Trosa Ultra Backyard, vilka kämpar!

Sitter och förundras över de som sprang Trosa Ultra Backyard i lördags. Eller egentligen förundras jag över hur så många kunde springa så länge. Hur är det bara möjligt?

När jag först hörde talas om loppet tänkte jag att det är ju så galet, så det borde inte vara så många som vill/kan/klarar att springa speciellt många varv. Det tar ju dessutom ganska lång tid, så om man inte blir trött i kroppen, borde man ju bli så trött i huvudet så att man inte orkar fortsätta för det. Men det var ju hur många som helst som bara fortsatte och fortsatte. När jag inte orkade följa längre (och då följde jag bara via nätet!!) frampå lördagkvällen, var det fortfarande ofattbart många som fortfarande var med. Efter 12 timmar var det ca 50 löpare kvar, vilket jag tycker är otroligt imponerande. Och när jag vaknade på söndagsmorgonen och de hade sprungit nästan ett dygn var det ett tiotal kvar. Hur kan så många klara att springa så länge?!? Helt otroligt!

För er, som precis som jag innan i fredags, inte vet vad detta lopp innebär så funkar det ungefär såhär. 

Start kl 11. Man springer en varvbana som är ca 6,7 km lång. Vid varje hel timme får man börja ett nytt varv. Den som springer flest varv vinner. Ungefär så. 

Vid första anblicken kan det ju tyckas ganska ok. För om man håller sig springande hinner man ju faktiskt vila lite innan det är dags att ge sig ut på nästa. Och man hinner dessutom (nästan) gå ett varv på en timme. 

MEN. Har man någon gång sprungit ultradistanser, eller åtminstone riktigt långt, vet man att avbrotten är svåra. I början är det ok. Men ju längre tiden går, desto värre är det att komma igen och komma igång igen. Samtidigt som avbrotten såklart ger möjlighet till vila och energipåfyllnad om man mentalt klarar att samla kraft och börja om så många gånger. 

Själv har jag sprungit marathon, 6-timmarslopp, 50 km-lopp och en del ultraintervaller, med aldrig sprungit den här typen av lopp. Visste faktiskt inte ens att det fanns, innan jag av en slump stötte på detta i fredags. Det är ju alltså inte utan att jag börjar fundera på om detta vore något för mig. Hur många varv skulle jag ha rimlig chans att klara av? 10? 15? Inte en aning faktiskt!

Just nu känns det dock ganska långt borta. Har ju inte löptränat på nåt vettigt sätt på ganska länge, så det första är nog att överhuvudtaget få till nån regelbunden löpträning. Men det seglar definitivt upp på listan över saker jag måste testa! Ihop med tusen andra grejer säkert. 

Det tål helt klart att tänkas på. Och tränas för! Tillsvidare nöjer jag mig med att imponeras över årets resultat. 33 varv för vinnande kille och 31 varv för vinnande tjej. Hur i hela världen kan man springa så länge? Jag är så sjukt imponerad över alla er som genomförde loppet. Utifrån egna förutsättningar gjorde ni alla en toppenfin insats. 

Tack också för extra inspiration, det kunde jag behöva!! Keep running! 

Jag vill inte ha nån tantreklam!!

Jag vet att jag numera är närmare 50 än 40. Jag vet, för det var ju jag själv som fyllde år alldeles nyss!  Men jag känner mig mer som typ 35, är starkare nu än någonsin, och känner mig inte alls som någon som närmar sig pension. Men tydligen har jag ändå hamnat på andra sidan nån sorts gräns. Gränsen när det börjar komma en annan sorts reklam. Reklam riktad till "mogna kvinnor".

Det måste ha kommit fel! Jag är inte alls en mogen, vuxen kvinna, jag är faktiskt en ung, pigg, ytterst vältränad och totalt orynkig ung människa. Åtminstone ser jag det nästan så själv.

Måttet blev rågat när jag igår fick reklam från en tidning, ett av månadsmagasinen som riktar sig till "kvinnor mitt i livet". Till råga på allt toppar de med en artikel på första sidan som handlar om hur man ska äta för att bäst förbereda sig för klimakteriet. WTF!

Fel, fel, fel från början till slut!!!! Jag vill inte ha några råd om hur jag ska äta alls. Vi har nog med matfunderingar i vår familj just nu, men det kan ju förstås inte tidningen veta. Jag vill faktiskt bara äta det jag vill utan en massa råd och mirakel hit och dit. Sen känner jag mig inte alls i närheten av klimakteriet. Jag är ung! Men det kanske inte tidningen inte heller kan veta, hur jag känner mig?! 

Eller så är jag bara stingslig? Stingslig och grinig. Som en tonåring. Jag vill faktiskt ha reklam om träningssaker, god mat, resor, äventyr och kanske nån onödig hudvårdssak. Men inte klimakteriegrejs!

Vad skönt! Nu har jag fått vara arg en stund, känns mycket bättre! Så nu tänker jag fortsätta att känna mig precis så ung som jag är :-)

Inte nu. Men sen!

Tid för ego...

Nu på sista tiden har jag inte jobbat så mycket, och har dessutom haft ett stort behov av att fylla på energireserverna. Har därför haft mer tid, och även helt enkelt tagit mig tid, att vara lite mer ego. Under väldigt korta stunder förvisso, men ändå.

Ego för mig är väldigt mycket att få göra ingenting, få till lite vardagslyx och att träna bara för att det är kul, bara för min egen skull. 

Göra ingenting kan vara att sätta mig i soffan och bläddra i en tidning eller plocka upp nåt gammalt TV program på paddan, kanske nåt jag inte hunnit eller velat se tidigare. Alltså väldigt enkla saker, men ändå sånt som, åtminstone jag, tar bort när jag inte tycker att jag hinner.

Vardagslyx är ungefär samma sak egentligen. Men även att äta extra goda saker, fast det bara är måndag. Eller att duscha och använda de extra dyra cremerna efteråt. Eller att gå på yoga, bara för att det är så skönt.

Och så löpningen såklart! Älskade löpningen! Livlinan!

Löpningen som alltid haft en stor plats i mitt liv har under de sista året hamnat lite på undantag. Inte för att jag har velat, men för att jag har tränat så mycket annat. Men nu, när det har funnits lite utrymme, är löpningen det första jag har tagit upp. Att jag inte sprungit så mycket märks tydligt, konditionen finns, men benen vet knappt hur man gör. Under påskhelgen fick jag till tre rundor. Inte så långa, och definitivt inte så snabba, men ändå. En långsam runda är också en runda. Och just nu är det viktigast att få springa, inte hur fort det går. 

På annandag påsk ville unga dottern ut och cykla. Jag drog på mig springkläderna och hängde på. Var trött och seg till en början, vilket inte hon var. Jag fick trycka på ordentligt för att hänga med. Och faktiskt funkade det ganska bra. Hon är kul att vara ute med. Hon cyklar ifrån mig, och efter en bit stannar hon och väntar in snigelmorsan. När jag närmar mig klappar hon händerna och ropar heja, heja. Då känner jag mig som en supersprinter!

Hon fick mig i alla fall att öka farten betydligt, vill ju inte att hon ska hamna för långt före. Hon retas så mycket då. En gång krockade vi till och med, så fort gick det. Hon svängde till vänster, och jag svängde till höger, och så krockade vi. Först blev vi lite arga på varandra, sen skrattade vi. Det är ju trots allt lite komiskt att krocka med sin spring- och cykelkompis! 

Nu är påsklovet slut, och vi försöker hitta tillbaka till nån sorts vardag. En vardag som bara måste innehålla både egotid och lyxtid. Och så lite löpning mellan varven. Då kommer vi nog alla att må som bäst, tror jag!!

Att hitta nya rutiner, nya förhållningssätt och nya tankar

Jag är helt överväldigad! Så många som har tagit sig tid att läsa, kommentera, höra av sig och bara velat visa medmänsklighet efter mitt förra inlägg. Så många underbara människor det finns! Och efter fredagens oerhört tragiska händelse tycker jag att det finns hur många exempel på det som helst. Vilken värme det finns, när det verkligen behövs!!

Här hemma präglas tillvaron av att hitta ett nytt sätt att tänka, nya sätt att vara på och att hitta tillbaka till lite vardag och normalitet mitt i allt. Inte så enkelt alla gånger, men vi gör så gott vi kan. Normalt sett är vi en aktiv familj med mycket uteaktiviteter och en hel del träning av olika slag. Vi gillar att vara ute i skogen, att springa, orientera och även med cykel. Just nu är det inte alls läge för fysiska ansträngningar för vår stora flicka. All energi måste läggas på återhämtning och att ta igen det som förlorats. Sen, kan det bli tal om lättare träning. För en person som gillar att träna är detta såklart oerhört frustrerande och inte alltid så lätt att förstå eller acceptera. 

Det gäller alltså att försöka hitta nya saker. Saker som kan vara möjliga att göra inom de snäva ramar vi har. Vi har tagit korta promenader och vi har cyklat lite. Och igår hittade vi ett kort yogaprogram för nybörjare på nätet. Vi är båda nybörjare på yoga, även om jag har kört en del lite från och till sådär. Det kanske kunde vara något? Nåt att göra och upptäcka tillsammans? Enkla positioner, i lugnt tempo. Det fastnade vi för, och i morse rullade vi därför ut våra yoga mattor och körde igenom programmet ihop. 

Som de nybörjare vi är gick det lite knackigt och vi andades nog lite fel ibland. Men vi hade mysigt och vi gjorde något. Vi tyckte båda att det var väldigt behagligt och skönt. Detta ska vi försöka köra ett par gånger i veckan. Jag tänker att framöver borde det vara jättehärligt att yoga ute i mitt nya växthus. När det blir lite varmare och det börjar gro, då ska vi absolut prova att yoga i växthuset! 

Programmet som var på ca 30 min, omfattade de vanligaste positionerna i ett lugnt tempo. Inte alls svårt att hänga med eller att klara, även om vi nog gjorde lite fel här och där. Om det är nån som vill prova så hittar ni programmet här! 

När livet tar en annan vändning

Ni som följer min blogg vet att det har varit tungt på slutet. Att det har hänt saker. Jag har varit orolig, ledsen, orkeslös och -fukuserad på att lära mig hantera den här nya situationen. Många av er har hört av sig, via bloggen, via facebook, via telefon och sms. Tack så jättemycket för ert stöd och er omtanke. Det värmer så mycket att det finns så många, som jag egentligen inte känner, som bryr sig och som tar sig tid. Så tack igen snälla ni!

Det som har hänt är att vår stora flicka, vår 12-åring, har drabbats av ätstörningar. Vi anade för någon månad sedan att allt inte stod rätt till, hennes beteende hade på något sätt ändrats. Sedan blev det snabbt värre för att sedan bli riktigt, riktigt illa. Vi tog henne akut till sjukhus där vi fick stanna en vecka. Låg puls, undernärd och fullkomligt orkeslös. Det här är utan tvekan det absolut värsta jag har varit med om. Oron man känner, maktlösheten och den stora, stora sorgen över hur hon har kunnat få detta. Min lilla unge. Min lilla, lilla unge.

Det är så hemskt att se sitt älskade barn så dålig. Det gör så ont. Så ont att det inte går att beskriva. Så många tankar som snurrar, vad har vi gjort för fel, hade vi kunnat märka det tidigare, hade vi kunnat undvika detta? Jag vet inte. Finns inga svar just nu. Kanske får vi heller inga svar på varför?! Och kanske är det inte så viktigt? Det som däremot är viktigt är hur vi ska kunna hantera och hjälpa henne ur detta. Vi är bara i början ännu, har varit hemma från sjukhuset i en och en halv vecka bara. Men det har börjat bra tycker vi, hon har redan gjort framsteg, även om vi inser att det är en väldigt lång väg kvar. Vi tar en dag i taget just nu. Gråter, gläds över framgångar och försöker hitta rätt i allt som händer. Vi har fått fantastiskt bra hjälp från sjukvården och tillhör nu ett team av läkare, psykologer och vårdare som ska stötta och hjälpa oss på alla sätt i vardagen. För att lära oss detta, för att hjälpa oss vända rätt igen, och för att klara resan tillbaka till frisk. För hon ska bli frisk! SKA bli frisk!!

Den här bloggen handlar ju normalt sett om hälsa och träning. Tanken är såklart att det ska förbli så. Men jag känner också att när så här stora saker tar sig in i livet, påverkas man ju på alla plan. Tvingas omvärdera, prioritera om, och lära sig hantera nya saker. Självklart kommer min blogg inte handla om dotterns sjukdom, men den kommer helt klart att påverkas. Jag vill berätta vad som har hänt och jag vill vara öppen. Utan att lämna ut henne, eller göra intrång i hennes privata sfär. Hon vet att jag skriver detta, hon har läst, och hon har gett sin tillåtelse att berätta. Annars hade jag inte gjort det.

Just nu sitter vi ute i solen. Hämtar kraft, småpratar och tycker att allt känns ganska ok. Jag ser att hon har fått nya fräknar på näsan och ögonen ser lite piggare ut. Det ska gå nog bra det här!!

Sjön precis nära där vi bor, under vår lilla eftermiddagspromenad.

Usch, vad tungt!!

Vissa rundor borde kanske aldrig springas? När man redan innan känner att huvudet är slut och att kroppen om möjligt är ännu slutare. När man känner sig så trött på alla plan så att hela organismen säger nej. Och ändå gör man det. Ger sig ut.
I kväll var en sån kväll. Jag var så trött, så slut, både mentalt och även fysiskt. Inte så konstigt kanske efter de senaste veckornas turbulens och oro. Allt har blivit lite lugnare, och då, när den får, slår den bedövande tröttheten till. Tidigare fanns det ingen plats för den, men nu har den tagit ett beslutsamt grepp om mig. Och den kommer nog att stanna ett tag kan jag tro?!

I vilket fall. Jag tänkte att en stilla löprunda kanske skulle göra gott. Det mesta brukar bli bättre efter en löprunda. Det är alltid svårast innan. Och så vidare.... Men inte ikväll. Jag var precis så trött som jag egentligen visste att jag var. Benen som klumpar. Det var bara första kilometern som var lätt, för då går det nedför. Att kalla det för löprunda är verkligen att ta i, mer lufsa, gå eller kanske bara ta sig fram. Hade inte ens lyckats bli varm innan jag efter 6,5 km var hemma igen. Trots att jag hade både ullunderställströja och vintertights i 8 graders värme.

Detta tillhör verkligen inte vanligheten. Jag brukar alltid hitta känslan, om inte annat när jag kommit hem. Men idag var det bara tungt. Det som lyste upp hela den miserabla rundan var att det var premiärturen med mina nya springskor. De har stått i garderoben ett tag och väntat. Jag köpte dem på rea i vintras, minns inte riktigt vilken modell det är, mer än att det är nån jag aldrig tidigare provat. Jag har väntat på att det skulle bli torrt ute och sen har jag nog glömt bort dem lite. Tills idag.

Och de kändes faktiskt verkligen jättebra! Bra studs, lagom med dämpning och plats för hela foten. Bara en sån sak. Hade jag haft lite mer kraft i benen tror jag känslan hade varit som att studsa fram. Jag kunde ana en sån känsla, långt där nere under kroppen. Kanske finns det hopp i alla fall?

Nu, ca en timme efter avslutad runda, nyduschad och med en smothie i handen har jag nästan skakat av mig känslan av misslyckad runda. Tänker att det måste ha varit nån mening med den? Om inte annat fick jag ju lite frisk luft. Och kanske måste jag inse att just nu kommer det inte bli några stordåd i löparskorna. Nu får det mer handla om att finnas, må så bra som möjligt och att ta hand om mig och familjen. Stordåden får nog helt enkelt vänta!

När förutsättningar förändras

Ja. Ibland händer det. Det kommer in ovälkomna, oinbjudna och icke önskvärda moment i tillvaron. Just nu är allt lite upp och ner och vi tvingas ändra och prioritera om. Det tillhör livet, men just nu är det lite rörigt. Både i huvudet och runt omkring.
Och oväntade saker händer ju. Då måste man hantera det. Men hur, tänker jag?

Kanske genom att skriva en priolista? Vad som måste göras, vad som bör göras, vad som kan vänta till senare och vad som faktiskt inte behöver göras alls. Det finns faktiskt en del sånt märker jag. Sen finns det saker som inte måste göras i betydelsen överleva, men som ändå är viktigt för att må bra. Till den kategorin hör löpningen. Eller åtminstonde någon träning. Men allra helst löpning.

Inget är som löpning. Finns inget som kan rensa huvudet så som löpning. Få mig att tänka klarare. Få mig att bli piggare. Starkare. Gladare. Känna att jag lever. Gärna i skogen. Gärna längs en sjö. Men huvudsaken är att jag får springa. Ensam. Behöver inget sällskap när jag springer. Då vill jag vara ifred och låta tankarna flöda fritt. Känna att det är jobbigt, svettigt, tröttsamt, monotont och alldeles, alldeles underbart.

När jag kommer tillbaka är jag kanske inte en ny människa. Men i allafall en förnyad människa. Med mer energi, mer kraft och mer ork. Löpningen har gett mig så mycket. Och nu ska den få ge ännu lite mer. Och det vet jag att den kommer göra!

Om en stund ska jag åka och hämta unga dottern i skolan. Då kommer det inte finnas plats för grubblerier. Då ska vi bara skratta och busa. Hela kvällen. Och i morgon är en ny dag. Vem vet vad den kommer föra med sig!?!

Skövde 6-timmars - I år bara i tanken!

Idag är en väldigt speciell lördag. Inte bara för att solen skiner, det droppar från taket och att trädgården är full av snödroppar. Och egentligen är den väl inte så speciell i år, som den har varit tidigare år, egentligen.

Den här lördagen är det Skövde 6-timmars. Och jag är inte med! De senaste åren har jag sprungit, men av flera skäl valde jag bort det i år. Dels har jag löptränat för lite, men framför allt så disputerade en av mina bästa vänner igår och vi var bjudna på hennes fest. Gissa vilket som kändes viktigast, ett lopp eller kompisens stora dag? Inget svårt val alls!!

Men ändå har jag liksom lite svårt att släppa Bolognerskogen i Skövde. Jag springer med, fast i tanken. Jag inser att just nu är det 1 timme och 15 min kvar tills klockan ljuder och loppet är slut. Då bör man ha planerat så att man har passerat varvningen ganska nyss, annars får man vänta så länge innan Reima kommer med mäthjulet för att fastställa den exakta sträckan. Det brukar vara iskallt att bara stå och vänta. 

Såhär långt in i loppet, när man sprungit i knappt 5 timmar, brukar man vara ganska trött. Man börjar inse att det snart är slut och därmed kommer tröttheten mer påtagligt. Första året jag sprang hade jag många mil i benen innan loppet, och sprang länge innan det började bli trögt. Jag minns att när jag passerade halvmara sträckan, var allt fortfarande bara kul, och jag hade mycket ork kvar. Det året hade jag kraft kvar ända in i slutet och hade vi kunnat fortsätta en timme till hade jag klarat det. Många var rejält trötta, såklart, men jag malde på och höll farten bra och plockade placeringar hela vägen. 

Förra året hade jag inte sprungit lika mycket innan, och kände redan från början att det här kommer bli en lång dag. Det blev det också. Inte ett steg gick av sig självt. Men på nåt sätt går det, mycket tack vare alla andra deltagare. Och det är väl det som är det roliga med just varvbanor, att man träffar på samma personer hela tiden och till slut känner man varandra litegrann. Man hejar, uppmuntrar och ger varandra stöd när det behövs. Det är kul! 

Man kan ju så här i efterhand fundera lite på hur man ens klarar, eller tycker att det är kul, att springa i sex timmar, runt runt på en varvbana som bara är typ 1,5 km. Svaret på det är nog just att man träffar så många likasinnade och att man gör detta ihop på nåt vis. Det är nog det som är speciellt med just varvbanor. Första året funderade jag på hur jag skulle klara det mentalt, det borde ju bli ganska långtråkigt till slut. Men så blev det aldrig, vi hade så kul längs vägen så tråkigt blev det aldrig.

Det som också är kul är festen som är efteråt. Då samlas alla som vill på hotellet där nästan alla bor och äter, tar ett välförtjänt glas vin och bara pratar om hur det kändes i just den backen på 34.e varvet eller hur det kändes efter att ha passerat marathon eller något annat som bara är intressant för en insnöad och trött 6-timmarslöpare.

Vi får se, nästa år är en ny chans, jag kanske springer då igen!? Eller så hittar jag nåt annat lopp som jag vill testa på. Till att börja med ska jag simma Vansbro, sen får vi se!

Vill man läsa mina race reports hittar man de här:
Förra årets lopp, 2016
6-timmars premiär, 2015


Några bilder från Bolognerskogen, en vacker höstdag för ett par år sedan.

 

Sri Lanka - Ur en upptäckslöpares ögon

Det lät ju pretatiöst måste jag säga. Upptäckslöpare!

Fast det är lite så jag känner mig när jag är ute och springer på nya platser. Och nu är det många år sedan jag reste någonstans utan att packa ner springsakerna. Det är nåt speciellt med att ge sig ut och springa när man är ute och reser. Man vet inte vart man ska, vad man kommer att får se, om man ska hitta en bra runda eller om man får ta samma väg tillbaka, eller om det över huvudtaget funkar att springa. 

Just i detta fallet var kanske det sista det jag funderade mest på. Skulle det alls funka att springa? Det var över 30 grader varmt, högsta möjliga luftfuktighet och små vägar, proppfulla med allt, utom just löpare. Definitivt inte de bästa förutsättningarna för ett personbästa, men för att upptäcksspringa brukar trots allt det mesta funka. Så även här! 

Min första runda på vår resa på Sri Lanka sprang jag ihop med min sambo. Vi hade inte kollat ut nån runda på nån karta, utan sprang helt enkelt bara ut och följde den lilla vägen utanför tills den mynnade ut i en större väg. Den vägen var alldeles för mycket trafik på och kändes allt annat än lämplig för fotgängare så vi sprang helt enkelt tillbaka en bit, och hittade sedan en annan väg. Vägar som vi aldrig hade hittat om vi inte vågat ge oss ut. På de små korta 5 km som vi var ute kom vi förbi stora fina hus, små trasiga hus, en skola, några butiker, en järnväg, en lös ko, miljoner lösa hundar, snälla människor som hälsade och vinkade åt oss och massor av annat. Man kommer så nära när man springer. Är så närvarande. 

Våra nästkommande rundor var ungefär likadana, men allteftersom vi lärde oss trafiken, blev det alltmer avslappnat att springa. Ända tills det vid ett tillfälle rusade ut två hundar och ställde sig 1cm ifrån mig och började tokskälla. Jag som är lite lagom hundrädd i vanliga fall höll bokstavligen på att dö. Till slut fattade de att vi inte ville leka, attackera eller göra något illa så de drog sig tillbaka och la sig i skuggan igen. Pust! 

Efter en vecka i Negombo, strax norr om huvudstaden, var det dags att packa väskorna och bege oss söderut. Trots att Sri Lanka är ett litet land, var det ganska annorlunda i södern. Långa paradisstränder, vajande palmer och ett annat lugn på nåt vis. Mer turister, absolut, men de stora höga hotellkomplexen fanns inte utan man bodde på pyttesmå hotell, guesthouses osv. Turismen var en del av samhället, men tog inte över, vilket var skönt.

                           

Vägarna var större och bättre, vilket inte nödvändigtvis var bra ur löparsynpunkt. Trafiken var lite hårdare och det kändes inte speciellt lockande att ge sig ut att springa bland bussar och tucktuckar. Det blev ett par korta turer längs stranden i hop med dottern, som har för mycket spring i benen för att ligga still nån längre stund, innan jag hittade en bra gångväg. Där körde inga bilar, nåt mopedliknande kanske, men inga bilar. Gångvägen var precis platt och gick längs med järnvägen. Tämligen lättsprunget med andra ord, något som var ganska skönt i värmen. Vem behöver långa backar i typ 30 graders värme? Jag och dottern sprang gångvägen tillsammans ett par gånger. Det blev inte så långt, jag hade lovat att vi skulle vända så fort hon ville. Jag tycker hon orkar bra, bara man tar bort pressen och låter henne bestämma takten. Första rundan blev 3 km och andra blev 4. Inte så illa av en 12-åring i den värmen!

                                 

För egen del hann jag med ytterligare några rundor tidigt på morgon, innan det blivit så varmt. Då var jag ute själv, medan familjen sov. Det är verkligen nåt speciellt med att springa på morgonen. Jag älskar att se saker vakna. Se barnen komma ut ur sina hus i fina vita skolkläder, se tanterna sopa bort nedfallna blad och skräp utanför husen och se handlarna plocka fram frukt och grönsaker inför dagens kommers. Och när jag kommer tillbaka har alla vaknat och det är dags att gå och äta frukost. En dag som börjar så, kan bara inte gå fel!

                                 

Sista dagen skulle vi ge oss ut en sista gång, men det hade redan blivit så varmt så vi helt enkelt inte orkade. Jag och stora flickan valde i stället en powerwalk längs med stranden. Barfota i vattenbrynet pratade vi om allt möjligt, hur härligt vi haft det och hur skönt det nog skulle bli att komma hem igen.

                                  

Nu efter knappt två dagar hemma ser jag tillbaka på vår resa med ett stort leende. Ur ett löparperspektiv är kanske inte Sri Lanka det bästa valet, det är helt enkelt svårt att få till några vettiga rundor. Men ur alla andra perspektiv är det helt perfekt. Varmt, vackert, vänligt - och alldeles, alldeles underbart!

Time outerna avlöser varandra....

Det här året har bloggandet verkligen inte börjat bra. Jag har ju aldrig tillhört den flitiga skara som lägger ut ett inlägg om dagen, men 1-2 i veckan brukar det kunna bli.

Men nu. Ingenting! Total idetorka, oinspiration, lättja eller vad det nu beror på. Har oavsett orsak inte riktigt haft lust att skriva. Och då låter jag hellre bli. Bloggen är min hobby, min avkoppling och något som normalt sett ger mig inspiration. Den ska inte bli en källa till stress eller prestationskrav. Därav att antalet inlägg har varit lite lägre.

Men för att summera lite hur året har börjat ur träningssynpunkt. Alltså avseende min egen träning, så har det varit desto bättre. Bortsett från den träning jag får via jobbet, och det är många timmar i veckan, har jag kört 2-3 egna kortare styrkepass samt 2-3 kortare löprundor per vecka.
Vad gäller styrkepassen har jag fokuserat på att lyfta tyngre. Tyngre för mig är inga monstervikter, men det har ändå blivit personbästa i både marklyft och knäböj. Det får man vara nöjd med, även om "rekord" av olika slag inte primärt är det som driver, eller motiverar mig mest.

Nu är det dags för ytterligare en time out. Om ett par timmar stänger jag ner datorn för ett par veckor vila från dator, blogg, mobiltelefon och annat sånt. Ingen styrketräning blir det heller, bara lite härliga löprundor. Om jag vill!

So long!