lördag 25 juli 2015

Nu är det Pay-back-time!

Yes, yes yes! Äntligen! Efter de senaste månadernas kräftgång på löparsidan har undret äntligen skett. Idag gick för första gången på evigheter lätt att springa. Tror inte det är sant! Nu ska jag bara glädja mig åt känslan och njuta av att undrens tid inte är förbi.

Men, tillbaka några timmar först. Jag har glädjen att bo i ett kuperat villaområde. Ska man backträna spelar det ingen roll om man springer åt höger eller vänster, det finns backar åt alla håll av olika modell och lutning. Ett smörgåsbord av backar skulle man kunna säga.

Min favoritbacke, där jag oftast backtränar, är ett par hundra meter lång och alldeles lagom lutande för att det ska gå att hålla en bra teknik hela vägen upp. Oavsett om man tar i mycket eller lite brukar jag vara totalt slut på toppen. Och efter en sakta jogg ner brukar det gå att springa upp igen. 6 ggr upp och ner brukar det bli. Åtta om jag är väldigt pigg, och en enda gång i mitt liv har jag lyckats med 10.

Idag hade jag inte tänkt springa alls, men så öppnade sig möjligheten att sticka ut mitt på dagen. Som en riktig varsågodare liksom. Backar var länge sen. Jag har ju knappt orkat springa på platta marken, har alltså inte varit läge för backar om man säger så. Men idag fick jag plötsligt lust att testa igen. Sagt och gjort. Efter nån kilometers uppvärmning kändes benen förvånansvärt pigga och det var dags att ta sig an första backen. Jag fokuserade på en bra teknik, hög frekvens och ett bra frånskjut med foten. Fick till en bra armpendling och en bra hållning och kunde få med mig ordentligt med kraft in i varje steg. Vad kom detta ifrån? Jag sprang 6 varv upp och ner med bra teknik hela vägen. Därefter nån km nedjogg innan jag var hemma. Kollade klockan och såg att det dessutom var ett av mina bättre backpass. Äntligen back in business!

Efter alla års springande vet jag ju så klart att det går upp och ner. Vissa dagar funkar ingenting trots att man har ätit, druckit och sovit bra. Andra dagar kan man springa ett långpass och vara hur pigg som helst i kroppen trots att man bara sovit en timme natten innan. Jag vet ju såklart också att detta pass kan ha varit ett undantag och imorgon kan det vara samma orkeslösa löparben som innan.

Men just nu spelar det ingen roll. Just nu ska jag bara vara jätteglad för att det gick så bra idag. Är det skit i morgon vet jag ju att det gick bra idag och att det finns hopp om att det kommer gå bra framöver också. Men det är då, idag var jag världsklass!!

Just nu känner jag att det inte vore nåt problem alls med en fjällmara. Hur jobbigt kan det vara?!?





1 kommentar: