Energitjuvar....

Ni har väl också stött på dem antar jag. Energitjuvarna. De som på något sätt gör en alldeles energilös, liksom suger kraften ur en. Som man bara blir ledsen av att träffa eller prata med.

När man ringer upp för att berätta om nåt roligt och energitjuven svarar att "det låter jobbigt", eller "det skulle jag aldrig ha velat gjort". Glädjen man hade från början rinner av och byts mot nåt annat. Eller kanske ännu värre, när man nångång vill berätta om nåt jobbigt och energitjuven inte lyssnar utan börjar berätta om nån den känner som har varit med om nåt mycket värre. Eller avbryter och pratar om sig själv och sina problem. Som inte kan tänka sig att lyssna eller visa något intresse.

De dagar man känner sig stark, glad och pigg gör det inte så stor skada. Då kan jag hålla det ifrån mig och tänka "vad det måste vara jobbigt att vara så negativ". Sen rinner det av mig. Men dagar när jag inte är lika pigg från början, kanske har sovit dåligt eller känner mig lite låg. Då gör energitjuven mycket mer skada, då tar den kanske den sista energin jag har.

Känner ni igen vad jag menar?

Och hur hanterar man detta? Egentligen borde man såklart bara strunta i det och rycka på axlarna. Tänka att det inte berör mig och att det inte spelar nån roll. Eller att helt enkelt välja bort dem? Med dem man inte känner så väl eller måste umgås med är det inga problem, tids nog kommer kontakten dö ut. Men hur gör man om det är nån man känner väl och inte kan undvika? En granne, en jobbarkompis, bästa vännen eller kanske nån i familjen? Då är det inte lika lätt. Då måste man hitta ett förhållningssätt som funkar.

Naturligtvis är det upp till mig hur jag hanterar detta. Min reaktion kan jag inte lasta nån annan för. Hur jag tar emot detta beror på min dagsform, tidigare upplevelser och vilket förhållningssätt jag väljer. Jag inser att jag inte kan, och inte vill, förändra någon annan. Det är bara mig själv och min reaktion jag kan göra något åt.

Trots detta, är det ju så svårt! Jag blir påverkad fast jag inte vill. Jag tar åt mig, fast jag inte borde. Jag låter det, men bara ibland, gå ut över mitt eget humör. 

Hur gör man? Hur hanterar ni energitjuvar?

Långpassen duggar otätt....

Dessa långpass.... Trots att det är mina favoritpass är de så svåra att få till. Ibland, fast det händer nästan aldrig, blir det ett i veckan. Det vanligaste är nog mer ett i månaden, eller kanske inte ens det.... För att få kvala in som långpass, för MIG enligt MIN definition, ska de vara på minst 1,5 timme eller på minst 15 km. Dessa två kriterier brukar sammanfalla ganska bra. Alltså inte all världens tid, även om jag helst vill ha dem uppåt två timmar för att de ska vara riktigt på riktigt. I vilket fall, i går öppnade sig möjligheten för ett riktigt bra långpass. Stora dottern och hennes kompisar skulle ut till Sickla och gå på bio, och jag skulle få ca två timmar att spendera på vad jag ville. Inte så illa, hela Nackareservatet med underbara löpspår ligger bara ett stenkast därifrån!!

Härligt!

Alltså; installera tjejerna på bion, se till att de har popcorn och dricka, 3D glasögon och avstängda mobiler. Därefter; av med överdragskläder, in med dem i bilen, springa ner till kanalen, över bron, kolla hur mycket snö det finns kvar i Hammarbacken (inte mycket!) och så hitta ett bra löpspår. Och löpspår fanns det. Hur många som helst! Jag funderade ut att om jag först tar det gulvita och sen förbindelsen bort till det rödvita och ev en liten extrarunda så borde det bli lagom. Ganska enkelt kändes det just då. Och egentligen var det ganska enkelt, vårsol, vårblommor, fågelkvitter och glada löpare om vartannat.

Nä, skidorna får vänta till nästa år.....

Problemet var att jag inte hittade det gulvita spåret! Det fanns Hur Många Spår Som Helst! Som inte var med på kartan, och som inte var uppmärkta. Inte lätt att veta vilket som var vilket! Det tog mig över sju km att bara hitta rätt spår av alla spår. Det rödvita brydde jag mig inte ens om att leta reda på. Jag kopplade i stället in min orienterarhjärna och freestylade loss bland alla vägar, stigar och spår. Det kunde ju inte bli SÅ fel och huvudsaken var ju att jag fick springa. 

Och nånstans vet jag, att hade jag hittat rätt väg, så är det ju inte så troligt att jag hade hållt mig till den ändå. Jag är så nyfiken och lyckas alltid hitta en stig som jag bara måste prova. Vet inte hur många gånger som jag har hittat nån liten avstickare som jag har tagit, till följd att jag fått springa genom helt stigfritt landskap till jag hittat civilisation igen. Och det är väl det som är det härliga med långpassen. Att sträckan inte är så viktig utan mer tiden man är ute. Då kan man kosta på sig att testa nya vägar, springa fel, hitta rätt, och på något sätt klara allt längre distanser. 

Och eftersom jag inte är nån snabblöpare nångång, inte ens på korta distanser, finns det ju absolut ingen anledning att stressa. Att ta in omgivningen, känna doften, fota lite och att se det som finns är minst lika viktigt som att springa exakt rätt!

Årets första blåsippa!

Efter knappt två timmar och ca 16 km senare var jag tillbaka vid bion. Tjejerna var nöjda och det var jag också. Härliga, underbara långpass!! Måste snart bli dags för ett till! 

Löpning för kropp och själ....

Att välja - Och att välja bort!

Häromdagen skrev Malin om att inte hinna allt man vill. Att man inte hinner träna de pass man vill och en massa andra saker som man inte heller hinner. Jag svarade lite skämtsamt att jag brukar fixa 25 timmar på dygnet ibland och så fixar det sig. Stämmer ju inte riktigt.....

I vilket fall så funderade jag lite vidare på detta med att inte hinna. Jag tror att precis alla känner igen sig i det dilemmat. Eller finns det nån därute som har total balans och hinner allt ni vill?!? 

Utbudet är ju på alla håll så otroligt stort. Så många nya filmer jag vill se, så många härliga middagar jag vill laga, så många lopp jag vill springa, så många vänner jag vill träffa, så många aktiviter som barnen har, så mycket som ska fixas, lagas, ordnas..... Möjligheterna är enorma och tiden står inte alls i paritet. I vissa lägen försöker jag planera och optimera tiden för att hinna allt. Det brukar undantagslöst misslyckas och inte sällan sluta med att jag är både arg och ledsen för att jag har misslyckats. Andra gånger, de flesta faktiskt tack och lov, försöker jag inte ens utan inser att jag måste ta bort lite. 

Man kan ju också fundera på hur man ska välja och hur man ska prioritera. Ska man välja det nödvändiga? Eller det roliga? Eller det jag behöver? Och vad är egentligen nödvändigt just idag? Kanske är det roliga det viktigaste? Hur prioriterar man egentligen rätt?

Risken med att försöka hinna allt är att inget blir riktigt bra. Hur många gånger har jag inte försökt klara allt? Och alltid med en känsla av att det ändå inte blev riktigt bra. 

Hur jag än vrider och vänder på detta är utbudet och möjligheterna eoner större än tiden. Måste alltså välja bort. Och visst är det väl egentligen mest det som det handlar om. Att välja bort. Jag blir bättre och bättre på detta. Men ändå faller jag dit ibland och plockar på för mycket. Och blir ledsen för att det inte funkar. 

Och så gör jag om och gör nya val. Och kommer återigen till slutsatsen att det enda det handlar om är MIG. Det är ju JAG som gör MINA val! Finns ingen att skylla på. Om det blir fel ibland gör det faktiskt inget. Det ger en möjlighet att göra på ett annat sätt nästa gång. Och det är JAG som väljer hur det ska bli nästa gång. 

JAG!!

Appropå coreträning....

Jag pratade häromdagen med en av mina PT kunder om det här med Coreträning. Vi pratade lite om huruvida det var viktigt med ”extra” coreövningar eller om man får det liksom på köpet i sin vanliga träning. Frågan som omgående dyker upp är vad som är ”vanlig” träning och vad som skulle vara ”ovanlig” träning. Och förstås vilka krav som ställs i vardagen på en stark mage och rygg. Finns det personer som inte behöver vara starka i coren alls? Eller behöver alla vara starka, men en del behöver vara extra starka, kanske? Min kund var inte så sugen på att träna core, trots att ryggen började säga ifrån, utan ville hellre fokusera på armar och axlar. Jag menar att det inte bara skulle vara bra, utan till och med nödvändigt, att stärka upp rygg och mage. Lite så gick samtalet och jag vet inte riktigt om vi kunde enas om en kunklusion eller inte.

Jag tycker mig nog ändå ha fog för följande summering:

·         Alla behöver ha en stark mage och rygg. Med det följer så mycket annat. Minskad värk i rygg, bättre hållning, bättre förmåga att hantera svåra arbetsställningar osv.

·         Man får inte automatiskt med coreträning, det kommer inte av sig sjävt. Vill man bli bra på något måste man fokusera på det.

·         Man måste inte nödvändigtvis köra separata core pass, utan kan i många fall inkludera det i sin orinarie träningsrutin med tillfredställande resultat. Men man måste ha fokus för att få resultat.

·         Beroende på de aktiviteter jag vill göra och vilka krav min vardag ställer på mig, behöver självklart även coreträningen anpassas. 

Min inte alltför radikala uppfattning om detta är att ALLA har god nytta av att träna core, och att en del behöver det mer än andra. Jag tror att de flesta är beredda att hålla med mig, även om coreträning kanske inte är den allra hippaste träningen alltid. Och därmed inte prioriteras som den borde.

Jag kom även att tänka på min egen situation när jag efter graviditet nr 2 på allvar började känna för att springa långt. Längre sträckor än jag någonsin sprungit tidigare. Mina normallånga distanser, upp till ca 1 mil, fungerade bra. Uppåt två mil var acceptabelt men därefter började problemen. Jag trodde ryggen skulle gå av. Jag kommer ihåg mitt första marathon. Benen hängde med, huvudet också, men ryggen var ren misär. Jag trodde att den skulle gå av nånstans vid 35 km. Jag orkade helt enkelt inte behålla en god hållning utan sjönk ihop allt mer ju tröttare jag blev. Och ondare och ondare gjorde det!

När jag efter loppet summerade vad som skulle ändras i träningen var core en av sakerna. Jag började därför lägga in dels rena corepass, men även en del mag och ryggövningar i samband med annan träning, tex efter en löprunda. I det dagliga märkte jag ingen skillnad, men på långpassen.... Jag kunde springa allt längre utan problem och när det ett år senare var dags för nästa marathon gjorde det inte alls lika ont, även om det var en bit kvar till bra. 

Nu, ytterligare några år framåt, har jag genomfört ett flertal marathon och ultralopp. Jag har aldrig ont i ryggen ihop med löpning längre. Det har förstås flera orsaker, men att jag numera är betydligt starkare i mage och rygg är som jag ser det, den viktigaste orsaken. Jag är övertygad om att en stark core hjälper mig i vardagen, och hjälper mig att klara de extraordinära påfrestningar jag utsätter mig för när jag springer långt. Jag är också övertygad om att detta inte bara gäller mig, utan säkert alla andra också.

Helt ärligt tycker jag inte att coreträning är det roligaste som finns. Hur jag än vänder på det så är jag hellre ute och springer, cyklar, kör ett styrkepass eller går på en rolig gruppklass. Men för att kunna göra det jag vill, behöver jag, prioritera det som gör det möjligt. Och då ingår div prehab träning, tex core.

Så nöjd efter mitt första marathonlopp. Trots en rygg som nästan var av.

Jag gör det för att jag måste, för att jag behöver, men framförallt för att jag vill! Vill kunna springa riktigt långt. För att jag kan!

Skövde 6-timmars - Check!

Ja, då var det alltså genomfört! Skövde 6-timmars för andra gången. Förra året hade jag förberett mig noga och kom till start med så goda förutsättningar det bara går. I år var det lite annorlunda. För lite löpning och för mycket sjuka barn innan loppet. Inte precis så jag ville ha det, men man får ta det som det blir!

Vi var något färre löpare i år, det kändes redan vid frukosten på hotellet. Förra året var det fullt i matsalen, och det var det inte i år. Vi hörde också att det var korta banan som gällde i år, inte långa som förra året. Därmed skulle vi även få den elaka, branta, jobbiga Mördarbacken. Inte den lilla snälla Mördarbacken som är på långa banan. Nåja, Mördare som Mördare. Och det är ju kul med lite omväxling, även om det gäller Mördarbackar.

Pigg och glad före start.

Vädret. Bästa möjliga. Några plusgrader och mulet. Det hade ju förstås gärna fått vara soligt, men eftersom det är Västergötland så hade jag inte räknat med det. Humöret var i allafall på topp hos oss alla, och det är det viktigaste. Under sex timmar hinner man prövas på alla olika sätt och ett bra humör från början är minst sagt viktigt.

Jag lyckades redan från start få en bra balans på närings- och dryckesintaget. Av tidigare erfarenhet vet jag det betyder jättemycket att man börjar fylla på med energi direkt. Om man väntar tills man börjar bli trött och seg i huvudet är det för sent. Det går aldrig att ta igen. Så, lite choklad och en köttbulle varje gång jag passerade varvning var strategin. Samt lite sportdryck varannat, var tredje varv sådär. 

Det jag däremot inte lyckades med på hela loppet var att hitta en jämn och balanserad hastighet. Jag sprang för fort och för sakta om vartannat och fick gå alldeles för ofta. Inget flow alls. Jag vet såväl att varje gång man gör en förändring i hastigheten, oavsett om det är uppåt eller nedåt, så kostar det energi. En jämn hastighet är därför definitivt att föredra eftersom man på ett långlopp ska orka länge och måste hushålla med det man har. Här gjorde sig definitivt bristen på långpass före loppet påminnt. Hade jag haft fler långpass i benen hade jag haft mycket lättare att hitta rätt flow och inte slösat bort energi i onödan. Men som sagt, man får ta det som det är och lita på att det funkar. 

Redan efter första timmen kände jag mig trött. Alldeles för trött för att bara sprungit en timme. Förra året hade jag motsvarande känsla efter fyra timmar. Och nu var det fem kvar... Jag funderade allvarligt på hur detta skulle gå och tvekade faktiskt lite på om jag skulle klara hålla ut hela tiden. Men som vanligt får man tänka etapper. Det går inte att se och överblicka hela sträckan, det blir för mycket. Först klara milen, sen halvmara, så 30 km, därefter marathon och sen 50 km. För varje etapp jag lyckades ta mig över tänkte jag att "bara jag klarar nästa så kan jag gå resten". Men ändå, på nåt sätt, lyckades jag ta mig över 51 km. Helt ofattbart faktiskt!

Efter nån timme vill man bara lägga sig ner!

Förra året klarade jag strax över 52 och då hade jag kraft kvar hela vägen. Och så i år, totalt kraftlös, klarade jag 51. Jag kan inte själv förstå vilka reserver det finns att ta fram, när det verkligen behövs. Människan är bra fantastisk, så mycket vi klarar, trots att det känns omöjligt! Och så mycket vi kan, trots att det inte verkar så. Var går egentligen gränsen? När blir det omöjligt? Visst känns det lite lockande att testa och se!?! 

Var går gränsen egentligen??

Så nöjd med min medalj, och såklart med den fina rosa mössan jag vann.

Uppladdningen from Hell....

Det kan ju tyckas lite drastiskt, kanske lite lätt överdrivet. Och det kanske det är också. Fast bara lite. Väldigt lite. Som den oerhört seriösa motionär jag är vill jag vara 100% fokuserad, 100% förberedd och 100% frisk. Nåja, så seriös är jag ju inte men 100% frisk vill jag iallafall vara, det tycker jag faktiskt är nån sorts minimum.

Och då, mitt i förberedelserna blir alla sjuka. Sen i fredags har någon i familjen varit sjuk. Idag är lilla flickan frisk igen, men då har den stora blivit sjuk. Och själv känner jag att det möjligtvis ligger något och gror och vill poppa upp. Eller så är det hypokondri?!? Det är många betydligt mer framstående löpare än mig som drabbas av det innan ett viktigt lopp. Jag är alltså i gott sällskap. Men vad hjälper det?

I går inhandlade jag en försvarlig mängd ingefära och några citroner. I dag tillverkade jag en härlig brygd efter Lenas recept. Den ska inmundigas som shots och kommer garanterat hålla obehöriga baciller borta. Hoppas jag. Jag gillar huskurer, och jag gillar att med naturliga medel försöka skapa hälsa. Det här var alltså ett recept helt i min smak. Riktigt starkt är det, det känner jag bara jag lyfter lite på locket. Ska bli spännande att prova! 

Sen kan man ju inte komma ifrån att det är lite mysigt att vara hemma med sjuka barn. Titta på en film ihop, pyssla med lite allt möjligt och att bara skrota omkring. Det gäller bara att inte stressa upp sig på allt man kommer efter med, och allt som kommer bli liggandes på jobbet när man är borta. Inte så lätt alltid! 

Idag ligger stora tjejen snörvlandes i soffan framför Minionerna. Själv har jag dammat av några vilande stickprojekt. Riktigt roligt, plötsligt så fanns bara inspirationen där. Så mycket så jag började sticka en ny socka till lilla flickan. Den andra sockan försvann mystiskt ihop med skridskoåkning i skolan för en tid sedan. Nu blir hon glad!

Det får ordna sig på lördag på nåt sätt. Jag orkar inte oroa mig. Det är som det är, och inget jag kan göra nåt åt. Ska iallafall bli väldigt roligt att komma dit igen och träffa alla löparkompisar från förra året. Det är egentligen ännu roligare än själva löpningen. Åtminstone när man börjar närma sig 30 varv. Och skulle det bara bli 20 får jag vara nöjd med det. Vi får helt enkelt se hur många det blir, just nu känns det bara kul att det snart är lördag. Och gärna en lördag utan förkylning. Om jag får önska... 

Sista veckan innan loppet...

Nu är det inte länge kvar. Tiden innan Skövde 6-timmars har gått alldeles för fort. Om inte ens 1,5 vecka är det dags.

Panik! Längtar! Nervös! Jättekul! Vill hoppa av! Tänker sätta världsrekord! Ja, ungefär så känns det. Från högt till lågt, med andra ord. Precis så som det ska vara - och precis så som det alltid är - när det närmar sig ett större lopp. 

Tiden fram till loppet, som är den 12 mars dvs om 9 dagar, tänker jag försöka vila så mycket som möjligt. Minska ner allt fysiskt arbete till minsta möjliga. Det kan ju tyckas drastiskt kanske, men eftersom min vardag innebär så mycket träning ändå, får det räcka med det som så att säga inte går att komma ifrån. Dessa 9 dagar kommer ändå innehålla 6 spinningpass, 2 corepass, 2 Cirkelpass, 2 funktionell styrka med skivstång samt ett antal träningar av varierande intensitet med kund. Det behövs liksom inget extra. 

Mat däremot kommer jag att öka lite på. Inga elefantportioner förstås, men lite mer än vanligt så att reserverna är fyllda. Jag har även laddat upp med rödbetsjuice. Rödbetsjuice känns bra. Det skrevs rätt mycket om det för ett par år sedan och hur den genom sin höga nitrathalt skulle kunna öka syreupptagningsförmågan. Jag har testat inför ett par längre lopp, och jag brukar även ta en "kur" ibland däremellan, när jag känner mig i behov av extra energi. Såklart är det ju väldigt svårt att veta vad som beror på vad och vilket det var som gjorde att allt funkade, eller inte funkade, i slutänden. Ett långlopp består av så oerhört många små delar som dagen det gäller ska fungera tillsammans. Man ska ha lagom med kläder, skorna får inte skava, kläderna får inte skava, man ska ha ett jämt flöde av passande energi in (minsta obalans kan göra att hela magsystemet havererar), man bör ha sovit hyggligt bra och man bör vara i ganska bra mental balans för att klara den påfrestning det innebär att vara i rörelse så länge. 

Men tillbaka till rödbetorna. Det är ju som sagt nästan omöjligt att peka ut en sak som avgörande. Men på något sätt känns rödbetsjuicen bra. Och det räcker det för mig. Det måste inte vara mer komplicerat än så. Känns det bra - så är det väl bra! Och det viktigaste av allt tror jag egentligen är att göra något. Att hjälpa sig själv in i nån slags "tävlingsmood". Och om det sker med rödbetsjuice eller sega skumbilar kanske kvittar? 

Fast jag vågar nog inte prova. Skumbilarna kanske skulle köra runt som galna i magen och orsaka värsta kaoset? Lika bra att hålla sig till det jag vet funkar. Då har jag gett mig själv de bästa förutsättningarna, sen om det går åt pipan ändå är det liksom utanför min kontroll. 

Då kan jag ju alltid skylla på vädret!

Det byggs, och byggs...

På gymmet har ombyggnation pågått sedan mitten av januari. Och eftersom gymmet även är min arbetsplats är det oundvikligt att längta efter att det ska bli klart snart. Har haft mitt bord, som jag i och för sig inte sitter vid så långa stunder i taget, ute i foajén i närmare två månader nu. Tur att man är en så oerhört flexibel människa. Umm, eller hur....

Men, förutom byggdamm, röra och ganska mycket stök kan man numera förstå hur det kommer bli. När det blir klart vill säga. För projektet verkar växa allt eftersom. Idag när jag kom dit var vårt lunchrum rivet. Det skulle bli omklädningsrum. Där ser man, får väl hitta nån annanstans att äta. 

Taket i cardiorummet börjar ta form och några av spotarna är på plats.

Det som är helt klart är i allafall att det kommer bli öppet, ljust och väldigt fint. Fin belysning, öppna ytor och flera nya konditionsmaskiner. De första maskinerna kom för några dagar sedan och är verkligen hur fina som helst. För egen del är jag inte speciellt förtjust i att konditionsträna inomhus, men på de här löpbanden kan jag nog tänka mig att riva av en och annan kilometer. 

Längs Sacramento floden...

Man kan bl.a. välja var man vill springa, tex längs floden, över berget, i skogen, i parken eller kanske i stan. Därefter vilken medellutning turen ska ha och var man ska börja. Jag kanske hann 5 km förra gången och då kan jag välja att börja där och liksom springa vidare. I-landsbehov kan man verkligen tycka, men ändå, det är ju ganska coolt!! 

Även roddmaskinerna är nya och de här gillar jag nästan ännu mer. Det är vatten framme i hjulet och det låter också vatten när man ror. Ett jämt och bra motstånd med hjälp av vattnet, och dessutom får man det behagliga skvalpande ljudet. De här är verkligen bäst!

En av roddmaskinerna.

Vi har även fått en trappmaskin, men den är inte inkopplad än så den vet jag inte hur den funkar. Mer än att den ser riktigt hightech ut. Ska bli riktigt kul att testa den också vart det lider. Återkommer i frågan! 

Det känns verkligen som att vi och alla våra medlemmar kommer få en riktigt fin anläggning när allt är klart. Förutom de nya konditionsmaskinerna väntar vi på en crossfit bur som ska komma inom kort. Det ska bli riktigt kul! Det ska även rymmas en café del med massa goda saker, och det ser jag nästan ännu mer fram emot. Jag skulle ju kunna äta lunch där varenda dag!! 

Kommer bli riktigt bra, och det bästa av allt, det är väldigt snart klart!! 

Om ni är sugna på att komma och kolla så ska jag med stor glädje visa er runt. Och bjuda på en kaffe i nya caféet! See you there....

Äntligen långpass, vad är det som händer?!?

Det här är ju verkligen inte ens gårdagens nyheter, det är flera dagar för sent. Händelsen ägde rum i söndags, och nu är det onsdag. Men - inte mindre sensationellt för det!

Jag. Sprang. Långpass. Jag sprang långpass!!!

Hade detta varit för ett år sedan hade det inte varit mycket att höja på ögonbrynen för. Då ingick långpass som en självklar del av träningsplaneringen. Nu ser träningen annorlunda ut och jag har svårt att få in långpassen. Vilket är synd eftersom jag tycker så mycket om dem. Det är inte så att tiden saknas, jag har fortfarande 24 timmar på dygnet. Men de få träningsfria dagar jag har behöver jag använda till återhämtning. Och då blir långpassen lidande! Detta har stressat mig lite den sista tiden, Skövde 6-timmars är om knappt tre veckor och sista långpasset värt namnet var i november. 

Men i söndags när lilla dottern var bjuden på kalas på Andys lekland och jag skulle få 2,5 timmes väntetid tänkte jag ändå passa på. Måste känna om det går att springa lite längre överhuvudtaget. Hade tänkt att springa över till Nackareservatet och springa där, men hade dessvärre valt helt fel skor. Vet inte hur jag tänkte, det hade behövts rejäla dubbar (såklart!!) men jag hade valt de tunnare asfaltsskorna. Det blev alltså en mycket kort sträcka i skogen innan jag tog mig tillbaka till löpbara vägar igen. Väl över på Sicklasidan tog jag mig längs vattnet vid Järla sjö och tittade på fina hus istället.  Eftersom jag tänkt springa nån helt annanstans och inte känner omgivningarna så väl, fick det bli att springa på ren känsla. Det är också kul! Springa lite åt ena hållet, sen vika av på en annan väg som verkar fin, sen ytterligare en och på så sätt brukar det alltid bli väldigt roliga rundor. Lite sightseeinglöpning helt enkelt! 

Ni som bor här får ursäkta at jag fotade era hus. Jag tyckte bara det såg så fint ut med bryggan mellan husen och vattnet. Så skulle jag absolut kunna bo!

På något sätt lyckades jag även hitta en stig precis nere vid vattnet, liksom mellan de stora sekelskifteshusen jag hittade lite senare, och sjön. Jag funderade ett kort ögonblick över lämpligheten att springa där, men nyfikenheten tog helt enkelt överhanden. Och naturligtvis var det ingen fara, stigen som blev mindre och mindre för att till slut nästan inte ens finnas, kom till slut ut på en liten väg som ledde tillbaka till stora vägen. Inte för att det går att springa vilse när det finns vatten på ena sidan och järnväg en bit åt andra hållet, men ändå, jag ville vara tillbaka i tid för hämtning av kalasbarnet. 

Typiskt mig att alltid hitta en liten stig! Typiskt mig att alltid vilja springa utanför vägen! Typiskt mig att alltid välja skogen!

Väl tillbaka kunde jag summera mitt långpass med följande:

* Jag orkade!

* Jag kan fortfarande springa långt.

* Man behöver ha med sig nån extra energi. Hade jag inte tänkt på idag.

* Man behöver torra strumpor att byta till om man inte springer direkt hem. Jag var blöt upp till knäna och hade bara en torr tröja. 

* Ullstrumpor hade varit att föredra då de hade hållt värmen bättre när de blivit våta. 

* Tänk efter innan vilken typ av underlag det är och välj rätt skor. 

* Om något, eller allt, av ovanstående misslyckas, tänk om och hitta ett annat sätt. Tappa inte humöret utan skratta åt allt som blev fel! 

Slutligen konstaterar jag att jag kommer kunna springa i Skövde den 12 mars. Det kanske inte blir rekord, men det kommer gå. Och det kommer bli kul!! 

Nu längtar jag! Nu kör vi!

Lördagspyssel

Man kan ju inte beskylla mig för att ha slitit ut mina läsare med täta blogginlägg den senaste tiden. Jag har helt enkelt haft väldigt låg skrivinspiration. Och eftersom bloggen ska vara en kul grej, inte något tvång, har jag inte skrivit nåt. Att skriva för sakens skull vill jag inte göra, bättre då att sätta skrivandet på hold och komma igen när lusten är tillbaka. Denna lilla paus har dock inte hindrat mig från att tänka på bloggen och vad jag ska skriva om framöver. Har fått flera idéer och tagit många fina foton som bara väntar på att komma till nytta.

Det jag verkligen borde ha gjort idag, med tanke på Skövde 6-timmars som infaller om bara tre korta veckor, är att gett mig ut på ett riktigt saftigt, rejält långpass. Ett långpass på en tre timmar hade varit på sin plats. Fast jag vete tusan, jag är så trött i kroppen så ett långpass verkar nästintill omöjligt. 

Idag också. 

Det har känts omöjligt ganska länge faktiskt. Som jag har skrivit om tidigare, tränar gör jag ju, och dessutom ganska mycket. Men löpningen har verkligen legat för fäfot ett bra tag. Hade det inte varit för transportlöpningen till och från jobbet, (ca 3 km enkel väg) i stort sett varje dag hade det inte blivit många kilometer. 

Tjejerna var pysselsugna idag, och jag var inte speciellt svårövertalad när de vill ha hjälp med pärlor och annat. Själv fortsatte jag mina experiment i köket. Jag tycker just nu att det är väldigt kul att experimentera fram olika sorters bollar och bars. Vet inte hur många varianter jag har gjort senaste halvåret men många är det. De flesta har blivit jättebra, andra ganska bra och någon lite mindre bra. Det som är så kul är att man nästan kan göra hur som helst och det funkar! Idag blandade jag bovetegryn, raw cacao, jordnötssmör och dadlar i mixern. Halva degen smaksatte jag med färsk finriven ingefära och andra halvan med chili. Båda sorterna blev riktigt bra, men ingefärsbollarna blev mer än bra, de blev faktiskt helt outstanding om jag får säga det själv. En riktigt höjdare för en ingefärsälskare som jag! Eftersom detta var ett spontanprojekt hade jag inget annat att rulla dem i än sesamfrön. Det är roligare om de ser olika ut när det är olika sorter. Hade ju kunnat ta chiliflakes till chilibollarna förstås men det kom jag inte på förrän det var för sent. Får bli nästa gång! 

Tjejernas pyssel resulterade i varsin pärlklädd sladd till hörlurarna samt att yngsta flickan började dekorera sin pigtittare som hon fick av en kompis i födelsedagspresent för ett tag sedan. 

En riktigt bra dag och klockan är bara 3, många timmar kvar av sköna, lata lördagen. Och i morgon - då - då kanske jag springer ett kortare långpass. Med en ingefärsboll eller två med mig borde det bli en  rätt behaglig runda. Så får det bli!