Att hitta nya rutiner, nya förhållningssätt och nya tankar

Jag är helt överväldigad! Så många som har tagit sig tid att läsa, kommentera, höra av sig och bara velat visa medmänsklighet efter mitt förra inlägg. Så många underbara människor det finns! Och efter fredagens oerhört tragiska händelse tycker jag att det finns hur många exempel på det som helst. Vilken värme det finns, när det verkligen behövs!!

Här hemma präglas tillvaron av att hitta ett nytt sätt att tänka, nya sätt att vara på och att hitta tillbaka till lite vardag och normalitet mitt i allt. Inte så enkelt alla gånger, men vi gör så gott vi kan. Normalt sett är vi en aktiv familj med mycket uteaktiviteter och en hel del träning av olika slag. Vi gillar att vara ute i skogen, att springa, orientera och även med cykel. Just nu är det inte alls läge för fysiska ansträngningar för vår stora flicka. All energi måste läggas på återhämtning och att ta igen det som förlorats. Sen, kan det bli tal om lättare träning. För en person som gillar att träna är detta såklart oerhört frustrerande och inte alltid så lätt att förstå eller acceptera. 

Det gäller alltså att försöka hitta nya saker. Saker som kan vara möjliga att göra inom de snäva ramar vi har. Vi har tagit korta promenader och vi har cyklat lite. Och igår hittade vi ett kort yogaprogram för nybörjare på nätet. Vi är båda nybörjare på yoga, även om jag har kört en del lite från och till sådär. Det kanske kunde vara något? Nåt att göra och upptäcka tillsammans? Enkla positioner, i lugnt tempo. Det fastnade vi för, och i morse rullade vi därför ut våra yoga mattor och körde igenom programmet ihop. 

Som de nybörjare vi är gick det lite knackigt och vi andades nog lite fel ibland. Men vi hade mysigt och vi gjorde något. Vi tyckte båda att det var väldigt behagligt och skönt. Detta ska vi försöka köra ett par gånger i veckan. Jag tänker att framöver borde det vara jättehärligt att yoga ute i mitt nya växthus. När det blir lite varmare och det börjar gro, då ska vi absolut prova att yoga i växthuset! 

Programmet som var på ca 30 min, omfattade de vanligaste positionerna i ett lugnt tempo. Inte alls svårt att hänga med eller att klara, även om vi nog gjorde lite fel här och där. Om det är nån som vill prova så hittar ni programmet här! 

När livet tar en annan vändning

Ni som följer min blogg vet att det har varit tungt på slutet. Att det har hänt saker. Jag har varit orolig, ledsen, orkeslös och -fukuserad på att lära mig hantera den här nya situationen. Många av er har hört av sig, via bloggen, via facebook, via telefon och sms. Tack så jättemycket för ert stöd och er omtanke. Det värmer så mycket att det finns så många, som jag egentligen inte känner, som bryr sig och som tar sig tid. Så tack igen snälla ni!

Det som har hänt är att vår stora flicka, vår 12-åring, har drabbats av ätstörningar. Vi anade för någon månad sedan att allt inte stod rätt till, hennes beteende hade på något sätt ändrats. Sedan blev det snabbt värre för att sedan bli riktigt, riktigt illa. Vi tog henne akut till sjukhus där vi fick stanna en vecka. Låg puls, undernärd och fullkomligt orkeslös. Det här är utan tvekan det absolut värsta jag har varit med om. Oron man känner, maktlösheten och den stora, stora sorgen över hur hon har kunnat få detta. Min lilla unge. Min lilla, lilla unge.

Det är så hemskt att se sitt älskade barn så dålig. Det gör så ont. Så ont att det inte går att beskriva. Så många tankar som snurrar, vad har vi gjort för fel, hade vi kunnat märka det tidigare, hade vi kunnat undvika detta? Jag vet inte. Finns inga svar just nu. Kanske får vi heller inga svar på varför?! Och kanske är det inte så viktigt? Det som däremot är viktigt är hur vi ska kunna hantera och hjälpa henne ur detta. Vi är bara i början ännu, har varit hemma från sjukhuset i en och en halv vecka bara. Men det har börjat bra tycker vi, hon har redan gjort framsteg, även om vi inser att det är en väldigt lång väg kvar. Vi tar en dag i taget just nu. Gråter, gläds över framgångar och försöker hitta rätt i allt som händer. Vi har fått fantastiskt bra hjälp från sjukvården och tillhör nu ett team av läkare, psykologer och vårdare som ska stötta och hjälpa oss på alla sätt i vardagen. För att lära oss detta, för att hjälpa oss vända rätt igen, och för att klara resan tillbaka till frisk. För hon ska bli frisk! SKA bli frisk!!

Den här bloggen handlar ju normalt sett om hälsa och träning. Tanken är såklart att det ska förbli så. Men jag känner också att när så här stora saker tar sig in i livet, påverkas man ju på alla plan. Tvingas omvärdera, prioritera om, och lära sig hantera nya saker. Självklart kommer min blogg inte handla om dotterns sjukdom, men den kommer helt klart att påverkas. Jag vill berätta vad som har hänt och jag vill vara öppen. Utan att lämna ut henne, eller göra intrång i hennes privata sfär. Hon vet att jag skriver detta, hon har läst, och hon har gett sin tillåtelse att berätta. Annars hade jag inte gjort det.

Just nu sitter vi ute i solen. Hämtar kraft, småpratar och tycker att allt känns ganska ok. Jag ser att hon har fått nya fräknar på näsan och ögonen ser lite piggare ut. Det ska gå nog bra det här!!

Sjön precis nära där vi bor, under vår lilla eftermiddagspromenad.

Usch, vad tungt!!

Vissa rundor borde kanske aldrig springas? När man redan innan känner att huvudet är slut och att kroppen om möjligt är ännu slutare. När man känner sig så trött på alla plan så att hela organismen säger nej. Och ändå gör man det. Ger sig ut.
I kväll var en sån kväll. Jag var så trött, så slut, både mentalt och även fysiskt. Inte så konstigt kanske efter de senaste veckornas turbulens och oro. Allt har blivit lite lugnare, och då, när den får, slår den bedövande tröttheten till. Tidigare fanns det ingen plats för den, men nu har den tagit ett beslutsamt grepp om mig. Och den kommer nog att stanna ett tag kan jag tro?!

I vilket fall. Jag tänkte att en stilla löprunda kanske skulle göra gott. Det mesta brukar bli bättre efter en löprunda. Det är alltid svårast innan. Och så vidare.... Men inte ikväll. Jag var precis så trött som jag egentligen visste att jag var. Benen som klumpar. Det var bara första kilometern som var lätt, för då går det nedför. Att kalla det för löprunda är verkligen att ta i, mer lufsa, gå eller kanske bara ta sig fram. Hade inte ens lyckats bli varm innan jag efter 6,5 km var hemma igen. Trots att jag hade både ullunderställströja och vintertights i 8 graders värme.

Detta tillhör verkligen inte vanligheten. Jag brukar alltid hitta känslan, om inte annat när jag kommit hem. Men idag var det bara tungt. Det som lyste upp hela den miserabla rundan var att det var premiärturen med mina nya springskor. De har stått i garderoben ett tag och väntat. Jag köpte dem på rea i vintras, minns inte riktigt vilken modell det är, mer än att det är nån jag aldrig tidigare provat. Jag har väntat på att det skulle bli torrt ute och sen har jag nog glömt bort dem lite. Tills idag.

Och de kändes faktiskt verkligen jättebra! Bra studs, lagom med dämpning och plats för hela foten. Bara en sån sak. Hade jag haft lite mer kraft i benen tror jag känslan hade varit som att studsa fram. Jag kunde ana en sån känsla, långt där nere under kroppen. Kanske finns det hopp i alla fall?

Nu, ca en timme efter avslutad runda, nyduschad och med en smothie i handen har jag nästan skakat av mig känslan av misslyckad runda. Tänker att det måste ha varit nån mening med den? Om inte annat fick jag ju lite frisk luft. Och kanske måste jag inse att just nu kommer det inte bli några stordåd i löparskorna. Nu får det mer handla om att finnas, må så bra som möjligt och att ta hand om mig och familjen. Stordåden får nog helt enkelt vänta!

När förutsättningar förändras

Ja. Ibland händer det. Det kommer in ovälkomna, oinbjudna och icke önskvärda moment i tillvaron. Just nu är allt lite upp och ner och vi tvingas ändra och prioritera om. Det tillhör livet, men just nu är det lite rörigt. Både i huvudet och runt omkring.
Och oväntade saker händer ju. Då måste man hantera det. Men hur, tänker jag?

Kanske genom att skriva en priolista? Vad som måste göras, vad som bör göras, vad som kan vänta till senare och vad som faktiskt inte behöver göras alls. Det finns faktiskt en del sånt märker jag. Sen finns det saker som inte måste göras i betydelsen överleva, men som ändå är viktigt för att må bra. Till den kategorin hör löpningen. Eller åtminstonde någon träning. Men allra helst löpning.

Inget är som löpning. Finns inget som kan rensa huvudet så som löpning. Få mig att tänka klarare. Få mig att bli piggare. Starkare. Gladare. Känna att jag lever. Gärna i skogen. Gärna längs en sjö. Men huvudsaken är att jag får springa. Ensam. Behöver inget sällskap när jag springer. Då vill jag vara ifred och låta tankarna flöda fritt. Känna att det är jobbigt, svettigt, tröttsamt, monotont och alldeles, alldeles underbart.

När jag kommer tillbaka är jag kanske inte en ny människa. Men i allafall en förnyad människa. Med mer energi, mer kraft och mer ork. Löpningen har gett mig så mycket. Och nu ska den få ge ännu lite mer. Och det vet jag att den kommer göra!

Om en stund ska jag åka och hämta unga dottern i skolan. Då kommer det inte finnas plats för grubblerier. Då ska vi bara skratta och busa. Hela kvällen. Och i morgon är en ny dag. Vem vet vad den kommer föra med sig!?!

Skövde 6-timmars - I år bara i tanken!

Idag är en väldigt speciell lördag. Inte bara för att solen skiner, det droppar från taket och att trädgården är full av snödroppar. Och egentligen är den väl inte så speciell i år, som den har varit tidigare år, egentligen.

Den här lördagen är det Skövde 6-timmars. Och jag är inte med! De senaste åren har jag sprungit, men av flera skäl valde jag bort det i år. Dels har jag löptränat för lite, men framför allt så disputerade en av mina bästa vänner igår och vi var bjudna på hennes fest. Gissa vilket som kändes viktigast, ett lopp eller kompisens stora dag? Inget svårt val alls!!

Men ändå har jag liksom lite svårt att släppa Bolognerskogen i Skövde. Jag springer med, fast i tanken. Jag inser att just nu är det 1 timme och 15 min kvar tills klockan ljuder och loppet är slut. Då bör man ha planerat så att man har passerat varvningen ganska nyss, annars får man vänta så länge innan Reima kommer med mäthjulet för att fastställa den exakta sträckan. Det brukar vara iskallt att bara stå och vänta. 

Såhär långt in i loppet, när man sprungit i knappt 5 timmar, brukar man vara ganska trött. Man börjar inse att det snart är slut och därmed kommer tröttheten mer påtagligt. Första året jag sprang hade jag många mil i benen innan loppet, och sprang länge innan det började bli trögt. Jag minns att när jag passerade halvmara sträckan, var allt fortfarande bara kul, och jag hade mycket ork kvar. Det året hade jag kraft kvar ända in i slutet och hade vi kunnat fortsätta en timme till hade jag klarat det. Många var rejält trötta, såklart, men jag malde på och höll farten bra och plockade placeringar hela vägen. 

Förra året hade jag inte sprungit lika mycket innan, och kände redan från början att det här kommer bli en lång dag. Det blev det också. Inte ett steg gick av sig självt. Men på nåt sätt går det, mycket tack vare alla andra deltagare. Och det är väl det som är det roliga med just varvbanor, att man träffar på samma personer hela tiden och till slut känner man varandra litegrann. Man hejar, uppmuntrar och ger varandra stöd när det behövs. Det är kul! 

Man kan ju så här i efterhand fundera lite på hur man ens klarar, eller tycker att det är kul, att springa i sex timmar, runt runt på en varvbana som bara är typ 1,5 km. Svaret på det är nog just att man träffar så många likasinnade och att man gör detta ihop på nåt vis. Det är nog det som är speciellt med just varvbanor. Första året funderade jag på hur jag skulle klara det mentalt, det borde ju bli ganska långtråkigt till slut. Men så blev det aldrig, vi hade så kul längs vägen så tråkigt blev det aldrig.

Det som också är kul är festen som är efteråt. Då samlas alla som vill på hotellet där nästan alla bor och äter, tar ett välförtjänt glas vin och bara pratar om hur det kändes i just den backen på 34.e varvet eller hur det kändes efter att ha passerat marathon eller något annat som bara är intressant för en insnöad och trött 6-timmarslöpare.

Vi får se, nästa år är en ny chans, jag kanske springer då igen!? Eller så hittar jag nåt annat lopp som jag vill testa på. Till att börja med ska jag simma Vansbro, sen får vi se!

Vill man läsa mina race reports hittar man de här:
Förra årets lopp, 2016
6-timmars premiär, 2015


Några bilder från Bolognerskogen, en vacker höstdag för ett par år sedan.

 

Sri Lanka - Ur en upptäckslöpares ögon

Det lät ju pretatiöst måste jag säga. Upptäckslöpare!

Fast det är lite så jag känner mig när jag är ute och springer på nya platser. Och nu är det många år sedan jag reste någonstans utan att packa ner springsakerna. Det är nåt speciellt med att ge sig ut och springa när man är ute och reser. Man vet inte vart man ska, vad man kommer att får se, om man ska hitta en bra runda eller om man får ta samma väg tillbaka, eller om det över huvudtaget funkar att springa. 

Just i detta fallet var kanske det sista det jag funderade mest på. Skulle det alls funka att springa? Det var över 30 grader varmt, högsta möjliga luftfuktighet och små vägar, proppfulla med allt, utom just löpare. Definitivt inte de bästa förutsättningarna för ett personbästa, men för att upptäcksspringa brukar trots allt det mesta funka. Så även här! 

Min första runda på vår resa på Sri Lanka sprang jag ihop med min sambo. Vi hade inte kollat ut nån runda på nån karta, utan sprang helt enkelt bara ut och följde den lilla vägen utanför tills den mynnade ut i en större väg. Den vägen var alldeles för mycket trafik på och kändes allt annat än lämplig för fotgängare så vi sprang helt enkelt tillbaka en bit, och hittade sedan en annan väg. Vägar som vi aldrig hade hittat om vi inte vågat ge oss ut. På de små korta 5 km som vi var ute kom vi förbi stora fina hus, små trasiga hus, en skola, några butiker, en järnväg, en lös ko, miljoner lösa hundar, snälla människor som hälsade och vinkade åt oss och massor av annat. Man kommer så nära när man springer. Är så närvarande. 

Våra nästkommande rundor var ungefär likadana, men allteftersom vi lärde oss trafiken, blev det alltmer avslappnat att springa. Ända tills det vid ett tillfälle rusade ut två hundar och ställde sig 1cm ifrån mig och började tokskälla. Jag som är lite lagom hundrädd i vanliga fall höll bokstavligen på att dö. Till slut fattade de att vi inte ville leka, attackera eller göra något illa så de drog sig tillbaka och la sig i skuggan igen. Pust! 

Efter en vecka i Negombo, strax norr om huvudstaden, var det dags att packa väskorna och bege oss söderut. Trots att Sri Lanka är ett litet land, var det ganska annorlunda i södern. Långa paradisstränder, vajande palmer och ett annat lugn på nåt vis. Mer turister, absolut, men de stora höga hotellkomplexen fanns inte utan man bodde på pyttesmå hotell, guesthouses osv. Turismen var en del av samhället, men tog inte över, vilket var skönt.

                           

Vägarna var större och bättre, vilket inte nödvändigtvis var bra ur löparsynpunkt. Trafiken var lite hårdare och det kändes inte speciellt lockande att ge sig ut att springa bland bussar och tucktuckar. Det blev ett par korta turer längs stranden i hop med dottern, som har för mycket spring i benen för att ligga still nån längre stund, innan jag hittade en bra gångväg. Där körde inga bilar, nåt mopedliknande kanske, men inga bilar. Gångvägen var precis platt och gick längs med järnvägen. Tämligen lättsprunget med andra ord, något som var ganska skönt i värmen. Vem behöver långa backar i typ 30 graders värme? Jag och dottern sprang gångvägen tillsammans ett par gånger. Det blev inte så långt, jag hade lovat att vi skulle vända så fort hon ville. Jag tycker hon orkar bra, bara man tar bort pressen och låter henne bestämma takten. Första rundan blev 3 km och andra blev 4. Inte så illa av en 12-åring i den värmen!

                                 

För egen del hann jag med ytterligare några rundor tidigt på morgon, innan det blivit så varmt. Då var jag ute själv, medan familjen sov. Det är verkligen nåt speciellt med att springa på morgonen. Jag älskar att se saker vakna. Se barnen komma ut ur sina hus i fina vita skolkläder, se tanterna sopa bort nedfallna blad och skräp utanför husen och se handlarna plocka fram frukt och grönsaker inför dagens kommers. Och när jag kommer tillbaka har alla vaknat och det är dags att gå och äta frukost. En dag som börjar så, kan bara inte gå fel!

                                 

Sista dagen skulle vi ge oss ut en sista gång, men det hade redan blivit så varmt så vi helt enkelt inte orkade. Jag och stora flickan valde i stället en powerwalk längs med stranden. Barfota i vattenbrynet pratade vi om allt möjligt, hur härligt vi haft det och hur skönt det nog skulle bli att komma hem igen.

                                  

Nu efter knappt två dagar hemma ser jag tillbaka på vår resa med ett stort leende. Ur ett löparperspektiv är kanske inte Sri Lanka det bästa valet, det är helt enkelt svårt att få till några vettiga rundor. Men ur alla andra perspektiv är det helt perfekt. Varmt, vackert, vänligt - och alldeles, alldeles underbart!

Time outerna avlöser varandra....

Det här året har bloggandet verkligen inte börjat bra. Jag har ju aldrig tillhört den flitiga skara som lägger ut ett inlägg om dagen, men 1-2 i veckan brukar det kunna bli.

Men nu. Ingenting! Total idetorka, oinspiration, lättja eller vad det nu beror på. Har oavsett orsak inte riktigt haft lust att skriva. Och då låter jag hellre bli. Bloggen är min hobby, min avkoppling och något som normalt sett ger mig inspiration. Den ska inte bli en källa till stress eller prestationskrav. Därav att antalet inlägg har varit lite lägre.

Men för att summera lite hur året har börjat ur träningssynpunkt. Alltså avseende min egen träning, så har det varit desto bättre. Bortsett från den träning jag får via jobbet, och det är många timmar i veckan, har jag kört 2-3 egna kortare styrkepass samt 2-3 kortare löprundor per vecka.
Vad gäller styrkepassen har jag fokuserat på att lyfta tyngre. Tyngre för mig är inga monstervikter, men det har ändå blivit personbästa i både marklyft och knäböj. Det får man vara nöjd med, även om "rekord" av olika slag inte primärt är det som driver, eller motiverar mig mest.

Nu är det dags för ytterligare en time out. Om ett par timmar stänger jag ner datorn för ett par veckor vila från dator, blogg, mobiltelefon och annat sånt. Ingen styrketräning blir det heller, bara lite härliga löprundor. Om jag vill!

So long!

Fånga träningstillfället när det kommer!

Som jag skrivit om ibland tidigare så vill jag inte vara alltför planerad när det kommer till min egen träning utan tycker om att ta det lite som det kommer. Har såklart följt träningsprogram genom åren, både för löpning och styrketräning, men det jag gillar mest är att känna efter vad jag vill göra, och förstås vad som passar med tanke på familj, andra aktiviteter osv.

I lördags fick jag av en slump nys om att några som jag lite vagt känner skulle ut på isen och åka skridskor. Jag blev sugen och hängde på! Helt oplanerat och helt anspråkslöst, bara upp på vinden och leta fram grejerna, packa lite fika och så iväg. Inte krångligare än så! 

Och vilken förmiddag vi hade! Spegelblank is, lagom mycket blåst och bara helt enkelt underbart. Det enda som saknades var kanske lite sol, men vad gjorde det? Så himla härligt!! Älskar verkligen att åka långfärdsskridskor. Det är lite som att springa långpass i skogen. Fast på isen, om ni förstår hur jag menar. Lågintensivt, ute länge, naturupplevelse, meditativt och bara här och nu. Precis så som jag tycker allra bäst om. 

Förra helgen fick jag också erbjudande om att åka med, men då vågade jag inte. Tyckte att isen verkade för svag trots att den var typ 20 cm. Sen ångrade jag mig nästan hela veckan bara för att jag var sån fegis. Kanske därför som denna turen kändes så extra bra?

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jo, att man ska ta tillfället när det kommer. Släppa taget och hänga på. Jag tycker inte om nyårslöften, men om jag ändå skulle ha ett så vore det nog att mer ta vara på tillfällena när de dyker upp. Man ångrar aldrig det man gjorde. Bara det man inte gjorde. Även om det är en så liten sak som en skridskotur!

Psst...
Titta gärna på den filmen nedan,"Great day on the ice" som Patrik Bengtsson spelade in under turen. Superfin, verkligen!!

Great day on the ice - The Movie!

Crossfit intensivkurs - Crossfit intensiv träningsvärk!

I lördags hade jag förmånen att få vara med om något riktigt roligt!! Jag själv och mina kompisar Sara och Carina gick nämligen en intensivkurs i Crossfit. Genom åren har jag testat crossfit lite sporadiskt i olika sammanhang, när tillfällena har dykt upp. Och nu dök det alltså upp ett nytt tillfälle. En möjlighet att under en hel dag gå igenom en massa övningar, begrepp, redskap och annat som har med crossfit att göra.

Sagt och gjort, kl 8 öppnade vi dörren till Vega Crossfit i Haninge och tog plats i boxen. Varför heter det "box" förresten, det är ju en vanlig träningslokal, fast med delvis annan utrustning!?

Förmiddagen var intensiv, med hjälp av tre jätteduktiga tjejer (hur vältränade som helst dessutom) gick vi igenom squats av olika slag. Air squat, Front squat, Back squat, Overhead squat osv. Jag har förstås kommit i kontakt med alla dessa varianter tidigare, men ändå så himla bra att få tränga in i tekniken igen, och även få lite input till hur man kan förklara och lära ut. Under förmiddagen jobbade vi även en del med rörlighet och avslutade med 21 burpees, 21 wall ball, 15 burpees, 15 Wall ball och slutligen 9 burpees och 9 wall ball.

Min kompis Carina och instruktör Anna...

...och kompis Sara

Under eftermiddagen fortsatte vi med marklyft, frivändningar och ryck. Vi gick även igenom olika pressar, lite kettlebells, pull ups, handstående, samt push jerk och push press. En del av detta kan jag bra sedan tidigare, medan andra delar var helt nya. Vissa övningar, typ push jerk, har jag nog aldrig jobbat med och det var därför jättesvårt. Svårt med tekniken och svårt med timingen i rörelsen. "Kom under med armen samtidigt som man flyttar ut fötterna"....eller om det var in med fötterna?!

Instruktör Andree´visar oss något svårt. För säkert hundrade gången!

Till slut fick jag till det hyggligt, även om det absolut skulle krävas mycket mer övning. Eftermiddagen avslutades med 10 min AMRAP, As Many Rounds As Possible, av 200 m löpning, 10 ball slam och 10 thrusters med boll. Där rök de sista krafterna kan jag säga....

Dagen var verkligen jättekul! Mitt syfte med att delta är inte att börja med Crossfit, även om det nog är en träningsform som skulle pass mig ganska bra. Jag ville mer ha inspiration till min verksamhet, mina pass och till mina PT kunder. Kanske få lite nya idéer och lite ny energi till min egen träning. Utan tvekan kan jag säga att jag verkligen fick allt av allt! Så mycket inspiration, så mycket input, så mycket idéer.

Och dessutom, SÅ MYCKET TRÄNINGSVÄRK!!! Riktig toppendag alltså!

Nu tittar jag fram igen!

Jag kan konstatera att det är över två veckor sedan jag bloggade senast. Under dessa två veckor har jag fått massor med intressanta och inspirerande poster i mitt flöde från andra lite mer produktiva bloggare. I mitt stilla sinne undrar jag hur det går till. Vad får ni alla kul idéer ifrån och vad gör man när man har total idétorka!?! Det sistnämnda har varit mitt bekymmer de sista veckorna. Trots en hel del ledig tid har jag inte haft lust att skriva, har inte haft några idéer och inga ord har kommit naturligt. Men nu är jag på gång igen, har tagit mig upp ur dvalan, tittar framåt och har börjat ta itu med allt som har legat on-hold.

Året börjar bra tycker jag, har redan en hel del planer:

* Gå en intensivkurs i Crossfit, redan nu på lördag. Behöver lite mer energi och idéer till min verksamhet och hoppas kunna få en del input som kan användas i mina pass och med PT kunder.

* Åka på två veckor semester till Sri Lanka. Lite senare i vinter, men jag längtar redan!

* Simma Vansbrosimmet ihop med min kompis Sara. 

* Förhoppningsvis (hoppas, hoppas, hoppas!!) kan jag vara med på Må Bra dagarna uppe i Norrland i augusti som bl.a. min goda vän Maja är med och arrangerar. Tänk er en långhelg med vandring, fjällöpning, yoga, god mat etc långt upp i Norrländska fjällen. Hur härligt låter inte det??

* Vad jobbet beträffar kommer jag utöka mitt samarbete med ett av gymmen jag jobbar med nu under våren. Det känns väldigt kul! 

* Jag kommer även i år att vara med som arrangör och sponsor till Ironhen Skogås. Härligt projekt, en riktig höjdpunkt i slutet på augusti. 

* Samt några ytterligare saker som ännu inte är helt klara! 

Vilken lista va?! Inte så illa, och det är inte ens halva januari än. Det kommer nog bli ett bra år, det här också! 

Förresten, vad har ni för planer?

Årets första höjdpunkt har redan ägt rum . Skidåkning i Hälsingland i isande kyla!