättat? Jag har varit ute på äventyr!

 

Egentligen behöver jag inga drömmar när det här är min verklighet!

Ögonblick av total närvaro

De inträffar tyvärr inte så ofta, stunderna när man är helt i nuet. Stunderna som man vill gripa tag i och behålla så länge som bara är möjligt. Men idag - när stora flickan var på bio och sambon sprang Kungsholmen runt passade vi på, lilla tjejen och jag.

Solen sken, lite kallt i blåsten, men annars en härlig vårdag. När vi blev ensamma la jag därför snabbt undan pluggböckerna som har tagit så mycket av min närvaro den sista tiden. Lilla dottern ville cykla till badplatsen med bryggorna och känna på vattnet och det lät som ett bra förslag. Jag drog snabbt på mig springkläderna och hon tog cykeln och så stack vi iväg. Det var så härligt ute så vi tog till och med en liten extrasväng.

Vi satte oss på bryggan och småpratade om allt möjligt. Solen värmde så skönt, vattnet kluckade mot bryggan och bara vindens susande som hördes. Vi la oss ner och tittade upp i himlen. Ett moln såg ut som en liten hund. Sen blåste det lite och då blev hunden mer som ett trassligt nystan. En anka simmade omkring i vattnet och den njöt lika mycket som vi. Undrar om den fryser om fötterna på vintern?

Vi hade saft och bullar med oss, och det åt vi, där på bryggan. Länge sedan en bulle smakade så gott! Just där - med lilla tjejens glada skratt, solen i ansiktet och vattnet omkring oss vill jag bromsa tillvaron. Stanna tiden en stund tills det inte går att ta in mer. Ibland är allt bara så fint!

Vattnet var förstås iskallt men dottern tyckte det var jättevarmt och ville bada. Hon fick nöja sig med att bada fötterna. Och som vanligt när det är barn och vatten inblandat blir det blött. Vår lilla utflykt slutade med att hon var blöt upp till låren, men lika glad för det.

Vi cyklade och sprang hem, och kunde konstatera att vi hade tillryggalagt lite drygt 8 km. Till detta en härlig kanelbulle, en massa skratt, några nya fräknar och ett par blöta byxor.

Kan det bli bättre!?!

Transportlöpning

Just nu har jag inte tid. Med nåt alls känns det som. Min PT-utbildning tar all ledig tid i anspråk och allt som inte är ”måste” plockar jag bort. Men det gör jag gärna för utbildningen är så himla rolig och inspirerande och ger så mycket! Träningen ligger där nånstans, farligt nära gränslandet för vad som är nödvändigt och vad som bara är roligt. Och som därmed per definition skulle kunna prioriteras ner lite…. Hemska tanke…

Transportlöpning är i detta läge extra värdefullt. Jag började springa till jobbet för 1,5 år sedan och har kommit att älska dessa mornar. Det har varit lite fixande och trixande för att komma på hur jag ska göra det på bästa sätt och många undrar ”hur man gör”. Jag har därför skrivit ner mina erfarenheter, förhoppningsvis kan de underlätta för någon som är sugen på att testa!

Först ska sägas att ju mindre saker man måste bära med sig, desto bättre. Jag har alltså placerat ett dusch kit på jobbet med handduk, tvål, hårgrejer osv. Jag har även ett par skor och en jacka på jobbet, som jag kan ha när jag sedan åker kommunalt hem. Detta tar jag med mig tillbaka när jag kör bil nästa gång. Att detta är på plats är nån typ av grund för min transportlöpningsverksamhet och som gör att det funkar.

Till detta har jag skaffat en ryggsäck som jag packar ner det jag behöver för dagen, dvs kläder, mobil, nycklar, ev matlåda osv. Ryggsäckar finns det mycket att skriva om så det borde nog vara ett helt eget inlägg, men jag tar med några korta reflektioner i alla fall. Jag springer med en 15 l rygga där man även kan koppla in en vattenblåsa. Den brukar jag dock aldrig använda till jobbet. 15 l är lite för stort tycker jag, åtminstone sommartid då kläderna är tunnare och tar mindre plats i väskan. Då får man utan problem plats med allt, tom ett par skor om det behövs, utan att det blir för tungt eller trångt. Vintertid är 15 l ganska lagom, det viktigaste får plats och det är lite plats över. Skulle jag köpa en ryggsäck för transportlöpning idag skulle jag ha tänkt på följande, man lär sig hela tiden:

• 15 l är stort, kanske 10-12 l skulle vara mer lagom.
• Måste gå att komprimera för att minska skumpandet. Hade det gått hade jag kanske inte upplevt 15 l som besvärande stort.
•  Bra fickor på framsidan för mobil etc. Det är irriterande att behöva knäppa av sig ryggan för att få fram nycklar osv.
• Det måste gå att justera passformen så att den sitter tight och inte skaver på halsen. MYCKET viktig detalj, ask me…
• Prova noga så den är lagom lång i ryggen. För mig som är ganska kort är det många modeller som stöter emot och skaver på ryggslut/rumpa.

De dagar det är möjligt att planera brukar jag ta med mig kläder, matlådan och allt som behövs till jobbet redan dagen före så att jag ska slippa ryggsäcken. Men oftast är jag inte riktigt så välplanerad utan väljer ändå att bära med mig.

Vilka dagar passar det att springa då? Det är nog det som är svårast tycker jag. Det är lite för många restriktioner att ta hänsyn till, men som vanligt, med lite planering brukar det gå att få ihop. Jag kan tex inte vara i behov av bil på jobbet under dagen, inte behöva ha dator med mig, det måste vara min ”tidiga” dag när jag inte ska lämna barn på morgonen och jag får inte ha alltför bråttom hem eftersom det tar lite längre tid att ta sig kommunalt än med bil.

Jag har 13,5 km till jobbet och det tar mig ca 1 tim och 20 min, lite för långt för att det ska vara riktigt bra men det funkar. Det blir alltså en väldigt tidig morgon, så en fördel om man är morgonpigg. När klockan ringer ångrar jag mig alltid och undrar hur jag kunde tycka att det var en bra ide att springa, just idag. 

Kläderna måste vara färdigpackade redan kvällen före och springgrejerna framplockade så jag bara har att äta lite frukost, hoppa i kläderna och pipa iväg.

I början är det lite pyssel med detta, så man har koll på att alla grejer befinner sig på rätt plats och så. När man väl har fått till det, och tagit sig över den första tröskeln, är det här världens bästa start på dagen. Jag älska att se tillvaron vakna och jag älskar känslan av att kunna springa dit jag ska. Det passar säkert inte alla, men för mig är det här ett bra sätt, helt enkelt.

Är du det allra minsta sugen på att testa nån gång kan jag bara säga – Gör det!

Bara att sticka iväg!

April, april....

Regn rakt ner. Regn på tvären. Solsken. Hagel. Blå himmel. Snö. Regn rakt ner. Regn på tvären. Solsken. Och så har det fortsatt hela dagen. Typiskt april med andra ord.

Själv har jag suttit inne med mina anatomi böcker hela dagen, det är ju prov på fredag! Länge sen jag skrev en tenta sist, det börjar närma sig 20 år. Lite nervös är jag allt, tänk om jag får totalt hjärnsläpp och inte kommer ihåg nåt. Om alla andra klarar sig och inte jag?!? Nä, bort med sådana tankar, klart jag klarar mig. Klart jag klarar mig! Peppa, peppa, peppa!

När jag var färdigpluggad för kvällen hade jag lovat mig en springtur för att komma ut lite, och för att få lite luft under vingarna. Kunde behövas efter en dag instängd med böckerna. När det var dags att ge mig ut sken solen och det såg riktigt härligt ut. På med kläderna och ut alltså! 

Ute på verandan ca 3 min senare möts jag av värsta regnet. Lusten att springa bokstavligt talat rann bort! En mindre strid i min hjärna tar vid. Eller inte en strid, snarare ett världskrig. Kroppens skriker spring INTE, det är kallt, blåsigt och hemskt. Förståndet säger tvärt om, klart du ska springa, lite regn är ingen fara, det är bara första minuterna det är kallt. Jag hade nästan bestämt mig för att strunta i allt och smita in obemärkt genom altandörren när lilla dottern kommer ut. Hon lägger av ett stort, brett gapflabb, så spontant och retligt som bara en 7-åring kan. "Men mamma skulle inte du springa HA HA HA" Inte minsta medkänsla där inte, vad har jag gjort för fel???

Helsike heller, inte ska den där lilla skitungen få rätt! Tusan heller! Klart jag ska springa, svarar jag så där klämkäckt som jag absolut inte känner mig. Typiskt att hon skulle se mig. Springa, springa, springa. Och jag sprang! Och det kanske var tur, för efter en stund var härliga solen framme igen. Då var jag förvisso redan plaskvåt, men skit samma, lite vatten är ingen fara. Innan jag var hemma igen hade det hunnit regna tre gånger till och jag var helt stelfrusen. Men man ångrar ju som bekant aldrig en springrunda och således ångrar jag inte denna heller. När jag kollar på klockan får jag min belöning, vilken bra tid!! Nästan rekord. Inte konstigt så kallt som det var! Jag får väl helt enkelt tacka lilla tjejen för det elaka gapskrattet ute på trappan. 

Tack älsklingen, nästa gång det regnar ropar jag på dig!

Inte ännu en Quickfix, tack!

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg om att hitta en livsstil som håller i längden. Som fortsättning på det inlägget, eller åtminstone lite på samma tema, funderar jag på alla mirakelmetoder som existerar. Eller som man kan hoppas existerar.

Det räcker med att gå in i en helt vanlig livsmedelsaffär så möts man av färdigblandade shakes, energibars, koffeinproppade drycker och inte minst av alla magasin och kvällstidningar som lovar bättre form på nolltid om man bara gör si eller så.
Eller ta en sväng i korridorerna på jobbet så kan jag lova att man på alltför många skrivbord ser tabletter, kosttillskott, proteinpulver och allsköns annat som ska hjälpa till mot bästa formen. För att inte tala om på gymmet, hyllan med drycker och tillskott blir större för varje vecka. Väldigt många verkar tro att man måste tillföra kroppen dessa grejer för att få resultat. Och vem vågar chansa? Tänk att lägga flera timmar i veckan på träning och så hänger resultatet på om jag dricker extra protein eller inte. Klart jag tar ett extra tillskott, för säkerhets skull. Eller??

Medan jag ändå är på gång, tar jag även upp detta med alla kostupplägg som finns. Mycket fett, lite fett, mycket kolhydrater, lite kolhydrater, äta innan träning, äta efter träning, äta det, inte äta det .... HFLC, Iso, GI, Paleo.... Hej och hå!
Jag tror att vi människor i vår jakt efter snabba enkla lösningar istället väljer bort oss. Istället för att välja det som funkar, men som kanske tar längre tid, testar vi den ena quickfixen efter den andra. Vi vill så gärna att det ska gå fort och att det ska vara enkelt.

Och enkelt är det ju. Är det nåt som är enkelt så är det ekvationen om energi.

Energi in - energi ut = balans
Mer energi in än ut = obalans
Mer energi ut än in = obalans

Kan det bli enklare? Nej, knappast! Och ändå är det så himla svårt så många gånger. Jag blir själv irriterad när jag tränat hårt och ändå inte fått de där snygga axlarna eller de där magrutorna som jag verkligen tycker att jag har gjort mig förtjänt av. Men likaväl - är lösningen att ta några tabletter, dricka nåt pulverjox eller att helt välja bort ett näringsämne? Jag tror verkligen inte det. Jag tror att lösningen är lika gammal som tråkig som välbeprövad. Ät mat, i lagom mängd i förhållande till det du gör av med, och rör på dig! Det finns säkert gånger när det kan vara lämpligt att komplettera sin kost med tillskott av olika slag och då är det bra att de finns. Det är inte det jag menar. Det jag är ute efter är att det är så lätt att fastna för de enkla lösningarna, att vi glömmer bort vad det egentligen handlar om. Kalorier in - kalorier ut. Oavsett om jag väljer bort fett, kolhydrater eller whatever gäller ovanstående ekvation. Tror jag!

För nån vecka sen såg jag en reklam som jag först var så elak så jag storskrattade åt, sen blev jag riktigt beklämd. Det finns tydligen ett medel som i reklamen sägs kunna blockera kolhydrater så att kroppen inte tar upp dem. Man kan alltså stoppa i sig det man anser att man inte ska äta, sen tar man ett piller/pulver, och det man precis har ätit liksom bara försvinner. Varför i hela världens namn äter man det då från första början undrar jag, om det nu inte var meningen att jag skulle ha det? Är det inte något som är helt fel, om man tycker att det verkar vettigt?

Jag vill inte döma någon, eller något sätt, vi har alla förmånen att få göra egna val. Jag blir bara så ledsen och frustrerad när jag ser hur ofta det i mina ögon blir fel.

Jag vill bara att DU ska må bra - och jag vill att du ska göra det på ditt sätt och på ett sätt som håller i längden!

Hur länge har den här funnits, och hur länge kommer den hålla?

Att leva hållbart

Att leva sunt, äta bra mat, röra på sig och må bra borde egentligen vara en självklarhet. Något som sker automatiskt utan att man tänker på det. Som en del av livet, ungefär som att andas. Ändå verkar det vara så väldigt svårt, nästan på gränsen till omöjligt.

Jag hör dagligen människor i min omgivning klaga på sina kroppar, kämpa med sin träning, fundera på dieter och olika sätt att uppnå bättre form, vilket ofta verkar betyda att bli smalare. Det kämpas och grejas och läggs ner så mycket tankemöda på hur man ska äta och hur man ska göra. Redan här tycker jag att tankarna spårar ur. Om man måste kämpa och lägga ner så mycket energi på något så grundläggande så måste nåt vara fel.

Jag tror inte att hälsa kan fixas över en natt med en diet eller ett nytt sätt att göra sit ups. Hälsa för mig är när tillvaron är i balans, när jag äter sånt jag mår bra av, när jag känner att jag är så stark att jag orkar med det jag vill göra, när jag orkar springa så långt som jag vill, när jag orkar leka med mina barn och när jag har lust och ork att slänga ihop en schysst middag en vanlig kväll. Det är en livsstil jag pratar om, inte nåt som kan fixas på en kaffekvart.

För att jag på lång sikt ska kunna leva det liv jag vill måste jag göra hållbara förändringar. Jag behöver äta bra mat, inte precis varje måltid, men oftast. Jag behöver röra på mig för att även i fortsättningen orka röra på mig. Och jag behöver styrketräna för att även i fortsättningen orka med att bära hem matkassar, jobba i trädgården och klara ett stillasittande jobb.

Ganska självklart egentligen. Det finns inga genvägar. Det går inte att äta massa skräp utan att det till slut syns på vågen. Och det går inte att bara sitta stilla och sen tro att man ska orka röra sig. Ganska självklart som sagt. Orsak och verkan.

När någon frågar mig om hur jag gör måste jag ofta tänka efter. Det betyder att det nästan går av sig självt numera. Det har blivit min livsstil att träna, och jag njuter av att äta god och nyttig mat. Det är inte längre något jag kämpar med, eller lägger ner en massa energi på, det sker av bara farten.
Men så har det inte alltid varit och vägen hit har varit lång och snårig.

Mitt svar till dem som frågar är att börja någonstans. Det spelar inte så stor roll vart, bara man gör något! Börja med att gå, och lägg sedan in korta springsekvenser. De kommer bli längre och längre tills du kanske springer hela sträckan. Eller börja med att ta bort den där extra mackan som du egentligen inte behöver. Känn att du överlever ändå. Lägg sedan till en förändring till och ytterligare en.... Motivation kommer inte av sig självt, men den kommer öka i takt med att du lyckas.

Det kommer vara ett steg framåt och två tillbaka ibland, men till slut kommer stegen framåt vara betydligt fler än de tillbaka. Och till slut har det gått så långt att du inte ens tänker att det kunde ha varit på ett annat sätt. Du valt ditt sätt, och det är bara ditt!

Var stolt över ditt val - jag är stolt över mitt!

Jag har kraft att stå upp - det har du med!

Framtidsdrömmar.....

Detta år kommer mycket sannolikt att bli ett mellanår vad gäller löpningen, det räknar jag med. Jag började starkt med Skövde 6-timmars och jag kommer definitivt springa Lidingö 30K, men mer? Tveksamt.
Inte för att intresse saknas, eller att jag är skadad eller så, utan helt enkelt för att nu har skolan startat och det får bli mitt prio 1 detta år. Alltså utöver familjen.

Min PT-utbildning drog igång i fredags och det känns Så Himla Jättekul! Och som att det kommer bli Så Himla Mycket Hemmaplugg! Men man har ju pluggat förr tänker jag, så jag får plocka fram de gamla goda plugghandgrepen från svunna tider och hoppas att de sitter lagrade i ryggmärgen. Förhoppningsvis går de att applicera på mitt liv idag, med jobb, familj, hus, trädgård och annat som jag inte hade när jag pluggade sist. Kul är det i alla fall!

Och som sagt, löpningen kommer få stå åt sidan lite. Jag kommer upprätthålla träningen, men att satsa på lopp kommer jag inte att göra. Men det hindrar ju inte att man kan tänka lite framåt och fundera över de lopp jag kunde ha sprungit och som jag kan springa i framtiden....

Det jag allra helst vill springa någon gång är en fjällmara i svenska fjällen. Finns några att välja på och det vore verkligen en upplevelse att få springa någon av dem. Jag har sprungit lite i fjällen de sista somrarna och för varje gång har jag tyckt allt mer om denna typ av löpning. Vilka naturupplevelser och vilken rolig löpning! Måste ha mer av det.

På lite närmre håll finns Jättelångt, 68 km i härliga Roslagen och målgång i Norrtälje. Det här loppet har jag kollat på en längre tid men inte riktigt vågat. Jättelångt är verkligen jättelångt. Men antagligen inte så jättelångt att det är omöjligt!? Och jag har ju faktiskt sprungit några lopp på 50 km+, så det borde vara inom räckhåll. Det här tror jag ska bli en av nästa års satsningar. Eller inte tror, det ska bli det!

High Coast Ultra är också något jag är nyfiken på. Jag har bara varit vid Höga Kusten en gång i mitt liv och då var det så bedrövligt dåligt väder med regn och dimma så man såg nästan ingenting. Men ändå, någonstans i dimman kunde jag urskilja hur oerhört fint det var och hur vackert det hade kunnat vara om inte om hade varit. När jag har klarat Jättelångt ska jag ta mig en allvarlig funderare på om jag ska våga mig på detta. Får självklart bli den korta varianten på 75 km i såfall, 129 km som den långa är, kan jag inte ens förstå att man kan springa.

Och alldeles självklart, SUM förstås! Detta elendes lopp som jag tränat för hela förra året och sedan fick bryta för att jag inte orkade. En j-a influensa några veckor tidigare tog alla mina krafter och när det var dags för loppet var jag helt enkelt inte stark nog. Kanske att jag kan ta revansch i höst, jag får se hur jag gör med det.

Sen finns det en del mindre lopp som jag skulle vilja springa också. Tex Runrundan i Vallentuna som jag sprang härom året, det vill jag gärna springa igen. Jättetrevligt arrangemang och väldigt trivsamt att få springa ett mindre lopp. Hälsoloppet i Huddinge är också ett mindre lopp som är kul. Ölands Marathon vore också roligt, även om det inte är ett mindre lopp. Finns hur mycket som helst jag vill springa!

Som ni ser handlar mina loppdrömmar framför allt om Sverige, och det är löpning i naturen som jag tänker mest på. Skulle någon ge mig en start plats till New York eller Berlin marathon skulle jag bli oerhört glad, men det är inte främst den typen av lopp jag drömmer om. Jag gillar att springa i naturen och jag gillar den sammanhållning som blir mellan löparna därute när man springer långt och stöttar och hjälper varandra. Det är mera sällsynt på stadsloppen.

Sen finns det platser på jorden som jag gärna skulle vilja springa på, Nya Zeeland, Holland och Norge förstås....
Men det får bli ett helt annat inlägg, nu anropar jorden. Dags att ta fram skelett- och muskelböckerna.
Tjingeling!

Någon gång springer jag här igen!

En upptäckt skatt...

Man kan verkligen ha synpunkter på om det är ett bra läge att ha sin arbetsplats i ett stort, grått, bullrigt, smutsigt och lagom avlägset industriområde i en mycket intetsägande söderförort, eller om det inte är ett bra läge. Utan att överdriva ett enda uns kan jag säga att det var bra mycket flashigare att ha sitt kontot mitt i centrala Stockholm som jag också har haft under vissa perioder. Dyrare var det också, gott om möjligheter till spontanshopping och fika på stan. Sånt finns inte i Industriområdet.

Men man får ta det onda med det goda. Tack och lov jobbar jag inte mitt i området utan längst ut i ena änden. Den änden som vetter mot skogen. Och i skogen finns det ett elljusspår. Nu börjar ni förstå vart jag vill komma kan jag tro?!?

För mig som älskar skogen och gillar att springa på lunchen var det som att hitta en skatt när jag väl fick korn på detta. Det var på vintern, när det var mörkt, kommer jag ihåg. Jag tittade ut genom fönstret och såg lamporna skymta där borta i skogsbrynet på andra sidan sandgropen. Då anade jag att det fanns nåt där som borde kollas upp. Och kollat har jag gjort! Många gånger sen dess! När man väl kommer ur Industriområdet och lämnar lastbilarna bakom sig finns nämligen en annan värld. En alldeles underbar värld med motionsspår, bäckar, lagom branta backar och fina stigar.

Ett par hundra meter in på spåret kommer första höjdpunkten, bokstavligt talat. En ganska kort, men brant backe. Den fungerar alldeles utmärkt för korta backintervaller. Längre backar för långa intervaller finns också, men denna ligger så perfekt nära till.

Springer man baklänges, eller förresten baklänges behöver man förstås inte springa, men man springer rundan åt fel håll. Då kommer man bakvägen till idrottsplatsen. Här finns fotbollsplan med löparbanor runt omkring, perfekt för exakt uppmätta intervaller. Såna som jag egentligen inte alls gillar, men som jag vet är så viktiga för att få lite fart i benen. Här finns en längdhoppsgrop också har jag sett, men den har jag aldrig provat. Jag kanske gör det nån dag, vi får väl se.

För mig som inte älskar hundar, erbjuder den här typen av friluftsområden alltid ett visst mått av beredskap. Beredskap på att ta ett skutt åt sidan, klättra upp i ett träd, springa för livet eller kanske till och med bita tillbaka om det skulle behövas. Jag är därför så glad att någon har tänkt på mig. Det känns varmt i hjärtat!

Väl tillbaka igen är det någon omtänksam människa, alternativt någon som tror att däck ingår i kretsloppet, som har slängt en massa -däck! Men eftersom de ändå ligger där och skräpar kan de ju få göra lite nytta tänker jag. Därför brukar jag ibland avsluta min runda med att springa fram och tillbaka över däcken några gånger tills jag känner att benen är alldeles slut och pulsen är så där sköntobehagligt hög.

Ur löparsynpunkt är det här det mest perfekta läge jag någonsin har haft på ett jobb. Tänk att snabbt klä om och sen hinna med ett bra pass i skogen under lunchen, den möjligheten har inte alla, men det har jag! Jag uppskattar väldigt mycket att jag har min skog, mina däck och mina stigar.

Det väger inte upp allt, men det gör att även en grå dag i Industriområdet blir lite grönare och soligare!

Nu är det inte långt kvar!!!

Ååååååh vad jag längtar!! Ska bli så kul, så intressant, så jobbigt och så himla BRA!! Nä, jag pratar inte om nåt nytt långlopp, den tiden kommer också, men nu är det tid för andra saker. Jag har nämligen bestämt mig för att göra något som jag så länge velat men inte riktigt kunnat sätta fingret på. Förrän i höstas, och nu är det äntligen dags!

-Jag ska börja skolan!!

Jag har länge känt att jag vill göra något mer. Inte så att jag har en massa tid över som måste fyllas. Det har jag nämligen inte, utan mer att jag vill utvecklas och prova nya vägar. Och eftersom träningen och löpningen med tiden har blivit en allt större del av mitt liv var det naturligt att tänka i de banorna. Jag vill dessutom att den kunskap och den erfarenhet jag har samlat på mig ska komma till nytta. Till nytta för någon annan som vill göra en förändring, en nystart eller bara komma vidare. Jag har därför efter mycket funderande fram och tillbaka, mycket vägande för och emot, och en stor längtan att gå vidare, bestämt mig för att utbilda mig till Personlig Tränare. Beslutet tog jag som sagt redan i höstas och nu är det äntligen dags!!

-Jag ska börja skolan!! Jag ska läsa till Personlig Tränare!!

Förra veckan kom kallelse, schema, litteraturförteckning och annat bra och veta inför skolstarten den 27 mars. Igår köpte jag de första böckerna så nu känns det verkligen att det är på gång.

Jag ser fram emot att få fördjupa mig i det jag älskar, jag ser fram emot att få lära känna mina kurs kamrater och jag ser fram emot att se vilken väg jag väljer att ta efter utbildningen. Jag är så glad över att jag tog detta beslut och jag är så glad att jag vågade. Jag kommer ta vara på den här tiden och suga åt mig all kunskap och all inspiration jag bara kan få. Jag känner mig så glad och tacksam för att jag har en familj som stöttar mig i detta och jag är så glad för att jag har fått möjligheten att göra det jag vill.

-Förresten,sa jag att det ska bli jättekul??