Nu är det en rolig tid - nästan hela tiden!

Nu händer det roliga saker hela tiden! Hinner nästan inte avsluta en kul grej innan nästa knackar på dörren.

Helgen tillbringade jag och mannen i Borgholm, ensamma utan barnen. Vi älskar våra barn, men ibland är det skönt, eller rentav livsavgörande att få vara lite ifred. Särskilt efter denna våren och vintern kändes det riktigt skönt att få checka ut och bara få vara. Dessvärre var inte vädret riktigt med oss, de hällregnade de två dygnen vi var där, så det blev en lite annorlunda Ölandsvistelse än vi tänkt oss. Men det gjorde inte så mycket, vi hittade på roliga grejer ändå och hann även med två ordentliga löprundor i regnet. Kändes riktigt bra att springa tillsammans, det blir inte så ofta när vi är hemma. Så skönt att springa när luften är full av syre. Båda rundorna gick riktigt snabbt, för att vara mig alltså, och jag kände kraften i benen igen. Det var länge sedan! 

Dyngsur men ruskigt nöjd!

Ser nu fram emot mina tre semesterveckor som garanterat kommer ägnas en hel del åt löpning. Och åt cykel och vandring och andra uteaktiviteter såklart!

Men först ut, redan till helgen -Vansbrosimningen!!

Det har jag aldrig gjort tidigare så det känns spännande och kul på alla sätt. Min kompis befinner sig redan i Dalarna och jag åker dit till helgen och möter upp. Har såklart inte simmat så mycket som jag borde innan, men vad tusan, hur svårt kan det vara!? Medströms i två km, då ska jag bara glida med och styra mig fram mellan andra tantsimmande simmare, ha ha. Sen motströms sista km, då får jag väl koppla in pannbenet och muskelkraften och allt möjligt annat och kämpa på kan jag tro. Men alltså, det borde ändå bara vara en km som är värd namnet!? Ni märker att jag försöker avdramatisera det hela lite hoppas jag...

Under veckan kommer jag som vanligt köra passen på gymmet, som tack och lov inte är alltför många nu när det är sommar, och så kommer jag köra ett par egna pass på utegymmet. Samt i bästa fall en orienteringstävling i morgon. I sämsta fall blir det inget orienterande för egen del, utan bara skuggandes en nioåring. Och det kanske egentligen vore det bästa, att spara på krafterna så mycket det går. Utfall att det första två km trots allt kräver lite mer än att bara glida med strömmen och styra lite?! Hm.....

Lite blandade Ölandsbilder....

Paradisverkstan i Färjestaden

Borgholms slott

På väg hem, då sken solen!!

Nu får det vara slut på velandet!

Så. Beslutat. Avgjort. Anmält och inskickat. Till och med betalt!

Ibland är jag den mest veliga människa som finns. Tar allt på liv och död typ. Fast det bara, hmm, gäller en utbildning. Nu har jag iallafall gjort slag i saken, satt ner båda fötterna, och anmält mig till en massageterapeut utbildning med start i mitten på hösten. Ingen stor sak kan ju tyckas, men av någon anledning har jag tvekat, funderat, velat, bestämt mig, ändrat mig igen och så har jag hållt på sista tiden. Tills jag nu idag till slut tog det där sista beslutet och både anmälde mig och betalde kursavgiften. Innan jag skulle ångra mig igen. Just nu känns det riktigt jäkla bra faktiskt. Skönt att jag anmälde mig till slut!!

PT utbildningen var helt klart bland det roligaste jag har gjort i mitt liv. Och nu ska jag få gå en utbildning till, vidareutbilda mig inom hälsa och friskvård, och få ytterligare ett ben att stå på. Det tror jag kommer bli bra för mig. Jag ska gå även denna utbildning på Axelsons och bara det kommer bli jättekul, välrenommerad skola med lång tradition. 

Kommer bli lite som att komma hem igen!

Veckans höjdare

Ytterligare en vecka är till ända och som vanligt har den bjudit på både med- och motgångar. Just nu varken orkar eller vill jag tänka på det som har varit jobbigt, utan sitter och är lite glad för allt bra som hänt. Jag hade tänkt att hitta en höjdpunkt att skriva om, men jag verkar vara så lyckligt lottad att jag har så många höjdpunkter att jag inte kan välja. Så, håll till godo!

* Veckan inleddes med att sommarschemat började på ett av gymmen jag jobbar på. Sommarschemat betyder bl.a. uteträningspass för mig. På måndagen körde jag därför första CrossNaturepasset för säsongen. Eftersom det inte finns någon större tradition på detta gymmet för uteträning är det lite trögt. Folk vill gärna ha det de känner till och vet vad det är. Men jag ger mig inte! Jag älskar uteträning, och vill att så många som möjligt ska få chansen att ta sig ut och träna. Lämna gymmet en stund och uppleva hur mycket man kan göra ute, med sin egen kropp och det man har i omgivningen. Vi som gav oss ut hade en härlig kväll med mycket svett, skratt och kanske en del träningsvärk efteråt!

* Sista gången innan sommaren med min löpargrupp. Inte kul att det var sista gången, men kul att dessa gånger har varit så bra. Och så roligt att jag har fått möjligheten att föra in nåt löprelaterat i min verksamhet. Det hade jag länge önskat och så plötsligt kom chansen, och jag tog den. Det här kommer jag definitivt att spinna vidare på!

* Lite hemmapyssel med stora dottern. Midsommardagens förmiddag ägnade vi åt att göra div rawbars. Vi gjorde bl.a. några med ingefära som såklart blev min favorit. Är det bara ingefära i så är det i hamn på nåt vis, älskar allt som har med ingefära att göra. Undra om man kan bli ingefärsförgiftad? Den andra sorten vi gjorde innehöll torkade bär av olika slag, bl.a. blåbär, tranbär, russin och dadlar. Supergoda de också!

* Midsommardagens kväll. Tog en kort löprunda och hade unga dottern med på cykel. Så mysigt! Sen visade det sig att hon i smyg packat ner en handduk och våra badkläder också. Hon ville väl överraska sin mamma med uppfriskande kvällsbad kan jag tro. Vi avslutade alltså rundan vid badplatsen där vi bor. Härligt!

* Helgen avslutades med ett pass uteyoga med min kompis Carina. Fast egentligen är det bra tveksamt om yogan ens skulle få nämnas här bland höjdarna, för som uteyogapass var det tämligen uruselt. Lagom när vi kom dit började det regna och utepasset fick hållas inne. Ridå liksom. Men som skön avslutning på helgen och som mysig aktivitet med Carina var det jättebra, så jag är nöjd ändå!

Yogafröken Joanna

Nu hoppas jag bara att veckan som kommer också blir bra. Men den har goda förutsättningar känner jag, på fredag lämnar vi barnen hos moster och mormor för en liten egen minisemester. Utan barn. Det ni!

Mina tankar om motivation

Jag ska börja träna, äta bättre, sluta röka osv om/när/bara jag blir lite mer motiverad. Om jag bara vore mer motiverad, då skulle jag göra både det och det. Men nu går det inte. Men när jag känner motivation, då kommer jag ta tag i det. Problemet är att man sa samma sak förra veckan, förra månaden och kanske till och med förra året. Och eftersom motivationen inte kom så är situationen oförändrad.

-Och hur ska du bli mer motiverad, brukar jag fråga då. Frågan uppfattas ofta lite provocerande, vilket förstås är meningen. Jag vill få personen framför mig att tänka till, fundera på om det är något man själv kan påverka. 

För själv är jag övertygad om att det är så. Att man kan påverka. Jag tror inte att motivation, eller något annat heller, bara kommer. Det man vill ha, måste man skaffa. Det funkar inte att sitta och vänta. Risken är att man kommer vänta för alltid. Eller åtminstone alldeles för länge. Som jag ser det måste man bestämma sig.

Vad vill jag ha?

Vad vill jag uppnå? 

Varför vill jag detta? 

När ska det hända?

-Och hur ska det gå till?!? Om jag redan visste, hade jag väl redan gjort det? Eller, jag vet precis hur jag ska göra, men jag gör det inte ändå. Oavsett så behöver man fundera igenom hur man skulle kunna gå tillväga. Om man rannsakar, brukar listan bli ganska lång. Det finns mycket man kan göra, och mycket av det vet man redan. 

Sen tycker jag att något av det viktigaste är VARFÖR? Varför vill jag detta? Varför är det viktigt för mig? Är det viktigt på riktigt, eller kanske bara något jag tänkt vore lite bra? Att veta varför det är viktigt, för om jag inte vet varför, hur ska jag då kunna känna motivation till att verkligen göra? 

För att må bättre

För att orka springa ett lopp

För att känna mig stark

För att hålla mig frisk

För att få en kropp som håller hela livet

Eller något annat. Bara man själv som vet! 

Och när ska det hända? När motivationen kommer? Glöm det isåfall!! 

Den kommer inte att komma. Du kommer inte att vakna en dag och känna att du är supermotiverad. Som jag ser det måste man bestämma sig. Och sen göra. Och ganska snart kommer man känna eller se lite resultat. Och DÅ! Det är då motivationen kommer, när man ser att det man gör är bra, att det gör skillnad. 

Första tiden kan vara ganska jobbig. Då är disciplin och beslutsamhet det som gäller. Och vetskapen om att resultaten och belöningen kommer. Det är också i början, och närhelst det känns omöjligt, som det är bra att gå tillbaka till varför. Varför ville jag göra detta? Varför var detta viktigt för mig? Genom att återkomma till varför, är det lättare att hålla fokus och hålla kvar. 

I jobbet möter jag ofta människor som vill göra en förändring. Som har bett mig om hjälp med träningsupplägg, kostråd och annat. Många lyckas göra den förändring de önskar, men tyvärr inte riktigt alla. Här är det såklart på sin plats att jag rannsakar mitt arbetssätt, vilket jag hela tiden gör, jag lär mig och försöker göra bättre nästa gång. Jag tycker mig dock se en skiljelinje mellan de som lyckas bra och de som inte lyckas fullt ut. 

Skiljelinjen består av beslutsamheten, att bestämma sig och genomföra. Oavsett hur bra hjälp man har, vilka kostråd man har fått, eller vilket träningsprogram man följer blir inte resultatet 100%-igt om man inte ger 100%. Jag kan bidra med verktyg, med metoder och med uppmuntran och stöd längs vägen. Men jag kan inte göra jobbet. Det måste man göra själv. Och där är jag tillbaka till beslutsamheten, att genomföra, och att därigenom skapa sin egen motivation. Det finns inga genvägar.

Det är lite så jag ser på motivation och var den kommer ifrån. Vore kul att höra hur ni andra tänker om detta. Hur skapar ni er motivation? Var kommer den ifrån?

Energitankning i Tyresta

Idag hade vi bestämt att ta ett barn var, så att de skulle få lite egen tid med bara en förälder. Vi brukar göra så ibland, och just nu känns det extra viktigt. Stora tjejen ville åka med mig och ta en längre promenad i Tyresta, och lilltjejen ville cykla med pappa. 

Och Tyresta älskar jag, så mer än gärna för mig! 

Vi gick först genom naturreservatet, sen in i nationalparken och det brandhärjade området som nu mera är helt uppvuxet. Fascinerande egentligen, för 15-20 år sedan brann det mitt i den gamla urskogen och stora delar av nationalparken totalförstördes. Uråldrig natur jämnades med marken och det kändes som att det aldrig skulle bli fint igen. Nån naturexpert kommer jag ihåg sa, att det var en katastrof där och då, men i det långa loppet är det bra för skogen att brinna ibland. Det lät ju helt vansinnigt, mitt i förödelsen, men såklart hade han ju rätt. Nu, egentligen en väldigt kort tid efter, finns det arter där som inte fanns innan. Både växt- och djurlivet har berikats, och man kan inte längre se var det brann. Och det har inte ens gått 20 år, naturen är fantastisk!

Nåväl, när vi var tillbaka i Tyresta by passade vi på att fika på caféet som precis renoverats. Och så himla mysigt det hade blivit! Det var fortfarnde beläget i de gamla ladorna, men sortimentet hade bytts ut. De gamla fabriksbakade kakorna med plast runt, hade bytts ut mot hembakat. Närproducerade råvaror och ekologiska ingredienser så långt det är möjligt. Och massor av goda saker att välja på, allt från kakor och bakverk till mer mataktiga saker som sallader och wraps. Vilken förändring, jättekul att se, verkligen! 

Det fanns också ett vandrarhem som dottern blev väldigt intresserad av att övernatta på nångång. Och varför inte? En ordentlig vandring med matsäck och sen sova över. Verkade jättemysigt, så det kanske vi faktiskt gör nångång, hon och jag. 

En riktigt bra dag, måste jag säga. Vi hade jättemysigt och pratade om allt möjligt, ute i naturen är hon nästan frisk. Dit når inte Monstret. Och vi försöker hitta situationer och miljöer som är sådana, där det friska och sunda är starkast. Ute i skogen, eller på mountaibiken, är det så. Där kan hon koppla av. Och vi med!

På väg till bilen tog vi en extra sväng och kollade in lilla korta Urskogslingan. En relativt ny stig, lätt att gå och passar mindre barn som också vill vandra. Eller vuxna som har lite dålig koll, ha ha. Vi kom ifatt ett par, som antagligen aldrig varit ute i skogen innan, för tanten hade högklackade mockapumps på sig!!! Jag vet att jag är jättehemsk som smygfotade detta, men jag kunde bara inte låta bli. Jag var dessutom osäker på om jag faktiskt såg rätt, så jag ville kolla när jag kom hem. 

Och faktiskt, hon hade högklackat på sig! 

Ja ja, man tänker lite olika, bara att konstatera... Och vi fick ju ett gott skratt😃😃. Och totalt 8 km promenad blev det till slut!

Ännu en vecka till ända, och den här var värre än vanligt just nu...

Då var det fredag igen och dags att runda av veckan. Som vanligt började jag dagen med en morgonspinning. Härlig start på dagen!

Och det kan behövas. Veckan har varit jobbig. Minst sagt. Vi lägger mycket kraft på att bekämpa Monstret. Ätstörningen som inte ger med sig. Inte ger vika. Och som dessutom tagit ett hårdare tag om vår flicka. Men vi ger oss inte, vi är starkare än Monstret. Och vår dotter är också starkare, fast hon har svårt att tro på det. Nu ska vi gå in i nästa fas av behandlingen, vilket vi är jätteglada för. Vi tror att det ska bli bra, och att Monstret till slut ska förstå att det inte är välkommet. Att det ska bort. För alltid!

Så. Mitt i oron, sorgen och maktlösheten känns det lite bra. Vi ska få mer, och annan typ, av hjälp av ätsörningteamet och det blir nog bra för oss. Det ska bli bra! 

Så har jag kommit igång med lite löpning igen och löpningen är alltid ett glädjeämne. En sann källa till kraft och lycka. Stora ord, men vad gäller löpningen finns inga ord som är för stora. Min löpargrupp har funkat jättebra, och gett både mig och förhoppningsvis även deltagarna mycket energi och inspiration. 

Under sommaren kommer jag jobba ännu mindre än vad jag gör nu, vilket också är väldigt bra. Jag är ganska slut, mer i huvudet än i kroppen. Det ska bli så skönt att få vila, äta jordgubbar, springa, cykla och bara vara. 

Samla kraft och komma tillbaka! 

Snart är du borta!!

Lite mitt-i-veckan avstämning

Här sitter jag i mitt nya växthus, mitt i grönskan, och reflekterar över några höjdpunkter från träningsveckan. Och detta, trots att den inte är i närheten av slut än.

I tisdags körde jag igång min löpargrupp, vilket var jättekul. Verkligen jättekul! Har länge önskat att få in nåt löprelaterat i min verksamhet och så plötsligt dök tillfället upp. Det här måste jag spinna vidare på! 

Och så igår när barnen var komplediga från skolan och solen sken från alla håll tog vi cyklarna för att köra en liten sväng och känna på lite stig, såhär sista dagen före Ottarsloppet. Tanken var att mannen skulle köra 52 km sträckan och stora flickan skulle prova på 5 km eftersom detta var hennes allra första lopp. 

Men tillbaka till igår. Vi packade lite fika, det måste man ha, och stack iväg. Härlig cykling längs vattnet, precis vindstilla och alldeles soligt och skönt. För unga dottern var det här första gången på stig och hon svor ordentligt över alla rötter och stenar. Och ändå var det här den snällaste stig man kan tänka sig. Vi stannade och fikade och badade fötterna vid badplatsen och tog sen riktiga vägen hem. Jättehärlig förmiddag, trots stenarna på stigen! 

Dagen avslutades med mina pass på gymmet. Eftersom det var onsdag innebär det en Tabata på 30 min, en Cirkel/Core på 45 min och som grädde på moset en Spinning intervall på 45 min och så några km löpning hem. 

Idag skulle då stora dottern försöka sig på Ottarsloppet, 5 km på mountainbike. Men här fick vi ändra planerna. Hon är inte så stark än, och vaknade dessutom jättetrött och ledsen. Vi insåg att det inte skulle funka, det var helt enkelt ingen bra dag idag. Så trots att hon sett fram emot loppet så länge, och haft det som mål, var hon glad att inte komma till start. Det får bli ett annat lopp när förutsättningarna är bättre! 

I morgon börjar dagen med en tidig morgonspinning. Därefter en Cirkel, ett Corepass och ett Stretchpass innan arbetsdagen avrundas vid lunchtid med en PT kund. 

På kvällen förresten, det blir ju kul, då ska vi spela in en liten reklamfilm till triathlonloppet som jag är med och arrangerar. Håll koll på Facebook sidan "Ironhen Skogås" så kommer den inom kort! 

Hoppas ni har en skön långhelg kära vänner, med både sol, träning och avkoppling. Själv ska jag alldeles strax fixa lite mat och så kanske lite slötittande på TV på det. Jag är trött, men ganska nöjd ändå!

Planering inför uppstart av löpargruppen i Skogås

På tisdag drar vi igång! Första löpargruppen i Skogås i min regi. Så himla kul!

Ganska lustigt egentligen, jag har länge funderat på att dra igång en löpargrupp, men inte riktigt kommit till skott. Så för nån vecka sen fick jag frågan om jag inte hade några löpargrupper. Jag svarade att jag inte hade det, men gick igång direkt och kände att det här nog var den knuff som behövdes. Så sagt och gjort! Redan samma kväll la jag ut en fråga på min Facebooksida och det visade sig finnas ett ganska bra intresse. Snabba ryck alltså, och redan på tisdag drar vi igång och kör 5 ggr fram till midsommar. 

Igår var jag ute och kollade omgivningen lite. Tanken är att vi ska köra intervaller, backteknik, styrka för löpare, löpskolningsövningar och lite terräng. För det ville jag ha stigar, gång/parkvägar och plana gräsytor. Jag visste var jag skulle hitta allt detta, men ville ändå kolla in mer exakt hur det såg ut. 

Och det kommer bli så BRA! Tänk att få öva backteknik i en sån här backe? 

Eller att springa offroad här?

Och alldeles i närheten finns civilisationen med det vi kan behöva i form av mer anlagda ytor. Tanken är att vi på dessa fem gånger ska få prova lite av varje. På så få gånger hinner man ju inte fördjupa sig så mycket, utan det här ser jag som en start som ska ge deltagarna lite mer kunskap. Samt inte minst stöd och hjälp att flytta fram sina egna gränser en bit. Det ser jag egentligen som det viktigaste. För oavsett var man befinner sig i sin löpning hamnar man lätt i en komfortzon. Samma runda varje gång, samma hastighet och vid samma tidpunkt. Till slut händer det inte så mycket mer och resultaten uteblir. Här vill jag ge det stöd och de verktyg som behövs för att kunna och våga ta steget ut. Springa lite fortare, lite längre, våga låta det bli riktigt, riktigt jobbigt ibland. Sånt som kan vara svårt att klara själv, men som man klarar i grupp. Ungefär så tänker jag. 

På fem gånger lär man sig absolut inte allt, men det blir en bra start. Förhoppningsvis finns intresse så att vi kan fortsätta i höst, det vore kul. 

Men nu är det vår, här och nu, med 5 gånger löpning, sen sommarlov, och sen. Sen kan det bli höst och mera springa!!

Dags att damma av våtdräkten

Hjälp, vad tiden går alldeles för fort! Det slog mig igår att det är mindre än två månader kvar till Vansbrosimningen. Och jag har inte simmat ett enda simtag sedan i augusti. Inte för att jag hade några storslagna simträningsplaner, men nån meter borde jag verkligen ha fått till. Men det är som sagt två månader kvar så jag hinner ju faktiskt med några besök i simhallen, om jag bara bestämmer mig. Ingen ko på isen än.....finns gott om tid....hur mycket som helst....pepp, pepp....

Först hade jag funderingar på att lära mig crawla, men det strök jag ganska snart. Jag har inte haft tid/lust/möjlighet att planera in nån mer kvällsaktivitet så det får bli tantsim. Vad jag förstår så är det ändå så huvuddelen av alla motionärer tar sig igenom loppet. Borde alltså funka för mig också. Risken är väl annars att jag hade drunknat av kallsup kan jag tro. 

Och andra praktiska saker, var ska vi bo, hur ska vi åka, vilken dag? Måste ringa min simkompis och lägga upp planer. Får bli i helgen!

Till att börja med ska jag plocka fram våtdräkten och kanske ta mig till simhallen i morgon eller lördag. Det får bli det storslagna startskottet på årets simsäsong!

Att leva med monstret

Vi har nu levt med vår ovälkomna, oinbjudna gäst i ungefär två månader. Och dessförinnan var den också där, men utan namn, bara som en skugga. Ätstörningen som flyttade in i vår 12-årings kropp och i vårt hem, utan att be om lov, och som tog över hela tillvaron. Dessa två månader har kantats av matschema, vila, hitta balans, hitta tillbaka till kompisar, bryta felaktiga mönster, skapa nya tankar och framför allt hitta ett nytt sätt att leva och förhålla sig.

Vi har gråtit, skrattat, kramats, bråkat, gett upp, tagit nya tag och på något sätt tagit små, små steg framåt. Vissa dagar är en kamp, det är ångest, det är gråt och det är bryta ihop för minsta lilla. Andra dagar är nästan som innan. Fast bara nästan, för monstret ligger där och ruvar, beredd att hoppa fram och ta över. Men vi är glada för de stunder det håller sig undan. Då samlar vi kraft och då känns det som att allt kommer bli bra. 

Nu efter två månader har vår dotter börjat skolan igen. Hon går ungefär halva dagen, mer orkar hon inte. Att äta med kompisarna i matsalen känns långt borta. Vi har varit med henne hela tiden, men sista veckan har vi kunnat lämna henne sista lektionen. Det är ett stort steg framåt! Efter skolan går vi hem, äter lunch, vilar, kanske gör nåt ärende, är ute i trädgården eller hittar på nåt annat. 

Sen äter vi ofta. Enligt matschemat ska vi äta sex gånger per dag, frukost, lunch och middag samt tre mellanmål. Vissa måltider går bra, andra är en kamp, men oavsett hur de funkar så tar måltiderna alltid mycket energi. De är så laddade. Olika krafter som kämpar mot varandra. Det friska som säger att man behöver äta för att leva. Och så monstret som säger att maten är farlig och som man måste skyddas emot. Det är inte så lätt att hantera alla dessa saker när man dessutom är svag, utmattad och bara vill vara ifred och inte styras upp. Tillvaron är redan tillräckligt komplicerad för en 12-åring på väg att bli tonåring. 

Själv känner jag mig stundom helt slut, andra stunder känns det ganska bra. Det varierar från dag till dag, och från timme till timme. Vi har tagit bort alla extragrejer för att skapa lite utrymme. För att få tid att bara vara tillsammans, kanske göra något eget men framför allt för att få lugn och ro. 

Just nu sitter jag i skolan, deltar i en mattelektion, de ska få lära sig programmering. Det gäller att hitta det positiva i den tillvaro man har. Vilka andra föräldrar än vi får vara med sin femteklassare i skolan?! Normalt sett vill de ju inte ha med en. Men nu har vi fått möjlighet att vara med i skolan och se hur den vardagen ser ut. Det är rörigt, stökigt, spännande och ganska kul. Ska inte fördjupa mig i det, det skulle kunna bli ett alldeles eget inlägg. Ett väldigt lång ett....

När vi om en stund ska gå hem blir det lunch, kanske en tur till Plantagen för att köpa jord, och så lite jobb i kväll. Ganska lugnt och skönt. Och det är just det vi behöver. Lugn och ro. Stress klarar ingen av oss av just nu, och för vår dotter blir det total kaos om det är stressigt och stökigt. Så vi passar på att mysa, läsa, pyssla, kolla lite på tv och bara skrota runt. Var sak har sin tid och nu är det tid för återhämtning och tillfrisknande. 

På något sätt, mitt i allt jobbigt, är jag glad att få all den här tiden med henne. Det är en bonus, en paus, nåt bra mitt i allt. Och när vi nu har den här situationen måste vi göra den bra, så vi sen när allt är över, kan se tillbaka och tänka att det var i allafall väldigt mysigt och skönt många gånger. Lite så tänker jag just nu.