Triathlonpremiären avklarad!

Så var det äntligen dags. I lördags strax efter lunch gick startskottet för ett litet, trivsamt och fullkomligt opretentiöst triathlonlopp i grannskapet. Vi var ca 20 st som tillsammans skulle simma 500 m, cykla 3 mil och sedan springa 7 km. Vädret var det allra bästa och vi, de glada amatörerna, var riktigt förväntansfulla. Själv har jag länge funderat på triathlon men inte riktigt kommit till skott. Det här kändes som ett bra sätt att testa de tre grenarna efter varandra under sociala och trivsamma former.

Jag hade lyckats få med mig tre kompisar vilket såklart var extra roligt. Själv har jag deltagit i många springlopp genom åren och känner mig numera ganska bekväm med lopp av olika slag. Men ändå var ju det här en helt annan typ av grej så jag var trots allt ganska pirrig. För två av kompisarna var detta med lopp ganska nytt och såklart också lite extra för nervöst. 

Jag och mina fina kompisar.

När klockan började närma sig 14 drog vi oss ner mot sjön och första grenen. Nu var var vi igång!

Nu bär det av!

Simningen:

Själv hade jag för länge sedan bestämt att jag inte under några omständigheter tänkte simma utan våtdräkt. Att frysa är så hemskt, och jag hade skaffat våtdräkt med långa ben och armar, med liten baktanke på att även kunna ha den till typ ett Vansbrosim nångång. För mig kändes simningen bra, jag kan ju inte crawla men det gick så bra ändå. Hade glömt att införskaffa den obligatoriska färgglada badmössan så jag fick dra på mig min jätterosa springmössa. Ni förstår ju vilken nivå det var på detta... Kompis nr 1 fick däremot nästan panik i vattnet och tyckte att våtdräkten var hemsk. Jag blev lite orolig för henne och tänkte att hon kanske glömmer att simma och sjunker rätt som det är?? Vågade inte lämna henne utan simmade så nära så jag skulle ha kunnat gjort en livräddningsinsats om det behövts. Tack och lov gjorde det inte det utan vi kom i land odrunknade.

Cyklingen:

Vi bytte om i lugn och ro och stack iväg. Kompis nr 2 med trasiga växlar och barnsadel på cykeln drog iväg som en avlöning och hojtade att vi nog kommer ikapp henne snart. Det gjorde vi inte. Kompis nr 3 med proffscykeln stack också lite i förväg. Hon lyckades dock cykla vilse. Efter typ 5, eller kanske 3 telefonsamtal, där jag med mindre lyckat resultat inte kunde få henna att hitta rätt väg gav hon upp och cyklade bakvägen tillbaka. Men en felcyklad cykeletapp är också en cykeletapp och vi möttes i växlingen och var lika glada för det. Att det gick rätt sakta det hela gjorde inte så mycket, då hade jag kraft kvar till löpningen.

Löpningen:

Min bästa gren, och dagen till ära var den superbäst. Varken simningen eller cyklingen hade ju inneburit några världsrekordtider utan det fanns helt klart krafter kvar, och benen liksom spratt iväg med mig. Kändes skönt att trycka på och att det fanns kraft kvar. Jag startade löpningen absolut sist men med mina superkrafter såg jag att jag knaprade in på de andras försprång. Jag lyckades dock inte riktigt komma ikapp, hade behövt ytterligare nån km för det. Men det gjorde absolut ingenting. Idag var inte en maxprestation målet, utan bara att delta, testa och ha kul.

Och kul hade vi verkligen! Jag är så stolt över mina kompisar som genomförde detta så starkt. Så bra kämpat och så bra jobbat! Loppet avslutades med fanfar och en liten påse med div goda saker, precis sådana saker som vi triathleter är sugna på efter avslutat lopp. Nöjda och glada avslutade vi dagen och konstaterade att vi haft riktigt roligt!

Glada triathleter efter målgång.

Och vad säger man om mera triathlon framåt? Gärna! Det var riktigt kul, måste bara våga cykla lite fortare. Inte vara så rädd för att ramla utan våga släppa på. Att lära mig simma på riktigt vore nog också nåt att fundera på?! 

Sen så, sen är jag redo!

Gröna vågen

Vi blir grönare och grönare. Vår äldsta dotter har valt att sluta äta kött, och själv äter jag också allt mindre kött. Jag har aldrig haft kött som någon favorit utan väljer gärna annat om det finns. Tycker egentligen att det är något ”konstigt” med att äta djur. Men fisk äter både jag och dottern gärna, det är ju också djur, men det känns bättre. Varför egentligen?!? Även övriga familjen är positiva till mer vegetariska inslag, även om de gärna vill ha kött också. Vi går alltså mot en grönare kosthållning för alla, där kött går att välja, eller välja bort.

Dottern har varit vegetarian på prov nu under sommaren för att se hur det går innan skolan och allvaret drar igång. Om det går bra under sommaren får hon fortsätta är dealen. Nu när sommaren ska summeras har vi noterat följande:

•  Hon har varit mer engagerad i matlagningen än tidigare, och intresserat sig mer för vad vi ska äta. 

• Det blir lite extra jobb för den som ska laga mat att vid behov ha både kött och vegetariskt alternativ. Är hela måltiden vegatarisk är det ju inga bekymmer.

• Balansen. Å ena sidan tycker jag att det är bra att barnen vet vad de äter och att hon förstår att hon måste få i sig tillräckligt av allt. Å andra sidan vill jag inte att hon ska fundera för mycket så det blir konstigt för det. Det är hon för ung för.

• Jag gillar att hon ifrågasätter och gör egna val. Att hon funderar på miljön, djuren och hur vi nyttjar jorden.

•  Lite stökigt när hon ska äta hos kompisar. Jag tycker inte att man kan kräva att kompisarnas föräldrar anpassar maten, utan vi får skicka med något. Den här rutinen måste vi jobba lite mer på så att det blir enklare för alla.

• Det är kul, enkelt och väldigt gott med vegetarisk mat. Och billigt!

• Vi mår totalt sett bättre av att äta grönare.

• Känns kul att ta tillvara på det som växer i trädgården och att prova sig fram.

• Vi får tänka i lite andra banor. Inte utgå från kött och hur man kan ersätta det, utan tänka utifrån grönsaker, rotfrukter, bönor och andra roliga saker.

• Vi lär oss mycket hela tiden och det här är ett projekt som jag och framför allt dottern har tillsammans vilket är extra kul. 

Under sommaren har vi experimenterat mycket. Provat massa roliga recept, testat många nya råvaror, gjort massor av olika smothies, provat nya varianter av frukostar och testat lite mer raw food. Vi är inte rädda utan tycker det är kul att prova. Det mesta blir bra, annat gillar vi lite mindre. Och då vet vi det, och funderar på hur vi ska göra bättre. Kul är det i allafall. Jag gillar ju dessutom att odla och på nåt vis är det extra kul att kunna använda sin egen lilla skörd. 

Om dottern får fortsätta som vegetarian?!? 

JA, det får hon. Hon får fortsätta utan kött så länge hon tycker att det känns rätt. Och så länge vi ser att det fungerar och hon mår bra av det. Det är det viktigaste, oavsett om hon käkar kött eller inte!

Vår egen rawfood taco.

I sviterna efter O-ringen...vill bara springa mer!

Jaha, nu när vi är hemma igen efter orienteringsveckan var tanken att hålla igång löpningen, träna lite växling cykel-löpning samt även simma en del. Nu har jag förvisso lämnat liggande sjukläget och avancerat till sittande, men det känns ändå inte helt aktuellt att dra på sig springskorna. Om jag säger så. Fan också. Trots att jag är tämligen orkeslös, kryper det lite rastlöshet i mig. Vill springa, vill ut i skogen, vill, vill, vill...

Efter förra veckans blandade insatser på O-ringen fick jag tillbaka löpinspirationen igen. Löplusten har inte riktigt varit på topp det senaste halvåret, men en veckas fjällorientering var tydligen det som behövdes. Jag hittade känslan i steget och kände återigen det som jag älskar med löpningen. Att kunna ta sig fram där det inte finns stigar och att uppleva kraften och naturen på nära håll. Sånt som inte går att hitta inne på gymmet, utan som måste upplevas ute. Ute i skogen.

Jag hade nästan misströstat lite, löpningen som jag har älskat och levt så nära med så länge har inte funkat på slutet. Jag vet ju att det går upp och ner och att jag alltid brukar komma tillbaka. Jag förstår ju också att jag har tränat så himla mycket annat så att kroppen helt inte har orkat springa. Men ändå, löpningen betyder så mycket och jag är så beroende av den. Den får helt enkelt inte försvinna. 

Och så var den plötsligt bara där. Känslan. Friheten. Kraften. Lyckan över att kunna ta sig fram. Går inte att förklara för nån som inte förstår, för att citera Ingemar Stenmark. Men ni som också älskar att springa vet vad jag menar. Så himla härligt!

Sista semesteveckan (dvs nu) hade jag tänkt ägna åt lite blåbärsplockning, simning, cykling, växthusbyggande, bad, Gröna Lund och såklart några ordentliga löpturer. Men icke. Här sitter jag och ligger, och det sista jag kan tänka på just nu är att springa en endaste meter. Fan också! J-a influensa!! Så himla typiskt! Ugh! 

Ja ja, jag får väl springa när jag blir frisk igen. Jag kan i vilket fall konstatera att jag behöver planera träningen framöver på ett annat sätt. Jag behöver prioritera i träningen så att det finns kraft över för löpning. Bli bättre på att välja vilka pass jag tar ut mig på, och på vilka jag inte ska göra det. Det blir svårt, men det borde gå. Och det är faktiskt bara upp till mig, läskigt nog. Jag vill inte tappa orken och lusten att springa. För utan löpning blir det inte lika roligt.
Jag behöver verkligen springa för att må riktigt bra. Det känner jag tydligt just nu!

Det finns gott om mystid just nu, det är också härligt. Mys och pyssel gillar vi!
Lilla dottern har precis lärt sig sticka och håller på med en rosa kanin. 

O-ringen Sälen. Från högt till lågt!

Här ligger jag nedbäddad i soffan, ute på balkongen, omgiven av näsdukar, alvedon, nässpray och annat som tillhör en tokförkyld orienterare. Jag ligger här i mitt elende och summerar min och familjens premiär på O-ringen i Sälen under veckan som var.

Kort sammanfattning:

Barn nr 1: Sprang 3 etapper med bra resultat, hade roligt under tiden och är nöjd med sin insats. Bröt etapp 4 pga sjukdom och startade inte i etapp 5 pga samma sjukdom.

Barn nr 2: Kunde inte springa något alls på hela veckan på grund av sjukdom.

Vuxen nr 1: Kunde inte heller springa pga bruten fot tidigare under våren.

Vuxen nr 2 (jag själv): Sprang de 4 första etapperna och älskade det. Kunde inte starta etapp 5 pga sjukdom.

Redo för start, etapp 1.

Mycket hade alltså kunnat vara lite bättre, men man får vara nöjd med de ljusglimtar som finns, och det var trots rätt mycket sjukdom under veckan, ändå ganska många. 

Veckans första etapper bjöd på härligt väder och löpning i strålande sol. Jag hade på förväg bestämt mig för att satsa på långa distanser med lätt orientering. Lång distans i detta sammanhang är sträckor runt 10 km, fågelvägen på kartan. Kan bli betydligt längre i verkligheten.

Tävlingscenter, Högfjället.

Första dagen mjukstartade jag med en lite kortare bana för att känna på det hela, och komma in i rätt mood innan jag gav mig i kast med de längre sträckorna. Allt kändes bra och framför allt var det väldigt kul. Jag insåg dock redan ute i på fjället att min tid skulle bli urusel eftersom jag gjort alldeles för många  "säkra" vägval. Tex valt att springa längs en längre stig istället för att gå på kompassriktning. Men man lär sig hela tiden, och huvudsaken för mig med orienteringen är att ha kul och hitta alla kontroller. 

Dagarna efter sprang jag de långa distanserna och blev allt eftersom allt säkrare på vägvalen. Riktigt häftigt var det på etapp 4 när det småregnade, var jämngrått och dimman stod tät över fjället. Man kunde inte se mer än kanske 20 m framför sig och att ta ut riktning långt fram var totalt omöjligt. I denna dimma skulle jag ta mig ca 1,5 km rakt över fjället och ner i skogen för att hitta en kontroll vid sidan om ett litet, litet ensamt hus. Kändes till att börja med ganska omöjligt, fanns inget att ta sikte på och inget tydligt att säkra riktningen mot. Ett blåbär som jag behöver se TYDLIGA saker. Men jag var försökte vara systematisk och noggrann och kom faktiskt rakt på kontrollen. Det var riktigt kul, det hade jag aldrig lyckats med i början på veckan!

Efter de fyra första etapperna såg jag fram emot att avsluta veckan med ytterligare en långdistans. Tanken var att jag skulle ta sällskap med äldsta dottern till hennes jaktstart och sedan springa min bana. Så blev det tyvärr inte. Hon fick bryta etapp 4 och tog sig i mål sjuk och ledsen. Hon orkade helt enkelt inte, och sista dagen var både hon och jag rejält förkylda och febriga. Ridå!

Men trots sjukdom och brutna ben hade vi en mysig vecka i Sälen. Jag fick springa 4 härliga etapper och stora dottern 3. Mannen som  numera är avgipsad och kan cykla, cyklade 15 mil totalt och lilla dottern hann sticka färdigt sin halsduk. Vi hade mycket tid att vara tillsammans, mycket tid för stugmys och fick många fina naturupplevelser.

För mig som älskar fjällöpning var detta bästa möjliga miljö för min O-ringen debut. Vi är alla sugna på revansch och har sagt att nästa år i Värmland, då har vi inga brutna ben, inga förkylningar och ingen feber. Då är vi fit-for-fight och då ska vi springa allihopa!!!! Yeah!

Jodå, visst hittade vi lite hjortron också!

Sommar, semester och simning. Och jobb!

Ja lite så är det denna sommaren. Jag har semester. Men jobbar ändå. Och konstigt nog känns det inte alls så konstigt. Jag kommer ta helt ledigt helt nästa vecka, men annars småjobbar jag lite nästan varje dag. Vilket innebär att jag kör mina egna, samt en del vikariepass på gymmet. Och eftersom jag ändå vill, behöver och tycker om att träna så känns det inte speciellt betungande. Och passen ligger antingen på morgonen eller på kvällen så hela dagarna är fria att göra semestersaker. Typ gå och bada, grilla, bygga växthus och bara skrota runt. 

En annan lustig sak på tal om bad, är att jag har simmat en hel del denna sommar. Jag som inte ens tycker om att bada. Riktigt roligt och väldigt skönt är det i alla fall. Men det är nog för att jag har heltäckande våtdräkt och inte behöver frysa alls. Jag är fortfarande på tantsimstadiet, måste försöka hitta nån som kan lära mig simma lite snyggare. Undra om det går att lära sig om man kollar på youtube? Min dotter anser att där finns svaret på allt så jag får väl kolla om hon har rätt?! Fast jag skulle inte tro det. 

Det andra som är lustigt, och roligt, med simningen är att jag har lyckats få med mig andra som inte heller har simmat tidigare. Så nu är vi flera som inte kan simma som ligger och kasar runt ner i sjön. I går kväll efter jobbet, typ kl 21 var jag och kompisen ut en sväng. Det var första gången för henne att långsimma i sjön, själv är jag ju i det närmaste veteran i jämförelse. Vi hade hur som helst en underbar simtur. Sjön låg spegelblank och solen stod lågt, varmt i luften och alldeles tyst och stilla. Så magiskt vackert, en så fantastisk naturupplevelse. Tänk att få var med om det, alldeles här hemma. Jag har det verkligen bra!

Lite drygt 5 veckor kvar till min triahlonpremiär....lite kul i sammanhanget är att mitt företag Naturkraft H.I.T. kommer sponsra loppet med några priser. Det är kul, jag är inte bara nästan triathlet, jag är även sponsor. Det ni!!

Solnedgång över Drevviken. Underbara, härliga Drevviken.
Foto: Katja Schubert Samuelsson

Min hemsida har äntligen fått se dagens ljus!

Trots att mitt företag har funnits i över ett halvår har det inte haft någon hemsida. Och ett företag utan hemsida tycker jag känns lite som en garderob utan kläder, en skivstång utan vikter eller kanske som ett par skidor utan snö. Dvs nåt saknas eller är bara fel. Men nu är ordningen återställd och Naturkraft H.I.T. har fått sin alldeles egna hemsida.

Jag kan alltså stolt presentera: www.naturkrafthit.se

Sidan har jag funderat på ganska länge. Förstås. Det är ganska sällan jag gör något bara sådär och så är det bara klart. Jag funderar, läser på, funderar lite till, kollar runt och sen, när jag tycker mig ha någorlunda koll sätter jag igång. Och då kan det gå ganska fort. Men innan - oj, oj oj....

I vilket fall, nu när sidan är färdig och publicerad, känner jag mig nöjd. Finns naturligtvis massor som kan förbättras. Och så måste den kontinuerligt uppdateras med nyheter, erbjudanden, nya bilder osv. Men just nu, en lördag kväll så här i mitten av juli 2016, känner jag mig NÖJD. Och lite stolt över min sida är jag faktiskt också. Jag tycker om den. Den är fin om jag får säga det själv! 

Kika gärna in och se vad ni tycker. Om ni vill hjälpa mig att sprida den så dela och gilla gärna min facebooksida också. Då är man dessutom med i utlottningen av en hemlig present! 

Detta var allt för nu, nu ska jag med mycket gott samvete njuta av ett glas kallt rosevin. Passa på att njuta av sommaren ni också, det är vi värda!

Simträning påbörjad!

Det här var kul!! Simma i riktigt vatten. Utan klor, utan kakel och utan att trängas med en massa tanter som inte kan simma på riktigt. Sådana som bara kan simma tantsim. Sådana som jag själv.

Här fick jag plats, och här gick det att andas. Jag hade dock inte fått upp våtdräkten ordentligt så jag kunde inte riktigt sträcka ut tantsimmet, men det kommer nästa gång. Man lär sig lite hela tiden och att det skulle vara så förbenat svårt att få på sig en våtdräkt hade jag aldrig trott. Eller att få av sig för den delen. Fast denna gång kom jag på att det kanske skulle vara lättare att kränga av sig åbäket i vattnet än på land. Och det var det också. Mycket lättare! Hädanefter kommer jag alltid att klä av mig innan jag kliver upp. 

Riktigt härligt i allafall. Min kompis som också ska testa triathlon var med. Vi simmade och pratade om allt möjligt. Tills vi blev så andfådda så vi inte kunde prata. Då pausade vi på en klippa, som två sjöjungfrur ungefär. Sen simmade vi vidare och bara njöt av att glida fram genom vattnet. Det finns en liten ö här i närheten. Den rundade vi och så simmade vi tillbaka. Hela passet inklusive sjöjungfrupausen tog ca 40 min. På den tiden tillryggalade vi ca 500 meter. Man kan således konstatera att det finns förbättringsmöjligheter. 

Fast varför måste allt gå så fort egentligen?!?

Jag och min kompis. Efter simning men innan grillen!

Är hälsan viktigast?!?

Är hälsan viktigast?!?

Retorisk fråga egentligen. Det går helt enkelt inte att svara att hälsan inte är viktig. Kanske till och med viktigast av allt. För vad spelar egentligen annars någon roll om man drabbas av svår sjukdom? Antagligen ingenting, förutom att bli frisk!

Och ändå gör vi inte det vi kan för att skapa och behålla hälsan. Vi människor är inte logiska. Inte jag heller, fast jag skulle önska.... Hur många är det inte som röker. Och ändå vet vi att det markant ökar risken för lungcancer och annat. Vi är många som slarvar med maten, äter ”fel”, fast vi vet vad som är ”rätt” och vad vi egentligen skulle må bra av. Vi sitter alldeles för mycket stilla, fast vi vet att det inte krävs så värst mycket rörelse per dag för att avsevärt förbättra sitt läge. Vi söker snabba energikickar och tar gärna till godis och annat sött som snabbt ger energi, fast vi vet att det egentligen bara är för stunden.

Hur många är det inte som har problem med rygg, höfter, knän osv och fått övningar från sjukgymnasten? Hur många är det som gör dessa övningar som det var tänkt?

Varför inte undrar jag då.

-Ehhh, det blev inte av.

-Vadå blev inte av?

- Nej, det är svårt att få det gjort...

- Men du har ju ont hela tiden!? Och du har fått TRE övningar som tar ca 15 min varannan dag? Och du gör dem inte, trots att det skulle göra att du slapp ha så ont?!?

- Ja.....

Jag funderar en del på det här fenomenet. Det är ju dessutom en del av mitt arbete att guida, vägleda och motivera människor till bättre hälsa. Vi lever i en tid full av måsten. Tider att passa, veckobrev som ska läsas, aktiviteter att skjutsa till och you name it. Det är svårt att klara allt. Alla bitar kan inte ligga på topp. Men om nu hälsan är viktigast, vilket vi var eniga om, borde då inte det prioriteras högre?

Jag kan inte låta bli att tänk att vi människor ibland är lite bekväma, kanske rentav lite bortskämda. Vi vill ha hälsa. Men vi är inte beredda att prioritera eller att anstränga oss för det. Vi vill ha hälsa, så länge vi inte behöver jobba för det. 

Är inte det konstigt? Vi kämpar genom många års skolgång för att få den utbildning och till slut det jobb vi vill ha. Vi ställer upp och tar på oss extra uppgifter på jobbet, bara för att ingen annan kan, och jobbet måste ju göras. Vi sparar för att kunna åka på drömresan och vi kämpar oss uppför karriärstegen, trots att det innebär långa dagar och alltför lite tid med familjen. 

Men de små ansträgningarna för vår egen hälsa. De är det värre med. Där är vi inte riktigt beredda att sätta till samma kraft. Det glöms bort och prioriteras ned. Rätt konstigt tänkt av oss, om vi tänker efter. För om nu hälsan verkligen är viktigast, alltså på riktigt viktigast, då borde vi i många lägen kunna göra betydligt bättre val. 

Och såhär behöver det inte vara! För vi har ett val. Vi kan faktiskt välja. Jag kan välja att ta mig lite tid varje dag. Tid att planera vilken mat jag bör handla hem, tid att ta en joggingrunda eller tid att göra mina övningar från sjukgymnasten. 

Är det inte dags att vi enas om att om nu hälsan är viktigast - bör vi då inte ge den den plats den förtjänar. Dvs högst upp på prioriteringslistan. Jag säger inte att det alltid är lätt, men vi har klarat så mycket som är svårare, så vi klarar definitivt detta också. Om vi bestämmer oss. Och visar att vår hälsa är precis lika viktig som allt annat. 

Till och med viktigare! Till och med viktigast!

Mot nya mål

Jag lyckades i mitt förra inlägg skruva upp förväntningarna på mitt nästa lopp lite mer än avsett. Det var inte riktigt meningen, för jag ska varken bestiga Mount Everest, springa ett 24-timmars lopp eller göra en Ironman. Fast nu bränns det lite. Lite. Jag ska nämligen för första gången testa på triathlon!

Det kan ju med all rätt tyckas lite märkligt att jag är så spänd/glad/rädd/exalterad för det. Men betänk att jag inte kan simma så förstår man (kanske) lite bättre. Eller ja, simma kan jag ju, men bara tantsim. Inte crawl. Dessutom tycker jag inte om att bada mer än fötterna. Och nu ska jag simma i öppna havet!  Eller ja, inte ens havet förresten... Drevviken. Och sträckan är överkomlig, 500 meter. Det borde man (jag) klara med tantsim och våtdräkt. Jag har övertalat min kompis Sara att vara med, känns tryggt att ha nån med som kan dra upp mig ute till havs, ja ja Drevviken, om jag sjunker. 

Loppet då? Jo, det är ett lokalt lopp som anordnas av fyra tjejer här i krokarna. Långt ifrån de stora arrangemangen och riktiga storloppen. Jag hörde talas om detta redan förra året, och i år när jag såg ett anslag tänkte jag att nu är det dags. Nu får det vara färdigvelat. Punkt! 

Jag har länge varit sugen på att testa triathlon men inte riktigt kommit mig för. Jag kan ju inte simma på riktigt och jag tycker det är läskigt att cykla fort om jag skulle ramla. Springa kan jag förstås, nästan hur långt som helst, men det andra.... Därför känns detta som en så bra början, ett lokalt lopp, utan en massa prestationskrav. Bara för att det är kul! Och så tycker jag att det är ett så bra initiativ att ordna ett lopp i närområdet. Härligt att det finns såna krafter! 

Till att börja med ska jag införskaffa en våtdräkt. Har nån tips på var jag kan köpa en billig, gärna med långa ben och långa armar vore jag mycket tacksam. Sen ska jag öva på att simma i den. Tantsim i våtdräkt. Och så cykla med efterföljande löpning så klart. 

Detta ska bli sommarens träningsprojekt har jag tänkt. Ska bli riktigt kul, precis den utmaning jag behöver just nu. Fortsättning följer garanterat. 

Wish me luck!

Att gå utanför sin comfortzone....

Varför är det så svårt att prova nya saker? Varför är det så svårt att gå på ett annat pass än just det man brukar gå på? Varför låter man hellre bli att träna om det är en vikarie på favorit passet? Och varför är det så lätt att skapa sina egna sanningar?

Spinning är för jobbigt, utepassen är för tuffa, instruktören XX kör så hårt, man måste vara jättestark för att träna med fria vikter, gummiband är inte träning, och så bara fortsätter det.... Den här typen av mer eller mindre ogrundade påståenden hör jag ganska ofta. När man inte riktigt vet skapar man sin egen sanning. Spinning kan absolut vara en nära döden upplevelse, men det kan också vara "a walk in the park" om man hellre vill det. Och allt däremellan - beroende på hur jobbigt man vill att det ska bli. Och hur jobbigt man gör det. För det är ju jag själv som väljer!

Jag tror man skapar dessa sanningar för att slippa prova något nytt. Slippa utmana sig. För att få en ursäkt att stanna i sin comfort zone. I sin bekväma zon där man vet precis vad som väntar och inte blir speciellt överraskad. Varken positivt eller negativt. Det är lite synd. För genom att sätta upp en massa hinder och  "sanningar", går vi miste om väldigt mycket, kanske helt i onödan. 

Jag gör dessvärre likadant själv ibland. Hittar på min egen sanning för att slippa prova. Jag går därför väldigt sällan på dansinspirerade pass. Jag kan nämligen inte dansa. Jag har ingen taktkänsla och jag kan inte röra mig åt rätt håll. Eller så kan jag det?!? Fast jag inte vet. För jag har ju inte provat! 

Tack och lov har jag blivit mycket bättre på att våga göra saker som jag inte vet om jag kan. Ta mer risker, våga prova och våga köra på. Jag behöver inte alltid ha garanti eller veta exakt vad som ska hända. Och vad är det värsta som kan hända? Att passet var för jobbigt? Då får jag väl ta en liten paus då! Eller att vikarien var dålig? Då behöver jag inte gå nån mer gång. Det handlar väldigt sällan om liv och död. 

Apropå att våga så har jag länge varit sugen på att testa nån ny typ av lopp, få lite nytändning i min egen träning och utmana mig själv i nåt annat än att springa ännu längre. För några veckor sedan hittade jag ett lopp jag blev nyfiken på, och sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Tills idag när jag anmälde mig. Just nu känner jag mig både förväntansfull, lite glad och tämligen skräckslagen. Hur ska det här går? 

Ja, inte vet jag. Jag får skriva om mitt nyblivna sommarprojekt i ett annat inlägg. Just nu vill jag bara känna mig stolt över att jag ens vågade anmäla mig. Och så ska jag äta lite jordgubbar. 

Det blev visst en riktig cliff hanger av detta.....