onsdag 3 maj 2017

Trosa Ultra Backyard, vilka kämpar!

Sitter och förundras över de som sprang Trosa Ultra Backyard i lördags. Eller egentligen förundras jag över hur så många kunde springa så länge. Hur är det bara möjligt?

När jag först hörde talas om loppet tänkte jag att det är ju så galet, så det borde inte vara så många som vill/kan/klarar att springa speciellt många varv. Det tar ju dessutom ganska lång tid, så om man inte blir trött i kroppen, borde man ju bli så trött i huvudet så att man inte orkar fortsätta för det. Men det var ju hur många som helst som bara fortsatte och fortsatte. När jag inte orkade följa längre (och då följde jag bara via nätet!!) frampå lördagkvällen, var det fortfarande ofattbart många som fortfarande var med. Efter 12 timmar var det ca 50 löpare kvar, vilket jag tycker är otroligt imponerande. Och när jag vaknade på söndagsmorgonen och de hade sprungit nästan ett dygn var det ett tiotal kvar. Hur kan så många klara att springa så länge?!? Helt otroligt!

För er, som precis som jag innan i fredags, inte vet vad detta lopp innebär så funkar det ungefär såhär. 
Start kl 11. Man springer en varvbana som är ca 6,7 km lång. Vid varje hel timme får man börja ett nytt varv. Den som springer flest varv vinner. Ungefär så. 

Vid första anblicken kan det ju tyckas ganska ok. För om man håller sig springande hinner man ju faktiskt vila lite innan det är dags att ge sig ut på nästa. Och man hinner dessutom (nästan) gå ett varv på en timme. 
MEN. Har man någon gång sprungit ultradistanser, eller åtminstone riktigt långt, vet man att avbrotten är svåra. I början är det ok. Men ju längre tiden går, desto värre är det att komma igen och komma igång igen. Samtidigt som avbrotten såklart ger möjlighet till vila och energipåfyllnad om man mentalt klarar att samla kraft och börja om så många gånger. 

Själv har jag sprungit marathon, 6-timmarslopp, 50 km-lopp och en del ultraintervaller, med aldrig sprungit den här typen av lopp. Visste faktiskt inte ens att det fanns, innan jag av en slump stötte på detta i fredags. Det är ju alltså inte utan att jag börjar fundera på om detta vore något för mig. Hur många varv skulle jag ha rimlig chans att klara av? 10? 15? Inte en aning faktiskt!

Just nu känns det dock ganska långt borta. Har ju inte löptränat på nåt vettigt sätt på ganska länge, så det första är nog att överhuvudtaget få till nån regelbunden löpträning. Men det seglar definitivt upp på listan över saker jag måste testa! Ihop med tusen andra grejer säkert. 

Det tål helt klart att tänkas på. Och tränas för! Tillsvidare nöjer jag mig med att imponeras över årets resultat. 33 varv för vinnande kille och 31 varv för vinnande tjej. Hur i hela världen kan man springa så länge? Jag är så sjukt imponerad över alla er som genomförde loppet. Utifrån egna förutsättningar gjorde ni alla en toppenfin insats. 
Tack också för extra inspiration, det kunde jag behöva!! Keep running! 




3 kommentarer:

  1. Vad coolt att orka det!
    Själv skulle jag nog fixa bara ett varv 😃.
    Nu när jag väl har sprungit fem km en gång så har det känts lättare att göra det igen. Men jag är inte särskilt snabb.
    Jag märker att det är lite roligare att springa långt än att springa fort. Min tanke var ju att öva lite intervallträning också, men jag tycker att det är skrämmande obehagligt att bli så där andfådd. Det känns som om jag ska kvävas och att lungorna ska gå sönder och så blir jag rädd och tänker att "tänk om jag har utvecklat astma sen sist och kommer att kvävas nu!" I det läget får jag panik.
    I den där boken jag läste om hur nyttigt det är mot depression och ångest att röra sig så stod det att det bästa mot ångest var att ta ut sig helt ett par gånger i veckan. Fast det stod att man skulle vara lite försiktig i början eftersom man lätt kunde trigga igång en panikattack. Tack jag märkte det 😱!
    Idag tänkte jag dock springa lite fortare än min vanliga jogging. Jag ska testa igen hur långt jag hinner på tolv minuter. Nu när jag hållit på i fyra månader kan det vara spännande att se om det är skillnad 😃.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte heller så snabb. Jag tror jag har kompenserat det genom att springa långt istället. Det har liksom varit lättare att lägga på nån km än att öka farten. Numera vet jag att är en långsam och uthållig löpare, snarare än en snabb. Och jag är nöjd med det!

      Sen tror jag inte att man måste ta ut sig till kräkläge för att få effekt, att bli ordentligt trött räcker långt. Sen är det klart att vill man bli så bra som det bara går, så måste man utmana gränserna. Men om målet är att må bra och bli bättre i lite lagom takt så är det viktigare med kontinuitet i träningen. Du verkar ha fått till en bra vana och det är ju det viktigaste och som allt bygger på. Sen kan man börja jobba lite med fart, intervaller, backträning eller nåt annat. Bra jobbat!

      Radera
  2. Nä det där med att träna fram till kräkläge är ingenting för mig. Men jag provade hur långt jag hann på tolv minuter igen. Jag sprang fortare än mitt vanliga tempo men ändå inte så fort att jag behövde stanna och gå. Jag kom ca 300 meter längre än förra gången jag testade. Dessutom var det kul.
    Jag hade inte tänkt springa igår till exempel, men jag hade så kul när jag testade hur långt jag hann att jag blev sugen på att ge mig ut igen. Då försökte jag hålla den där något högre farten, fast jag mätte inte tiden den här gången, jag skulle bara testa om jag orkade bort till tunneln. Det gjorde jag. Sen joggade jag tillbaka.
    Det är kul att variera sig märker jag.
    Jag tänkte tillbaka på hur jag kände mig i början när jag gav mig ut första gångerna. Då hade jag en helt svag känsla i kroppen men nu känner jag mig mycket starkare, det är härligt att känna den skillnaden.

    SvaraRadera