Jämtland, vi tackar för den här gången!

Jaha. Då var man hemma igen. Sitter och funderar över veckans upplevelser och kan inte annat än le. Alltså, vilken vecka! Ni som följer mitt instagram har sett en del. Utan att bli långrandig (kommer bli svårt) ska jag försöka summera veckans upplevelser.

Den korta versionen:
* Sol och värme. Har man någonsin tidigare kunnat ligga raklång i en fjällbäck och tyckt att vattnet är varmt?
* Frystorkad mat. Mycket bättre än jag trodde. Riktig delikatess faktiskt!
* Vandring. Ca 55-60 km totalt.
* Regn och blåst. I princip lyste ju regnet med sin frånvaro men när det väl kom så kom det rejält. Men tältet höll, och vi förblev torra.

Den långa versionen:
Resan började på bästa tänkbara sätt. Vi övernattade första natten hos vänner i Jämtland för att kunna starta första etappen i bra tid på dagen. Och vilken härlig kväll! Först bad i Storsjön och därefter blev vi bjudna på hemfiskad och hemrökt alldeles färsk regnbåge. Så fantastiskt gott, den där regnbågen kommer jag drömma länge om!

Första vandringsdagen och första etappen gick mellan Kläppen och Ljungans vindskydd. Här gjorde vi vandringens första och kanske egentligen enda misstag. Vi såg på kartan att vi skulle gå öster om ån, men ivriga att komma iväg, missade vi det och gick på västra sidan. Först på en liten stig. Som sedan försvann. Därav anledningen att man bör gå på andra sidan. Men allt löser sig, och till slut efter viss möda, kom vi ut på leden och nådde till slut Ljungans vindskydd där vi slog upp tältet.

 

 

Andra dagen tog vi oss vidare till Gåsen. Kanske resans vackraste vandring. Vi gick i en dal, och längst nere i dalen gick en ås med stigen längst upp på kammen, och med berg på båda sidor. När man såg stigen framför sig på bergskammen, fick man på något vis känslan av kinesiska muren. Efter ett par timmars vandring såg vi Sylarna torna upp sig framför oss, långt där borta. Värmen var minst sagt överväldigande och unga dottern ville bada. Så härligt att kunna ligga i en fjällbäck och bara känna det varma vattnet rinna över kroppen! Dagens etapp avslutades med en 2 km kraftig stigning upp till Gåsenstugan där vi skulle slå upp tältet denna kväll. När vi till slut såg fjällstugans tak skymta över krönet och blivit bjudna på saft somnade vi tämligen ovaggade.

Tredje dagen skulle vi dra oss söderut, mot Helags. Hela sträckan är 17 km och vi hade hört att den var ganska tuff. Mycket upp och ner och därmed ganska jobbig. Vi räknade med att kanske kunna gå halvvägs och ta nästa del dagen efter. Men. Efter 2 km ramlade unga dottern och stukade foten. Inte tal om att gå en endaste meter till. Vristen svullnade upp och hon kunde inte stödja på foten. Vi fick alltså bära henne ner till närmsta vatten som tack och lov bara var 200 m bort och där fick vi helt enkelt slå upp tältet och stanna på obestämd framtid. Det hela kändes minst sagt olustigt, vi var så långt bort från bilen som bara var möjligt, och dottern kunde inte stå på foten. Men tack och lov, allteftersom dagen gick blev foten allt bättre och på kvällen skuttade hon obekymrat runt. Dagen som började så eländigt, slutade så himla bra. Vi hittade den finaste tältplats man kan tänka sig. 3 m från tältet ner till ån. Där satt vi med fötterna i vattnet och åt, pratade, läste och bara myste. Och kanske är det en mening med allt? Hade hon inte gjort sig illa hade vi inte stannat just där, och inte hade vi fått denna härliga dag. Så, tack foten, och tack för att du blev bra så fort!

Dagen efter, på fjärde dagen, fortsatte vandringen mot Helags. Vi tänkte att vi går väl så långt foten vill och stannar och övernattar när det behövs. Men foten ville, och kunde gå! Vi förstod framåt dagen att vi nog skulle komma hela sträckan och det kändes riktigt, riktigt bra. När vi hade några km kvar mötte vi ett par som sa att de hade nybakat bullar och hemgjorda chokladbollar på fjällstationen. Då plockade vi fram de sista krafterna och sprintade det snabbaste som gick i vandringskängor och ryggsäck.

Den femte dagen tänkte vi oss en topptur upp på Helags topp. Men. Vädret ville annorlunda och vi vaknade till tät dimma. Under natten hade vi haft värsta åsk- och regnvädret och på morgonen hade alltså värsta Lützen dimman lagt sig. Ridå. Det fick bli en tur till en liten fjutt topp istället. Men, det gjorde att vi kunde äta våffellunch på fjällstationen, vilket var mer än gott. Dagen blev inte riktigt som vi tänkt, men den blev väldigt bra ändå!

Sjätte och sista dagen var det dags att gå sista sträckan tillbaka till bilen. Veckans lättaste etapp, lätt, lätt sluttande utför och på en bred och lättvandrad led. Skönt att sista etappen var så lätt. Och skönt nog hade vi fått låna en stuga att övernatta i. Kort tur förbi affären i Ljungdalen för att köpa mat och lite snacks. Och frukt! Resten av kvällen spenderade vi liggandes i soffan, slösurfandes och slötittandes på TV. 

Och nu har vi varit hemma i ett helt dygn. Hunnit tvätta, handla, vattna blommorna och fixat i ordning med utrustningen. Riktigt skönt att vara hemma faktiskt. Och kanske är det poängen med att vara borta, att det är så skönt att komma hem?!

Packning pågår

Vardagsrummet har sett ut som ett veritabelt kaos sista veckan. Alla vandringsgrejer, all frystorkad mat, alla kläder och all annan utrustning är framtagen och upplagd i högar. På det sättet hoppas vi kunna se om nåt saknas, behöver kompletteras, köpas eller helt enkelt inte behövs. En vecka i fjällen med tält och två halvstora barn kräver sin planering. Vill helst inte stå mitt ute i ödemarken och komma på att maten är slut, men inte heller att vi kroknar av tyngd för att vi tagit med oss 17 tröjor ”ifall vi behöver byta”.

Och stor förhandling pågår. Barnen vill ha med både böcker, telefoner och en hel hög gosedjur. Var. Diskussionen har så här långt landat i ett gosedjur, en pocketbok av den tunnare sorten och varsin telefon. Det får man vara nöjd med!

Själv funderar jag mest på hur mycket kläder som behövs. Jag fryser ju jämt och hur mycket kommer det behövas? Min värsta farhåga är nog att vara kall och blöt i en vecka och komma hem typ nedkyld. Mannen säger att jag inte behöver oroa mig för det kommer inte vara under nollan ens på natten. Det känns ju mycket tryggare på en gång.... när ingen ser kanske jag smusslar ner en extratröja ändå. I hans ryggsäck får det bli, för i min vill jag inte ha nån onödig vikt och i barnens kan jag inte med att lägga den.

Med två dagar kvar till avresa tror jag allt är under kontroll. Tältet är provsovet, rutten är ungefärligen fastställd, powerbanken laddad och gosedjuren packade.

Det saknas bara två par strumpor, men de ska jag köpa i eftermiddag. Sen är vi redo.

Jämtland -Here we come!

Nya utmaningar i sikte

Klockan är bara 9 och jag är redan hemma. Känner mig lite smått nöjd med starten på dagen. Klockan ringde tidigt för att kunna cykla de 16 kilometrarna till gymmet där jag skulle köra sista spinningpasset innan sommaren.

Och vilken morgon! Sjön låg spegelblank, fåglarna kvittade och den semesterlugna trafiken var just väldigt lugn. Vilken start, såhär skulle man börja varje dag.

Vid 7 drog jag igång ett Spin Intervall pass, ett gammalt pass som jag kört många gånger men som alltid funkar. Glad musik, glada semestersugna deltagare och så jag då, som också kände mig riktigt glad dagen till ära. Blev ett bra pass att avsluta vårterminen med!

Svettig, lite trött, och som sagt glad och nöjd hojade jag hem igen. Genom skog, villaområde och över sjön.

På cykeln tillbaka funderade jag lite på min och kompisens cykelutmaning nästa sommar. För ett par veckor sedan kläckte jag idén och hon var genast på. Jag funderar ändå på om hon är på, på riktigt, eller om det bara var just då? Hoppas, hoppas för det vore så kul! Jag måste nog dubbelkolla för säkerhets skull. Vad vi ska göra väntar jag med att berätta. Men det börjar på H. Eller möjligen V, beroende på hur man tänker :-)

Morgonen kan alltså summeras med 32 km cykel och 45 min spinning. Nu är det dags för frukost nr 2, riktig lyxfrulle på balkongen med barnen. Och klockan är bara 9. Sa jag att jag var ganska nöjd?!

.

Mitt sociala flöde mitt i sommaren

Sommar, sommar, sommar. Tempot är nere runt nollstrecket och jag vill mest bara vara ledig. Kollar över mina sociala kanaler och konstaterar att det är tre saker dominerar som dominerar mitt flöde i dessa dagar.

1. Fotboll. Mer eller mindre olika dagar förstås, men i tex i tisdags var det typ översvämning av ”Jaaaa” och liknande. Samt även såklart bilder på den nära nog obligatoriska fotbollsölen. Misstänker att flödet kommer se liknande ut framåt i morgon. Eller kanske börjar det redan i kväll. Som icke-speciellt-fotbollsintresserad är det svårt att stå vid sidan om detta. Man åker med vare sig man vill eller inte. Så på lördag kapitulerar jag och målar en svensk flagga på varje kind och hejar framför TVn. 

2. Semesterbilder. Dessa tycker jag är betydligt roligare än allt under punkt 1. Ser så härligt ut med sandstränder i solen, rosevin och magiska middagar. När jag ser detta längtar jag ännu mer efter min egen semester. Lite försiktigt tänker jag ändå, är allt så fint och mysigt som det ser ut? Finns det ingen som har gnälliga barn, ösregn, eller bara inte helt  perfekt? Nån?

3. Träningsbilder. Detta är även normalt sett det som i särklass dominerar mitt flöde. Och det gillar jag! Får så mycket inspiration och så mycket idéer av dessa bilder. Folk som springer i skogen, lyfter tungt, svingar kettlebells, tränar crossfit, klättrar och kör mountainbike. Jag vill göra allt, bring it on bara! 

Själv har jag för flera dagar sedan tagit mental semester. Bara gjort det nödvändigaste. Men det är skönt, bara en vecka kvar till semestern börjar. 

Och innan dess - sista inköpen, sista planeringen och sista förberedelserna inför vår fjällvandring. Men det är ett annat inlägg. Snart i en blogg nära dig!

Ironhen-Nu växlar vi upp!

Förra veckans vedermödor fortsätter. Dessutom har jag åkt på en riktig dunderförkylning. Lika bra att nämna elendet redan från början så är det avhandlat och klart sen. Så- elende, elende, nu får du ingen mer uppmärksamhet, nu är det bara roliga saker som gäller!!!

Roligheten för dagen stavas Ironhen. Ironhen som i nästanironman, eller järnhöna om man så vill. Ett lokalt triathlon som jag för fjärde året är med och arrangerar. Det har blivit lite större för varje år och förra året var vi uppe i den formidabla storleken av 30 deltagare. Opretentiöst, familjärt och roligt är ledorden. Vi simmar 500 m, cyklar 3 mil och avrundar med att springa 7 km, dvs ca 17% av en Ironman. Alltså tillräckligt långt för att kunna bli en utmaning, men också tillräckligt kort för att de allra flesta ska klara av det. 

Nu, med drygt två månader till årets lopp pågår förberedelserna för fullt. Vi har gjort en ny sträckning för cyklingen, vi har fått några nya sponsorer och vi har vässat arrangemanget för att kunna ta emot fler deltagare. Och då, mitt i allt, ringer en journalist från en av lokaltidningarna och frågar om han får skriva om oss och loppet. Vi funderade först på att låta lite svårflirtade, men som de amatörtriathleter vi är så kunde vi inte bärga oss utan skrek bara Jaaaa!!!! Jättekul tyckte vi. Vi bor i en stor kommun, med massor av roliga saker som händer, och så får just vårt evenemang lite plats i rampljuset. Och en hel del gratis reklam!

Så, i onsdags träffade jag och min medarrangörskollega Maria journalist och fotograf, och igår, kom artikeln ut på webben, och i dagens papperstidning kommer den även ut i print. 

Vi kavlar alltså upp ärmarna nu, redo för årets lopp. Ikväll filmar vi ytterligare en reklamfilm och därefter tar detaljplaneringen vid. 

Nyfikna? Kolla gärna in vår faceboksida "Ironhen Skogås", eller ännu hellre, kom den 25 augusti och var med!

.

Inga fler såna här veckor, tack!

Sitter här på gymmet i väntetiden mellan två pass och reflekterar över veckan som gått, trots att det bara är torsdag morgon och mycket hinner hända ännu. En vecka med stora skillnader, från härligt, glatt och mycket energi till nedstämdhet och sorgsenhet och däremellan nån slags normalläge.

Vi börjar veckan med veckoslutet, Stockholm Marathon helgen. Mina klasskompisar som också skulle vara med och massera löparben längs banan, kom redan i torsdags. Så roligt att få ta emot dem och hinna umgås och prata om allt. Sånt som man inte hinner på rasterna. Kände mig glad och harmonisk och såg verkligen fram emot att få stå och serva löpare. Jag har ju sprungit flera gånger, och att igår få hjälpa löparkollegor kändes toppen. 

Och vilken dag vi hade! Vi stod vid Rålis, där löparna passerade två gånger, vid 8 och 35 km. På första passeringen var det lugnt, en handfull löpare som behövde massage, men de flesta mådde bra. Vi misströstade nästan om ni förstår mig rätt, skulle vi få åka hem utan att ha masserat typ nån?! Den farhågan var dock helt obefogad, för på andra passeringen var det som att dra ur pluggen på riktigt. Kändes som att alla behövde hjälp. Våra britsar räckte inte och vi fick lägga ut handdukar i gräset. Vi masserade, stretchade och tog om hand. Löste problem som vi inte var förberedda på, och såg hur hårt värmen tog. Har aldrig sett så mycket svettiga ben, så många brutala kramper och så många uttorkade människor på samma gång. Men så roligt det var. Är så glad att vi fick stå just där och uppleva loppet runt omkring, att vara mitt i händelsen!

Veckan började sedan som veckor brukar börja, jobb, skola och allt det vanliga. 

På tisdagen hade vi tid med vår stora flicka på en specialistmottagning för bedömning om deras behandling skulle kunna hjälpa henne. Vi hade hört talas om denna mottagning och andra som fått bra hjälp, och var därför både förväntansfulla och väldigt hoppfulla, kanske skulle detta bli vändningen även för oss? Men, efter tre timmars samtal i olika konstellationen, gjorde de bedömningen att hennes problematik inte hörde hemma där. Att deras metoder inte är rätt för henne. Dottern grät, och nästan jag också. Vi visste ju att det bara var en bedömning och att ingenting var säkert, men ändå, vi hade satt så stort hopp till detta. Vad som ska hända härnäst vet vi inte. Mer än att vi är i snart sagt, desperat behov av hjälp. Hon orkar inte, och vi orkar inte heller! 

Nationaldag. Ledig dag för de flesta, men inte riktigt för mig. Jag började dagen tidigt med tre PT klienter men var ändå hemma strax efter 10. Helt ok tycker jag. Dagen förflöt välbehövligt lugnt. Lite fix i trädgården, lite slötittande på Biggest Loser och resten bara slappa. 

Idag, torsdag, väntar ett läkarbesök med stora flickan, följt av inköp av skolavslutningskläder. Samt lite jobb däremellan varven. Hektisk dag, som gärna får vara över snart. 

Veckan kommer sedan avslutas med en förväntat jobbig tandutdragning på unga dottern. Vi gjorde ett försök för ett par veckor sedan, men hon var så rädd och skrek så att tandläkaren också blev rädd, och fick avbryta. Nu ska hon få dricka nåt avslappnande och lugnande innan så att hon blir lite avtrubbad och kanske inte bryr sig så mycket. Hoppas jag, för hon har redan på förväg deklarerat att hon INTE tänker dra ut tanden denna gång heller. Jag har mutat med glass efteråt och lunch på Subway om allt går bra, hoppas hoppas verkligen att allt går vägen....

När vi har återhämtat oss från tandläkare och annat kommer familjen på besök. Det kommer bli Gröna Lund på lördag och Lida Loop på söndag. Jag ska inte cykla, men flera av de andra ska. Själv servar jag med mat och kanske att jag masserar ett och annat ben?

Bra start och bra avslut på veckan kan man säga. Allt däremellan vill jag helst glömma. Nästa vecka är en ny vecka och då kommer allt vara mycket bättre! 

Vinnartjejen!!!

Stockholm Marathon, årets från-sidan-perspektiv

Mitt sociala flöde svämmar i dessa dagar över med inlägg från förväntansfulla, nojiga, glada, skadade, väl förberedda och inte lika väl förberedda löpare. Det känns som att ALLA utom jag ska springa på lördag.

Normalt sett hade jag tillhört denna löpande marathonskara, har gjort det många gånger, så jag vet. För oss som identifierar oss som löpare är detta en stor och viktig vecka. Men, av olika skäl, blir det inget springande i år. Heller, borde jag nästan säga, det är ett par år sedan jag sprang sist. 

Normalt sett hade jag idag tisdag, eller möjligen i morgon, tagit min sista lätta runda för att vara riktigt pigg i benen till på lördag. Jag hade ökat lite på maten för att ha alla reserver fyllda. Jag hade med gott samvete och förväntan tagit ett par träningsfria dagar, och bara väntat in dagen D. Men i år blir det andra bullar! 

Jag ska ju förvisso delta i år också, men på ett annat sätt. Jag ska serva trötta, onda, stela löparben i massagetältet vid Rålambshovsparken. Så förberedelserna i år är mer av slaget fundera på hur mycket olja som kan behövas, hur mycket vatten behöver jag dricka när jag inte ska springa, hur många ben kommer jag att ta hand om, vilken del av dessa ben som kommer vara i mest behov av vård osv. Spännande frågor det också, det ska verkligen bli jättekul. Men ändå, det är jubileum och första året på nya envarvsbanan. Hur kul hade det inte varit att, så att säga, att uppleva detta löpandes? Jag tror det hade varit vääääldigt kul! Men, en viss fot har satt löparplanerna ur spel och jag får nöja mig med att uppleva loppet från sidan. 

Och jag lovar, alla löpare där ute, jag kommer ta väl hand om er. Jag vet hur det känns, jag vet hur långt det är, jag vet exakt hur ont det gör och jag vet hur alldeles, alldeles underbart det är!

Från stark till svag/lat/omotiverad eller bara i behov av lite vila

Funderar lite på hur nära det är mellan att känna sig starkast i världen, allt går som det ska och att alla problem verkar rätt små, till att man känner sig totalt omotivrrad och bara vill sitta på balkongen och softa.

Under hela veckan har jag känt mig stark, inte bara stark som i stark, utan riktigt, värsta superstark. För att nämna några highlights från veckan gjorde jag personbästa i knäböj i tisdags och toppade det senare under dagen med ett personbästa i raka marklyft när jag ändå var på gång. Och igår, onsdag, körde jag kettlebells ihop med en PT klient och var även då superstark och orkade massor i den tropiska värmen. I morse hade jag ett spinning intervallpass och även det med värsta trycket, det gick liksom inte att bli trött. Svetten yrde och vi bara tryckte på. Så himla häftigt!

Detta medflyt hade jag tänkt kröna med ett medeltungt bröstpass nu på eftermiddagen, mellan två PT kunder. Kände mig motiverad och på gång, ända fram till att jag tog på mig handskarna och gick ut i gymmet. Då var det som om nåt hände, kabeldraget liksom bad om att bli lämnat ifred. Skivstängerna också. Och hantlarna verkade inte heller sugna på att bli lyfta. 

Ser två, eller möjligen tre alternativ här alltså:

1. Bita ihop och gå ut och köra och hoppas att det vänder när jag väl är där.

2. Låta bli. Strunta i alltihop. Slösurfa och blogga istället.

3. Sänka ambitionsnivån och köra ett lättare pass. 

Så, ni har väl redan förstått vilket alternativ jag valde? Nr 2! 

Vet inte om jag ska vara stolt över mig själv eller inte, men jag tror att det just idag var bättre att bara låta bli. Det kändes så. 

Men hur vet man när man ska låta bli? Och när man ska ignorera latmasken och istället påkalla disciplin och bara köra? Har tyvärr inget bra svar på det. Har ännu inte hittat nån universalnyckel för denna bedömning. Jag ser ju i min omgivning att har man väl hamnat i "låta bli svängen" är det svårt att ta sig tillbaka, man får liksom börja om från början varje gång. Träningen blir aldrig en vana och därmed blir det inte kul, och det blir ännu lättare att avboka nästa gång. Ond cirkel. Men är man igång och har en rutin, då klarar man mycket större avsteg utan att det blir problem. Det mönstret kan jag se ganska tydligt. Frågan kvarstår nog, när är det läge och avboka och när är det läge att ta tjuren vid hornen trots att det är trögt. Det får nog bli ett alldeles eget inlägg inom kort.

Just idag, för alldeles egen del, kändes det åtminstone nästan rätt att ändra planen. Och så hann jag ju blogga också. Bara en sån sak. 

Men nu, dags att spotta i nävarna och gå ut och ta hand om dagens sista kund. Dags att köra hårt!

Jodå, ibland går det lätt!

Det var idag det hände!

Jag har sprungit!

9,22 km, på en tid som verkligen inte går att flasha med på sociala medier. En snigel i högklackat hade garanterat gjort det fortare, men det spelar ingen roll. Det är inte tiden, och egentligen inte sträckan heller som betyder nåt, utan Känslan. Känslan av att ha sprungit längre än på evigheters, evigheter, känslan av att kunna springa igen och känslan av hur underbart det är att springa slår allt. Det är den känslan jag vill förmedla. 

.

Efter vinterns och vårens otaliga nål behandlingar av foten och vaden har jag nästan börjat tvivla på om jag någonsin kommer kunna springa långt igen. Alltså långt, som i riktigt långt. Kanske, eller snarast alldeles troligtvis, kommer jag att känna av detta nu efter, men just nu känner jag att det är så värt det. Senaste årets fot/rygg/ben bekymmer har verkligen satt sina spår. Nån km här, nån km där har det blivit, men inte nåt som har varit i närheten av nåt riktigt. Och dessutom har det gjort ont, riktigt ont. Kanske inte under själva löpningen så mycket, men efteråt. Gaaah! Den stackars hälen har knappt gått att sätta ner. 

Men nu har jag provsprungit den några gånger, med acceptabelt resultat, och tänkte därför prova om det gick att utöka med några km till. Det är förstås ofattbart långt kvar till tidigare nivåer, men jag måste börja nånstans. Och som det kändes idag, tror jag att det här var nån sorts avtramp, ett startskott, och ett stort steg på min väg tillbaka. Det var liksom idag det hände. 

Min väg tillbaka till ultralöpning förklaras härmed påbörjad!

Saker att se fram emot

Mitt i det härliga solskenet är det lite tungt. Säger bara; Monstret! Ni som följer mig vet vilket monster jag menar. För er mer nytillkomna läsare kan jag bara kort säga att Monstret är vår dotters ätstörning. (Jag har skrivit några inlägg om det tidigare som man gärna får läsa, tex här eller här.)

Ibland, men inte så ofta, är monstret inte så monstrigt. Men oftast, är det just ett stort j-a monster. Och i slutet på veckan och i helgen var det extra, extra allt. Då måste man ta fram alla reservkrafter, och hitta varenda liten sak att glädjas åt, annars känner jag att jag nästan blir ett Monster själv.

Så, därför påminner jag mig om alla härliga, roliga saker som ligger framför mig.

• Födelsedagsfest hos våra tidigare grannar. Har fixat nånstans för tjejerna att vara när vi är borta så om allt går som det ska så blir det här en liten minisemester i Bergslagen för mig och mannen. 
• Sommarens numera nästan obligatoriska fjällresa. Årets höjdpunkt och nåt vi allihopa ser fram emot jättemycket. I år kommer den sannolikt gå till Jämtland där vi ska vandra med tält, ryggsäck och trangiakök. Stanna där vi vill, gå när vi vill. Inte ett måste så långt ögat når, inga tider att passa, ingen press, inga människor och inga krav. Den absoluta bästa avkopplingen.
• Yoga i mitt växthus. Min oas här hemma. Här yogar, planterar, läser, myser och kopplar jag av. Här vill jag ha mycket tid. Helst en stund varje dag
• Min egen resa till min vän Maja för att hälsa på och få uppleva hösten i övre Norrlands inland. Ska bli så härligt och jag längtar så! Att få prata, skratta, vara i naturen och hämta ännu mera kraft.
• Åka till Småland och fira en massa födelsedagar. Det är många i familjen som fyller år ungefär samtidigt och en helg i maj åker vi alltid ner och firar allas födelsedagar. Det blir roligt!
• Många korta, och kanske förhoppningsvis några längre, löprundor. Foten känns tack och lov bättre även om det verkar långt borta med några längre löpäventyr. Men fram till dess att det går, springer jag kort och långsamt och försöker vara nöjd med det.
• Simning i Drevviken. 

Och såklart!! Jordgubbssäsongen närmar sig. Det innebär massor med jordgubbar. Det är verkligen nåt att se fram emot!