Lite om det komplicerade i att äta....

Nu ska jag vara försiktig. Väldigt försiktig. Förra gången jag skrev om mina funderingar kring mat och det i mina ögon komplicerade förhållandet vi i välfärdsvärlden har till mat fick jag väldigt mycket reaktioner. Förvånansvärt många måste jag säga. Många höll med, och många blev irriterade på mig.
Jag var inte alls beredd på att det skulle engagera så. Jag tror många kände sig träffade, tyckte att jag var lite för präktig eller helt enkelt la mig i sånt som jag inte hade med att göra. Säkert sant alltihop, jag är rätt präktig, men eftersom detta är mitt forum så tycker jag mig ändå ha rätt att skriva om det som engagerar mig. Just då var det mat, och just nu är det också mat!

Jag tänker lite så att äta, sova, gå på toa, andas och en hel del andra saker är helt grundläggande. Det är sånt vi människor alltid har gjort, annars hade vi som art inte överlevt. Tänker på stenåldersmänniskorna, de åt när de hittade nåt, och då åt de nog allt som fanns eftersom de inte visste när de skulle hitta nåt nästa gång. Ibland fanns det mycket och ibland lite, ibland säkerligen ganska ensidigt och ibland mer varierat. Över tid blev det ganska bra, och jag har svårt att tro att de drogs med några stora överviktsproblem eller några andra av de välfärdsrelaterade åkommor vi har idag.

Vad vill jag då komma med detta? Jo, jag tror att vi gör det så himla komplicerat så vi helt enkelt slår knut på oss själva. Jag blir rätt trött på alla kostråd, alla dieter, alla tillskott och allt sånt som möter oss. Hela tiden!! I vår stora tillgång på goda saker har vi helt slagit ut de mekanismer som styr vad vi egentligen behöver. Och vad gör vi då? Jo, vi hänger på den ena dieten efter den andra för att återfå kontrollen. Det är inte alltid lätt, och i kampen mot det perfekta finns inga förbjudna medel. Ibland vill jag bara skrika att låt mig vara. Jag vill inte se en enda mer löpsedel om nån ny diet. Jag vill inte se en massa reklam om det eller det kosttillskottet. Eller hur man får perfekta magrutor till sommaren. Jag vill inte!! Jag vill äta för att må bra och jag vill träna för att det är kul. För att jag mår bra av det och för att jag vill. Jag vill känna efter vad jag vill äta och lita på att min kropp vet vad den behöver. Och hur mycket. Jag behöver inte fler dieter och det tror jag inte att nån annan gör heller.

För nån månad sedan fick jag en bok om Mindful Eating. Jag har nu läst den, och den var fantastiskt bra. Det handlar kort och gott om att minska på takten, att ta oss tid. När vi lagar mat, när vi äter och när vi planerar våra måltider. Genom att ta oss tid hinner vi känna vad vi behöver och när det är nog. Väldigt kloka och bra saker som känns fullkomligt rätt. Går liksom inte att säga emot.

Men ändå, är inte nåt totalt fel när vi behöver en bok om det? Att vi behöver en bok som talar om för oss att vi ska känna efter. Att vi inte längre kan det själva, att det inte är självklart. Var blev det fel undrar jag? Och hur kommer jag på rätt spår? 

Jag har inte svaren på allt detta. Ändå tror jag att jag har dem. Nånstans vet jag ju vad som behövs för att jag ska må bra. Hur jag ska äta för att må bra. Hur jag ska träna för att må bra. När jag har balans i allt detta mår jag bra. Och jag vill lita på att jag kan känna det. Utan en massa pekpinnar och krav. Det är nog ingen katastrof om det råkar bli lite för mycket choklad ena veckan och lite för mycket sallad den andra.
- Ja ja, whatever, skulle barnen ha sagt, och jag tror faktiskt de har rätt. Lite mer whatever i tillvaron, så skulle åtminstone jag må bättre. Måste allt vara så komplicerat hela tiden? Måste vi göra allt så krångligt?

Ungefär så går mina tankar just nu. Hur tänker ni?

Akut Marathonabstinens!!

Idag drabbades jag av total Marathonabstinens. Blev riktigt akut sugen på att börja springa lite mer strukturerat och målinriktat igen. Inte bara några planlösa kilometrar, utan ett helt marathon. Minst!!

De sista två åren har det inte blivit så mycket springande. Det har gått ett par år sedan min sista asfaltsmara och ett halvår sedan mitt sista 6-timmarslopp. Som jag inte på något sätt var rätt förberedd för. Tankarna på att börja springa lite mer igen har hela tiden legat och grott i bakhuvudet och väntat på att bli tagna på allvar.

Så idag läste jag den här knasiga listan i Runners World över 10 saker som händer alla som sprungit ett marathon.
Och JAAA - jag kände igen mig!! Jag känner igen hur ont det gör på slutet, hur det värker i hela kroppen, ända upp i hårfästet. Jag känner igen hur nära man är att börja gråta när man närmar sig mål och inser att man kommer klara det. Och hur skönt det känns när man helt slut i varenda liten cell får sin medalj av någon som säger att man har gjort ett fantastiskt lopp. Och hur omöjligt det känns att ta sig nerför trappan till Östemalms IP för att hämta sina överdragskläder. Och sen, när man satt i sig den första oxen börjar fundera på nästa lopp och vilken tid man borde kunna få då. Och dagen efter, ja då har man redan skickat iväg sin anmälan!

I hela kroppen känner jag att JAG MÅSTE SNART SPRINGA ETT MARATHON!!

Måste klura på hur jag ska hantera nuvarande träningsmängd för att skapa kapacitet för långdistansträning. Utan att slita ut mig och utan att bli skadad. Det tål att tänkas på. På något sätt måste det gå. Tänk om jag skulle springa i Stockholm till våren!?! Det vore nåt!!

MÅSTE, VILL, BEHÖVER verkligen springa ett marathon snart igen!! PUNKT.

I mål efter min första mara - trött och glad!

Love Spinning!

Spinning.

Älskad eller hatad. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla sig neutral till spinningen. Antingen verkar man älska det, eller hata det. Finns liksom inget mitt emellan. Och få gruppass verkar vara omgärdade med så många uppfattningar och så många sanningar. Dessvärre ofta ganska onyanserade och ibland rentav felaktiga.

Själv tillhör jag dem som lärt mig älska spinning. Det tog ett tag innan jag såg tjusningen i det, men sen, när kronan fallit ner, blev det ren kärlek. Jag längtar till mina spinningpass och älskar att se gruppen ge allt. Jag möter också väldigt många som vill prova, har provat eller som inte alls kan tänka sig att prova. Spinning är inget för mig, det är alldeles för tuff träning hör man ibland. Ja, det kan vara tufft, men man bestämmer själv brukar jag svara. Och för att försöka reda ut några av de sanningar/farhågor/missuppfattningar som finns har jag noterat ner några vanliga:

* Spinning är så jobbigt.

- Ja, spinning kan vara precis hur jobbigt som helst. Det finns ingen övre gräns. Det kan också vara väldigt lätt. Jag bestämmer helt själv hur jobbigt det ska vara. Jag ställer in mitt eget motstånd på min cykel så att det passar mig. Därför kan både nybörjare och mycket vältränade cykla tillsammans, alla kör efter sin förmåga!

* Man får så ont i rumpan.

- Ja, det kan man få. Men det brukar gå över efter ett par gånger. Man kan också ta med ett vadderat sagelöverdrag eller ha cykelbyxor som är lätt vadderade. Det brukar dock sällan behövas, men om man vill så finns det att köpa. Annars brukar det bara kännas de första gångerna, sen är man van. 

* Det är så tråkigt, bara sitta i en sal och cykla.

- Ja, om man väljer att se det så. Annars kan man tänka att det är härligt att ta ut sig, svettas och bli sådär riktigt genomarbetad. Testa gärna olika instruktörer, vi har alla olika sätt, och någon annan kanske kan utmana dig på ett bättre, eller roligare sätt!?!

* Spinning är bara för de inbitna, de seriösa konditionsidrottarna. 

- Va?? Seriösa?? Vem är seriös och vem är det inte, tänker jag då. Spinning är för alla. För alla som vill konditionsträna på ett effektivt sätt.

* Går man ner i vikt?

- Tja, det beror ju på hur balansen mellan intag och uttag ser ut.... Men spinning ger en hög kaloriförbrukning och leder till en bra förbränning så förutsättningarna finns definitivt. Det är få träningsformer som bränner så många kalorier per tidsenhet, så vill man minska i vikt är spinning ett bra alternativ.

* Jag har så ont i knäna/benen/fötterna, jag kan nog inte cykla.

- Spinning är relativt sett en skonsam träningsform. Inga stötar mot underlaget som i tex löpning, utan ett jämt motstånd. Är man rädd för att det ska skada, var lite extra försiktig de första passen och känn efter. Många som har problem med knän och fötter och inte kan springa kan spinna utan problem.

Jag älskar som sagt spinningen. Det är så enkelt, inga krångliga stegkombinationer och ingen koordination att tänka på. Bara högeffektiv träning från början till slut. Enkelt och jobbigt, precis så jag vill ha det! 

Olika pass är naturligtvis olika roliga, det är som med alla andra pass, man måste hitta en instruktör och en inriktning som man gillar. Prova lite olika typer av pass och se hur olika det kan vara. Själv har jag numera ganska många spinningpass i veckan och ser på instruktörerna runt mig hur olika vi tar oss an uppgiften att sätta ihop och leda ett pass. En del jobbar mycket med pulsmätaren och leder utifrån det. Själv försöker jag mer förmedla en känsla av hur jobbigt det ska kännas och hur det ser ut där vi cyklar. Jag tycker det är viktigt att kunna "känna" sin ansträgningsgrad, veta hur det känns när pulsen är på nära max eller hur jobbig en "lättare sittande backe" ska vara. Våga lita på sin upplevelse, höja sin nivå och flytta ut sina gränser utifrån det.

Förhoppningsvis har jag med detta kunnat reda ut några frågetecken och kanske var det någon som bestämde sig för att ge spinningen en chans. Återkom gärna och berätta vad ni tyckte!

Nu kör vi!!!!!

Badminton - premiärspel genomfört!!

Det här var ju riktigt kul!!!
För ett par dagar sedan hade jag och stora dottern hyrt en badmintonbana i Skogås Racketcenter, mest bara för att testa lite badminton. Hon hade spelat i skolan ca två gånger och själv hade jag inte spelat sedan jag var liten, och då med bensinmacksrack ute på gräset typ. Det var med andra ord två riktiga blåbär som entrade banan.

Fel nummer ett kände jag direkt när jag kom in. Fel klädd!! Alla andra hade stora t-shirts, sportshorts och skor med gummifärgad sula. Jag hade mina vanliga gymmarkläder, dvs tight linne och tack och lov ett par pösiga trekvartisar. Hade lika gärna kunnat vara ett par tights, men där hade jag lite tur. På fötterna ett par vanliga, men rena, joggingskor vilket var nästan OK så jag fick i allafall komma in. Dottern fick spela barfota...

När vi väl kommit över första fadäsen med klädseln och börjat spela var det hur kul som helst. Kunde dock inte undgå att se att de på banorna intill hade lite annan schwung på sina slag och liksom såg lite proffsigare ut. Men vad tusan, spela roll, så länge vi inte stör någon med vårt ickebefintliga spel så må det ju räcka. Vi var ju där för att testa på och vi hade ju faktiskt dessutom betalat.

Efter en stund när vi tyckte att vi började bli riktigt duktiga och faktiskt nästan i klass med de andra, kom hon som jobbar i kassan förbi. Hon tittade lite underligt på mig och jag tänkte att hon nog mest var lite imponerad över hur fort jag lärt mig. Nja, inte riktigt... Efter en stund kom hon fram och sa lite försynt att det nog skulle vara lättare för mig om jag höll racket tvärt om. Vad då tvärt om undrade jag, ett rack kan väl bara hållas på ett sätt, dvs i handtaget!?! Hon höll med, men sa att det grepp jag hade brukar de kalla för "stekpanna" i barngrupperna. Alltså nybörjarbarngrupperna, de andra har redan lärt sig att det rätta greppet är mer som en "yxa" förklarade och visade hon. Jaha, där ser man...

Vid det laget hade vi redan konstaterat att vår utrustning inte riktigt (heller) höll måttet. Det var för all del riktiga rack och riktiga fjäderbollar, även om de har några år på nacken. Så många att handtaget liksom torkat och smular sönder när man håller i det. Det här märkte även tjejen i kassan när hon skulle visa mig proffsgreppet... Då tittade hon ännu skummare på mig och borstade av sig det svarta handtagssmulet.

Vi tackade för hjälpen och började läraktigt spela med yxgrepp istället. Och faktiskt, tror jag minsan att hon hade rätt. Både jag och dottern började lite mer frekvent träffa bollen och fick därmed en något högre hastighet i spelet. Då blev det ännu roligare och att vi var fel klädda struntade vi i vid det här laget. Vi hamrade på vår boll i över en timme och både skrattade och blev riktigt svettiga. Trodde aldrig att en 11-åring skulle erbjuda sånt motstånd. Bra där Greta! Timmen gick jättefort och vi sjönk ner på bänken, svettiga och glada. Det här ska vi absolut göra igen, det var vi helt överens om.

På väg ut säger tjejen i kassan att de för en ringa kostnad kan linda om handtagen på våra rack inför nästa gång så blir de som nya igen. Det lät ju bra. "Nya" rack, t-shirt och ofärgade skor. Nästa gång kommer vi briljera för det här var verkligen superkul. Det här kommer vi mycket snart göra igen!!

Och tack tjejen i kassan för att du visade mig hur man gör. Nu kan jag spela som ett proffs. Nästa steg får bli att lära sig lite regler!!

Med cykeln längs Nynäsleden

Häromdagen hade jag halva dagen alldeles obokad och alldeles ledig, alldeles för mig själv. Har länge varit sugen på att ta cykeln neråt Nynäshamn och det här var en bra dag för det, helt klart. Jag har cyklat genom Södertörn många gånger, kört olika vägar, ibland små och ibland lite större. Den här dagen ville jag cykla småvägar, komma nära naturen och nära omgivningen.

Jag lämnade barnen i skolan och stack iväg. Förbi Haninge, Jordbro och Västerhaninge. Ganska tråkig inledning, innan man kommer ut på landet på riktigt. Efter att ha passerat Jordbro, efter lite dryg 30 min, brukar jag känna att jag är på väg. Då har man lämnat förorterna och bebyggelsen glesnar. Bara några småbyar, nån bondgård och nåt litet samhälle sådär, dvs rena landsbygden. Och detta bara 3 mil från Stockholm! 

Dagen bjöd på riktigt härligt höstväder. Blå himmel, hög klar luft och fina färger. Det är kul med cykeln, just för att man kommer ganska långt, så snabbt, även om man inte cyklar så fort. Sträckan efter Tungelsta ner mot Sorunda och sedan förbi Väggarö och Körunda ner mot Ösmo gillar jag jättemycket. Små slingriga vägar, lite lagom upp och ner, och så härlig natur. Precis som nere i Småland, nån liten sjö, lite betesmark, nån stenmur, lite äng, en gammal milsten och ganska mycket skog. Kanske därför jag tycker så mycket om just den här delen av världen, för att den känns som hemma? 

Sen passar det mig ganska bra att just utflyktscykla lite. Jag vill inte köra så fort, är lite rädd för att ramla. Och så gillar jag att vara ute länge, gillar det lite långsamma monotona nötandet, oavsett om jag tar mig fram springandes eller cyklandes. Det där kontemplativa, nästan meditativa tillståndet som kan infinna sig när man kommit in i rätt lunk, det är svårslaget. Och för att hitta det måste man vara ute ett tag, det kommer inte på ett kort och hårt tröskelpass. Långt och långsamt är liksom min grej. Fattar inte varför allt måste gå så fort jämt?!

Efter 4 timmar, ett antal fotostopp, några mellispauser och 67 cyklade km var jag framme i Nynäs. Då var klockan 12 och jag skulle börja jobba om ett par timmar. Tog pendeltåget tillbaka och kände mig bara glad. 

Glad för att jag tog mig tiden, och glad för att jag hade haft det så bra. Så skönt att få vara ute och så skönt att bara få låta tankarna gå.

Resten av dagen bestod av 3 PT kunder, ett tabatapass, ett cirkelpass och avrundades till slut med en Spinning intervall. Lite annan typ av cykling än på förmiddagen. Men allt har sin tid och sin plats, och det är väl det som är det fina i kråksången. Att man kan göra allt, ta det bästa av varje sak och känna att man gillar alltihop. Fast på olika sätt. Då blir även det bästa ännu bättre!

Trappmaskinen, vilken mardröm....

Appropå att jag brukar testa allt möjligt på mig själv... Idag tänkte jag göra nån slags ”maxtest” av trappmaskinen. Stått lite planlöst och trampat har jag väl gjort nån gång, men inte så att säga, maximerat upplevelsen. Jag brukar ibland när det passar, och med rätt kund, låta dem gå fem minuter i trappmaskinen och se hur många våningar man kommer. Sen gör vi samma sak några veckor senare och då ska man ju helst komma nån våning till. De som är lite tävlingsinriktade och går igång på tävlingsmomentet brukar gilla det och tycka att det är kul.

Idag tänkte jag själv testa och se hur många våningar jag kom. Hur svårt kan det vara liksom?? Det är ju bara att trampa på. Jag har ju för all del sett att redan efter en minut brukar många se märkbart ansträngda ut och efter ytterligare någon så brukar jag ibland fundera på om jag ska avbryta övningen. När fem minuter har gått brukar de flesta hänga över maskinen och jag funderar då på om jag verkligen borde ha pushat på det sista...

Innan testet....

Och för att ha en referenspunkt, något att relatera till, bestämde jag mig för att maxa själv idag. Och ja, det var jobbigt. Så in i h-e jobbigt! Kort sammanfattning av upplevelsen:

• Svårt? Inte speciellt, som sagt bara att trampa.
•  Jobbigt? Ehumm....andnöd, kräksvarning. Tog fem minuter innan jag ens kunde prata.
• Puls? Omätbar, mätaren gick inte så högt, trodde för ett ögonblick att den var trasig.
• Göra det igen? Aldrig i livet! Eller förresten, fråga i morgon när jag har glömt.
• Mer empati för mina kunder? Kanske. Fast troligtvis inte! De vill ju ha valuta för sina pengarJ

Det var alltså exakt så jobbigt som jag befarade, fast inte riktigt kunde tro ändå. Det var en ganska intressant upplevelse. Kanske hade jag upplevt det lättare om jag inte gjort det direkt efter ett Spinning intervall pass, där jag också tog i rätt hårt?

I vilket fall, övningen är bra, men ska användas med viss försiktighet. Och i rätt sammanhang, och med rätt kund. Rätt sak för rätt tillfälle alltså!

Nu ska jag ladda om för tre gruppass och sedan 2 PT kunder. Därefter en skön helg!

"Höstprojekt Styrka" - Nu kör vi!

Jag har en längre tid funderat lite på inriktningen på min egen träning framöver. I många år har jag haft löprelaterade mål, springa mer, springa längre, springa mer trail osv. Men hur det än är, så är det ganska svårt att kombinera mitt jobb med en seriös satsning på löpning. Ja, om man nu kan säga att min satsning någonsin har varit seriös.... Jag orkar helt enkelt inte ge mig ut att springa i nån större utsträckning. Några km eller en mil ibland, men det regelbundna strukturerade säger kroppen ifrån om. Och det klart, en vanlig arbetsdag kan utan problem innehålla ett flertal pass med varierande intensitet, så det klart att det är svårt att rent fysiskt orka med så mycket mer.

Jag är riktigt sugen på att lära mig crawla för att ta mig igenom Vansbrosimningen på ett snyggt sätt till  sommaren. Och jag är grymt sugen på att gå vidare med triathlon och kanske testa nåt "riktigt" lopp. Och då är det ju bra om jag kan simma. 

Men här och nu? Här och nu vill jag ha nåt för egen del att jobba med. Inte bara nöja mig med den träning jag får via jobbet. Jag har paradoxalt nog inte styrketränat så mycket sista året. Trots att jag jobbar på gym och har kabelmaskinerna och hantlarna på armlängds avstånd. Har därför bestämt mig för att hösten och början på vintern ska ägnas åt att bygga styrka. Det kommer göra gott för min löpning, när det är tid att ta upp den på riktigt igen. Och det kommer definitivt göra gott åt hållbarheten i min kropp. Ska jag hålla för de påfrestningar jobbet och tillvaron för med sig så behöver jag bli starkare. Det går inte att blunda för det. Och det jag säger till mina PT kunder borde även gälla mig själv....

Alltså. Några välplanerade styrkepass i veckan. I väntetiden mellan kunder, det kommer vara väl investerad tid. Mitt mål är att bygga lite mer synliga muskler, bli lite tightare i kroppen och framför allt känna mig starkare. Jag har väldigt lite intresse för att sätta rekord av olika slag, typ att ta XX kg i marklyft/bänkpress/knäböj/you namn it. Men att bygga lite mera muskler och bli lite starkare, är mer vad jag tänker mig. 

 

Ska bli riktigt kul. Och spännande. Jag använder ganska ofta mig själv som försökskanin för olika saker. Det här blir också en typ av test. Hur mycket kan hända i kroppen med tre ordentliga pass i veckan på ett par månaders sikt? Borde kunna vara en del. 

Här borde jag väl lägga ut lite "före" bilder, men det tänker jag inte göra. Kanske kommer de senare - fast troligtvis inte. Jag gör detta för min egen skull, för att jag behöver lite "projekt" i tillvaron.

"Höstprojekt Styrka", det låter bra! Let's go!! Fortsättning följer...

Triathlonpremiären avklarad!

Så var det äntligen dags. I lördags strax efter lunch gick startskottet för ett litet, trivsamt och fullkomligt opretentiöst triathlonlopp i grannskapet. Vi var ca 20 st som tillsammans skulle simma 500 m, cykla 3 mil och sedan springa 7 km. Vädret var det allra bästa och vi, de glada amatörerna, var riktigt förväntansfulla. Själv har jag länge funderat på triathlon men inte riktigt kommit till skott. Det här kändes som ett bra sätt att testa de tre grenarna efter varandra under sociala och trivsamma former.

Jag hade lyckats få med mig tre kompisar vilket såklart var extra roligt. Själv har jag deltagit i många springlopp genom åren och känner mig numera ganska bekväm med lopp av olika slag. Men ändå var ju det här en helt annan typ av grej så jag var trots allt ganska pirrig. För två av kompisarna var detta med lopp ganska nytt och såklart också lite extra för nervöst. 

Jag och mina fina kompisar.

När klockan började närma sig 14 drog vi oss ner mot sjön och första grenen. Nu var var vi igång!

Nu bär det av!

Simningen:

Själv hade jag för länge sedan bestämt att jag inte under några omständigheter tänkte simma utan våtdräkt. Att frysa är så hemskt, och jag hade skaffat våtdräkt med långa ben och armar, med liten baktanke på att även kunna ha den till typ ett Vansbrosim nångång. För mig kändes simningen bra, jag kan ju inte crawla men det gick så bra ändå. Hade glömt att införskaffa den obligatoriska färgglada badmössan så jag fick dra på mig min jätterosa springmössa. Ni förstår ju vilken nivå det var på detta... Kompis nr 1 fick däremot nästan panik i vattnet och tyckte att våtdräkten var hemsk. Jag blev lite orolig för henne och tänkte att hon kanske glömmer att simma och sjunker rätt som det är?? Vågade inte lämna henne utan simmade så nära så jag skulle ha kunnat gjort en livräddningsinsats om det behövts. Tack och lov gjorde det inte det utan vi kom i land odrunknade.

Cyklingen:

Vi bytte om i lugn och ro och stack iväg. Kompis nr 2 med trasiga växlar och barnsadel på cykeln drog iväg som en avlöning och hojtade att vi nog kommer ikapp henne snart. Det gjorde vi inte. Kompis nr 3 med proffscykeln stack också lite i förväg. Hon lyckades dock cykla vilse. Efter typ 5, eller kanske 3 telefonsamtal, där jag med mindre lyckat resultat inte kunde få henna att hitta rätt väg gav hon upp och cyklade bakvägen tillbaka. Men en felcyklad cykeletapp är också en cykeletapp och vi möttes i växlingen och var lika glada för det. Att det gick rätt sakta det hela gjorde inte så mycket, då hade jag kraft kvar till löpningen.

Löpningen:

Min bästa gren, och dagen till ära var den superbäst. Varken simningen eller cyklingen hade ju inneburit några världsrekordtider utan det fanns helt klart krafter kvar, och benen liksom spratt iväg med mig. Kändes skönt att trycka på och att det fanns kraft kvar. Jag startade löpningen absolut sist men med mina superkrafter såg jag att jag knaprade in på de andras försprång. Jag lyckades dock inte riktigt komma ikapp, hade behövt ytterligare nån km för det. Men det gjorde absolut ingenting. Idag var inte en maxprestation målet, utan bara att delta, testa och ha kul.

Och kul hade vi verkligen! Jag är så stolt över mina kompisar som genomförde detta så starkt. Så bra kämpat och så bra jobbat! Loppet avslutades med fanfar och en liten påse med div goda saker, precis sådana saker som vi triathleter är sugna på efter avslutat lopp. Nöjda och glada avslutade vi dagen och konstaterade att vi haft riktigt roligt!

Glada triathleter efter målgång.

Och vad säger man om mera triathlon framåt? Gärna! Det var riktigt kul, måste bara våga cykla lite fortare. Inte vara så rädd för att ramla utan våga släppa på. Att lära mig simma på riktigt vore nog också nåt att fundera på?! 

Sen så, sen är jag redo!

Gröna vågen

Vi blir grönare och grönare. Vår äldsta dotter har valt att sluta äta kött, och själv äter jag också allt mindre kött. Jag har aldrig haft kött som någon favorit utan väljer gärna annat om det finns. Tycker egentligen att det är något ”konstigt” med att äta djur. Men fisk äter både jag och dottern gärna, det är ju också djur, men det känns bättre. Varför egentligen?!? Även övriga familjen är positiva till mer vegetariska inslag, även om de gärna vill ha kött också. Vi går alltså mot en grönare kosthållning för alla, där kött går att välja, eller välja bort.

Dottern har varit vegetarian på prov nu under sommaren för att se hur det går innan skolan och allvaret drar igång. Om det går bra under sommaren får hon fortsätta är dealen. Nu när sommaren ska summeras har vi noterat följande:

•  Hon har varit mer engagerad i matlagningen än tidigare, och intresserat sig mer för vad vi ska äta. 

• Det blir lite extra jobb för den som ska laga mat att vid behov ha både kött och vegetariskt alternativ. Är hela måltiden vegatarisk är det ju inga bekymmer.

• Balansen. Å ena sidan tycker jag att det är bra att barnen vet vad de äter och att hon förstår att hon måste få i sig tillräckligt av allt. Å andra sidan vill jag inte att hon ska fundera för mycket så det blir konstigt för det. Det är hon för ung för.

• Jag gillar att hon ifrågasätter och gör egna val. Att hon funderar på miljön, djuren och hur vi nyttjar jorden.

•  Lite stökigt när hon ska äta hos kompisar. Jag tycker inte att man kan kräva att kompisarnas föräldrar anpassar maten, utan vi får skicka med något. Den här rutinen måste vi jobba lite mer på så att det blir enklare för alla.

• Det är kul, enkelt och väldigt gott med vegetarisk mat. Och billigt!

• Vi mår totalt sett bättre av att äta grönare.

• Känns kul att ta tillvara på det som växer i trädgården och att prova sig fram.

• Vi får tänka i lite andra banor. Inte utgå från kött och hur man kan ersätta det, utan tänka utifrån grönsaker, rotfrukter, bönor och andra roliga saker.

• Vi lär oss mycket hela tiden och det här är ett projekt som jag och framför allt dottern har tillsammans vilket är extra kul. 

Under sommaren har vi experimenterat mycket. Provat massa roliga recept, testat många nya råvaror, gjort massor av olika smothies, provat nya varianter av frukostar och testat lite mer raw food. Vi är inte rädda utan tycker det är kul att prova. Det mesta blir bra, annat gillar vi lite mindre. Och då vet vi det, och funderar på hur vi ska göra bättre. Kul är det i allafall. Jag gillar ju dessutom att odla och på nåt vis är det extra kul att kunna använda sin egen lilla skörd. 

Om dottern får fortsätta som vegetarian?!? 

JA, det får hon. Hon får fortsätta utan kött så länge hon tycker att det känns rätt. Och så länge vi ser att det fungerar och hon mår bra av det. Det är det viktigaste, oavsett om hon käkar kött eller inte!

Vår egen rawfood taco.

I sviterna efter O-ringen...vill bara springa mer!

Jaha, nu när vi är hemma igen efter orienteringsveckan var tanken att hålla igång löpningen, träna lite växling cykel-löpning samt även simma en del. Nu har jag förvisso lämnat liggande sjukläget och avancerat till sittande, men det känns ändå inte helt aktuellt att dra på sig springskorna. Om jag säger så. Fan också. Trots att jag är tämligen orkeslös, kryper det lite rastlöshet i mig. Vill springa, vill ut i skogen, vill, vill, vill...

Efter förra veckans blandade insatser på O-ringen fick jag tillbaka löpinspirationen igen. Löplusten har inte riktigt varit på topp det senaste halvåret, men en veckas fjällorientering var tydligen det som behövdes. Jag hittade känslan i steget och kände återigen det som jag älskar med löpningen. Att kunna ta sig fram där det inte finns stigar och att uppleva kraften och naturen på nära håll. Sånt som inte går att hitta inne på gymmet, utan som måste upplevas ute. Ute i skogen.

Jag hade nästan misströstat lite, löpningen som jag har älskat och levt så nära med så länge har inte funkat på slutet. Jag vet ju att det går upp och ner och att jag alltid brukar komma tillbaka. Jag förstår ju också att jag har tränat så himla mycket annat så att kroppen helt inte har orkat springa. Men ändå, löpningen betyder så mycket och jag är så beroende av den. Den får helt enkelt inte försvinna. 

Och så var den plötsligt bara där. Känslan. Friheten. Kraften. Lyckan över att kunna ta sig fram. Går inte att förklara för nån som inte förstår, för att citera Ingemar Stenmark. Men ni som också älskar att springa vet vad jag menar. Så himla härligt!

Sista semesteveckan (dvs nu) hade jag tänkt ägna åt lite blåbärsplockning, simning, cykling, växthusbyggande, bad, Gröna Lund och såklart några ordentliga löpturer. Men icke. Här sitter jag och ligger, och det sista jag kan tänka på just nu är att springa en endaste meter. Fan också! J-a influensa!! Så himla typiskt! Ugh! 

Ja ja, jag får väl springa när jag blir frisk igen. Jag kan i vilket fall konstatera att jag behöver planera träningen framöver på ett annat sätt. Jag behöver prioritera i träningen så att det finns kraft över för löpning. Bli bättre på att välja vilka pass jag tar ut mig på, och på vilka jag inte ska göra det. Det blir svårt, men det borde gå. Och det är faktiskt bara upp till mig, läskigt nog. Jag vill inte tappa orken och lusten att springa. För utan löpning blir det inte lika roligt.
Jag behöver verkligen springa för att må riktigt bra. Det känner jag tydligt just nu!

Det finns gott om mystid just nu, det är också härligt. Mys och pyssel gillar vi!
Lilla dottern har precis lärt sig sticka och håller på med en rosa kanin.