Nu tittar jag fram igen!

Jag kan konstatera att det är över två veckor sedan jag bloggade senast. Under dessa två veckor har jag fått massor med intressanta och inspirerande poster i mitt flöde från andra lite mer produktiva bloggare. I mitt stilla sinne undrar jag hur det går till. Vad får ni alla kul idéer ifrån och vad gör man när man har total idétorka!?! Det sistnämnda har varit mitt bekymmer de sista veckorna. Trots en hel del ledig tid har jag inte haft lust att skriva, har inte haft några idéer och inga ord har kommit naturligt. Men nu är jag på gång igen, har tagit mig upp ur dvalan, tittar framåt och har börjat ta itu med allt som har legat on-hold.

Året börjar bra tycker jag, har redan en hel del planer:

* Gå en intensivkurs i Crossfit, redan nu på lördag. Behöver lite mer energi och idéer till min verksamhet och hoppas kunna få en del input som kan användas i mina pass och med PT kunder.

* Åka på två veckor semester till Sri Lanka. Lite senare i vinter, men jag längtar redan!

* Simma Vansbrosimmet ihop med min kompis Sara. 

* Förhoppningsvis (hoppas, hoppas, hoppas!!) kan jag vara med på Må Bra dagarna uppe i Norrland i augusti som bl.a. min goda vän Maja är med och arrangerar. Tänk er en långhelg med vandring, fjällöpning, yoga, god mat etc långt upp i Norrländska fjällen. Hur härligt låter inte det??

* Vad jobbet beträffar kommer jag utöka mitt samarbete med ett av gymmen jag jobbar med nu under våren. Det känns väldigt kul! 

* Jag kommer även i år att vara med som arrangör och sponsor till Ironhen Skogås. Härligt projekt, en riktig höjdpunkt i slutet på augusti. 

* Samt några ytterligare saker som ännu inte är helt klara! 

Vilken lista va?! Inte så illa, och det är inte ens halva januari än. Det kommer nog bli ett bra år, det här också! 

Förresten, vad har ni för planer?

Årets första höjdpunkt har redan ägt rum . Skidåkning i Hälsingland i isande kyla!

Lite "lugnet-efter-julen-känsla" sådär...

Då var julen avklarad för den här gången och man kan väl utan problem konstatera att det blev en hel del mat och godis, även i år Inte konstigt att det var skönt att dra på sig skorna och ge sig ut och springa i går kväll. Vinden bet i kinderna, men det kändes ändå inte alltför kallt, utan faktiskt bara skönt.
Idag kändes det desto mindre skönt när klockan ringde, hade varit bra skönt att bara få ligga kvar. Vinden ven utanför, och hela jag ville bara vara kvar i värmen, sova och få vara ifred. Men inte då, jag har lite jobb inbokat även under dessa veckor vilket såklart är bra, även om det just då var något trögt.

Dagen skulle bestå av ett seniorpass på gymmet i Segeltorp på förmiddagen. Hade även planerat att komma dit i god tid för att hinna träna lite själv innan passet började. Kom alltså dit 1,5 timme i förväg och körde först igenom främst överkroppen med bulgarian bags. Därefter utfall, knäböj och marklyft i smithen. Orkade bra och körde relativt tungt, men så hade jag ju laddat med en hel del mat de sista dagarna....

Och seniorpasset... så himla kul! Man vet ju inte under helgerna hur många som kan tänkas dyka upp, lika rimligt med två som med full sal. Och här blev det fullt hus och riktigt bra tryck. Eftersom det inte var så mycket folk totalt sett på gymmet valde jag att köra en cirkel ute i gymmet så att vi fick testa lite maskiner och annat. Uppskattat och lärorikt. Det gäller att passa på när tillfället kommer!

Dagen fortsätter med några timmar ledigt med familjen och senare ett spinningpass och träning med PT kund. En ganska behaglig dag, med andra ord. Och sådana behövs också ibland, det är ju i allfall jullov!

Att orka. Eller inte orka?

Det är en fråga som förbryllar mig lite just nu. Ibland, eller tom ganska ofta, finns det någon sorts logik i botten.

Sovit bra: Pigg dagen efter. 

Sovit dåligt: Trött dagen efter. 

Tränar: Bra kondition. 

Tränar inte: Lite sämre kondition.

Sol: Varmt

Regn: Blött

Tomte: Jul

Osv

Men ibland avviker det, till synes helt utan förklaring. Det hände mig igår. Jag vaknade redan kl 4 och kunde bara inte somna om. Låg och funderade på om jag köpt all mat till jul, hur första intervallen på mitt nya spinningpass skulle bli, hur mycket löv som ligger okrattade i trädgården och framför allt på hur trött jag kommer bli OM JAG INTE SOMNAR NUUU!! Såklart somnade jag inte om...

Första passet för dagen gick lite i dimma kände jag, tror dock inte att deltagarna märkte nåt. Därefter ett HIIT pass på Det Stora Företaget. Kände mig lite piggare och kunde trycka på ganska bra. Vilket är nödvändigt. Det går inte att genomföra ett högintensivt intervallpass på ett bra sätt om man inte är allert och vaken. Och gärna lite stark också!

Hem och äta sen lunch, sitta och prata med stora dottern en stund, packa ihop och iväg till arbetspass nr 2. Hade tänkt att gå de 3 kilometrarna eftersom jag faktiskt kände mig lite trött. Men inte då! Det regnade, och att gå i regnet kändes inte ok. Skulle ju hinna bli plaskvåt innan jag var framme så jag valde att springa istället. In med lite musik i öronen och så iväg. 

Och döm om min förvåning när benen bara sprang iväg med mig! Hjälp vad det gick. Hur mycket kraft som helst, riktigt bra tryck i steget och nästan på en liten fartökning på slutet. Hur gick det till? 

Väl på jobbet visade det säg att min kollega var sjuk, och att jag fick rycka in och köra ett cirkelpass åt honom. Och absolut, jag körde! 

Därefter, sist på dagen, mitt eget spinningpass. Mitt nya spinningpass, med ny musik och nya intervaller. Näst intill fullt i salen, och det är ändå veckan före jul! Så himla kul, vilket tryck och vilken energi. Svetten sprutade och alla gick på max, även jag som annars brukar försöka hålla igen lite. Men det gick bara inte, det var fullt ös medvetslös från första stund. Och ALLA hängde på, vilken grej!! 

Utpumpad, svettig, trött, men ändå pigg ända in i hjärtat. Hög av spinning endorfiner sprang jag hem av bara farten, hade egentligen tänkt att be om skjuts, men just då ville jag bara springa. 

Och allt detta efter typ 5 timmars sömn. Vad hände egentligen?!?

Rosa helikopter, såklart fick den vara med!

En dunk i ryggen längs vägen...

I helgen satt jag och bläddrade lite i ett gammalt nummer av Runners World och läste vad någon skrivit om hur viktigt det är att stötta och peppa varandra. Hur lite som kan behövas för att man ska orka fortsätta lite till, ta i det där lilla extra eller göra den där allra sista ansträgningen. Att orka krama ur de där sista krafterna.

Jag tänkte lite tillbaka på alla lopp jag sprungit och hur olika det kan vara. På kortare lopp, som jag i och för sig nästan aldrig springer, upplever jag att benägenheten att se varandra och att stötta är ganska låg. Medan det på ultralopp är nästintill självklart att ge varandra en dunk i ryggen, fråga hur det är och säga ett uppmuntrande ord. På korta lopp är ju hastigheten så mycket högre och hela tempot ett annat, så där finns kanske inte behovet riktigt?!? På långloppen blir det självklart ett annat fokus, tiden är inte så viktig, det är glesare mellan löparna, man kan ha sprungit ensam ett bra tag och då är det klart man blir glad och vill prata när man ser nån! 

Jag brukar ofta, även på kortare lopp, försöka stötta och uppmuntra de jag har omkring mig. Ge en klapp på axeln eller bara säga heja heja. Det började nångång när jag själv var sådär riktigt trött kommer jag ihåg. Jag behövde fokusera på nåt annat än mig själv och min trötthet om jag skulle orka vidare. Då gav jag av en händelse nån en dunk i ryggen och sa att det var bra jobbat. Och på nåt lustigt sätt kände jag mig där och då lite piggare. Ofta får man nåt glatt tillbaka, eller bara en trött blick, men jag tror ändå att det gör skillnad. För mig gör det iallafall det. Jag tycker det är kul att få kontakt, om så bara för ett ögonblick, att få dela upplevelsen med någon just då. Visa att man bryr sig och att vi gör detta tillsammans. 

Sen är det ganska kul att se reaktionerna man får. En del blir förvånade, glada, säger nåt tillbaka eller bara tittar lite. De flesta verkar uppskatta att nåt bryter av. En och annan verkar inte reagera, men det gör inget, är man tillräckligt trött orkar man inte svara eller bry sig. Jag tror att det landar bra iallafall! 

För flera år sedan på Stockholm Halvmarathon sprang jag förbi en tjej i en uppförsbacke. Hon var trött och gick. Jag dunkade henne i ryggen och sa nåt i still med att hon kämpade bra och att hon var stark. Jag sprang vidare och hon mumlade ett trött tack. Efter ett tag kommer hon ifatt mig, ser betydligt piggare ut, och tackar för att jag hade pratat några ord med henne. Hon sa att hon hade funderat på att bryta, men på nåt sätt fick hon extra kraft av att få lite uppmuntran när det var tungt. Det var roligt att höra!! 

Jag tänker att för mig är detta win-win. Jag har nåt att göra när jag springer, flyttar fokus från mig och min egen trötthet samtidigt som det kanske bidrar lite, lite till en bättre stämning. Det är rätt roligt, helt enkelt! 

Själv kommer jag aldrig glömma när jag sprang längs med Odengatan på mitt första marathon, så nära mål, och så trött som man bara kan vara. Då stod tre damer där i publiken, jag fick ögonkontakt med någon av dem och hon sa "Du kommer klara det, du är strax i mål". Jag minns fortfarande värmen av de orden, så enkla, men ändå så viktiga. Jag var på väg att gå i mål, jag skulle klara min första mara och någon såg mig. Just då, blandat med oändlig trötthet och total utmattning, kände jag mig lyckligast i världen. Tårarna sprutade och jag insåg att jag kommer gå i mål och jag kommer verkligen att klara det. 

Den känslan och det ögonblicket är ett av mina största, det kommer jag alltid att bära med mig!

Nu flyter det. Och jubileum är det också!

Plötsligt händer det! Efter ett bra tag av motgångar, kändes det som att nåt hände igår. Inte några stora saker, utan bara små vardagliga saker som bara flöt på och klickade i. Och idag verkar det bara fortsätta!

Gårdagen började som alla tisdagar med 45 min tidig morgonspinning på gymmet i Skogås. Slutet av terminen, folk börjar tänka mer på julstök än träning så vi var inte så många. Men vilket tryck! Sån energi så det bara vibrerade i luften. Vilken start på dagen!

Därefter sätta sig i bilen och åka över till Fitness World i Segeltorp för en timmes seniorpass. Hade planerat cirkelträning dagen till ära. Förra veckan hade jag hittat ett stort, tjockt rep, typ ett battle rope, som jag vek dubbelt och som blev veckans nya station. En person i varje ände på det dubbelvikta repet och sen svingade vi rep, ungefär med samma teknik som när man skakar mattor. Så himla kul! Och så jobbigt! Jag försöker ha med nåt nytt varje gång så att det finns nåt litet överraskningsmoment, och jag kan ju säga att repet lockade både till skratt och svett. Stor succé! Vilket kämpande och vilket svingande. VIlka seniorer det finns!

In i bilen igen och iväg till dagens tredje pass, på ett STORT företag. Här har jag gjort lite sporadiska jobb under hösten och ska nu vara där de tre tisdagarna som är kvar fram till jul. Därefter kommer jag bli ordinarie instruktör på åtminstone ett pass i veckan. Eftersom jag inte är där regelbundet, och inte vet exakt vad som krävs, blir det såklart en viss anspänning innan. Men det funkade hur bra som helst, ett HIIT pass i högt tempo skulle det vara. Och det fick de, kan jag lova! Energin var riktigt hög och vi tryckte på bra, även om jag vid det här laget började känna mig lite lätt trött i kroppen...

På kvällen hade jag lovat stora flickan att vi skulle spela badminton under tiden den lilla dansade. Just då kändes det inte särskilt lockande, jag var trött! Men hon såg fram emot det, så det vara bara att packa ihop och ge sig iväg. Och på nåt lustigt sätt, så som det alltid är, lyckas kraften komma tillbaka när det gäller. Vi hade så roligt, och jag tror inte vi har spelat så bra nån gång! Riktigt kul, och så nöjd hon var!!

Och idag, verkar det liksom bara fortsätta!! Klockan är förvisso bara 13 ännu, men ändå. Hade en stund över efter förmiddagspasset och körde bort till Farsta Centrum för att uträtta nåt ärende. Fick en ingivelse att gå in i en hemlig affär, bara för att bara kolla om julklappen som lilla tjejen har önskat så mycket, möjligen fanns. Vi har letat i alla affärer och bara fått nej, "sådana" finns inte nu, de tar vi bara hem i augusti. Typ. Har sökt på nätet men inte hittat. Förrän NU, när jag nästan gett upp. Då ligger det bara där och säger -Köp mig!! Och det gjorde jag såklart. Nu blir hon glad!!

Och när jag kom hem och tittade ut på baksidan så ligger det nåt i trädgården, under äppelträdet. Och inte nåt av de vanliga rådjuren, utan en räv. Inte för att det är så himla kul, eller så väldigt bra kanske, men det är ju ändå ganska så ovanligt att se en stor räv liggandes i trädgården. Just då kändes det lite som pricken över i, idag är dagen liksom. Kanske borde köpa en lott!?

Slutligen kan jag bara berätta att detta är mitt hundrade inlägg på bloggen! Och det var ju kul att mitt jubileumsinlägg kunde få bli så fullt av glädjeämnen. Rävar, lyckade pass, rep och julklappsinköp. Ikväll måste jag nog fira detta med att dricka sista Kombuchan i kylskåpet under tiden jag skrapar min lott. 

Tjingeling!

Träningsljus i kaoset

November lider mot sitt slut. Tack och lov måste jag säga! Det har varit en tung månad på alla möjliga sätt. Nu ska inte detta bli ett gnällinlägg så jag summerar bara med orden; stor renovering av dotterns rum samtidigt som mannen i familjen vurpar med cykeln och drar på sig hjärnskakning, samt att nämnda man även ramlar och får en fraktur i foten (inte i samband med cykelolyckan, utan vid ett helt annat tillfälle!). Lite för mycket, samtidigt som livet i övrigt pågår, ja ni vet ju.... Nog om det, det kanske blir ett helt eget inlägg nån gång!

Mitt i allt finns det såklart en hel del glädjeämnen. Tex lilla dotterns gymnastikuppvisning i förrgår. Så roligt och så fint att se alla barn och ungdomar visa vad de har lärt sig. Och vad duktiga! Tänk att kunna göra såna volter som de äldre kunde. Hjälp....

Min egen träning är lustigt nog också nåt att glädjas över. Har ju haft lite svårt att få nån bra och tydlig röd tråd i den ett tag, men nu känner jag att jag är nåt på spåren. Jag har bl.a. börjat träna lite med Bulgarian bags och även kört betydligt mer kettlebells än tidigare. Vad gäller Bulgarian bags så är det ett redskap jag varit sugen på att testa ganska länge, men inte riktigt tagit itu med. Nu finns de på ett av gymmen jag jobbar på, så jag har därför plockat fram en del övningar, och även fått lite hjälp av en annan instruktör att komma igång.

Vad gäller övningarna så har de ganska många likheter med kettlebellsövningar, dvs mycket drag, svingar och stora rörelser som involverar flera muskelgrupper. Man jobbar med hela kroppen. Eftersom bagsen är ganska tunga är det, precis som med kettlebellsen, mycket kraft som sätts i rörelse. Man måste parera och jobba ända inifrån och stabilisera med hela kroppen för att ha kontroll i rörelsen. Riktigt häftigt! 

Men svårt. Till en början kändes det verkligen som att hela jag skulle följa med. Som att man inte kan stanna den, utan att man liksom bara åker med tills den behagar stanna av sig självt. Men sen bit för bit, hittar man de muskler som ska användas och man förstår hur man ska koppla ihop allt för att få kraftfulla men kontrollerade rörelser. Och det är nog det som är det häftigaste, att från att inte ha kontroll över redskapet alls, tills att kunna styra och hantera kraften och faktiskt vara den som styr. Supercoolt verkligen. Rekommenderar verkligen att ni testar, men var lite försiktiga och ta gärna hjälp av en instruktör för att komma igång rätt.

Nästa stora glädje är löpningen. Har kommit igång att springa igen efter flera månaders ovilja/icke ork/ointresse/annan träning eller vad som nu varit orsaken till den ringa löpningen. Känns riktigt bra att var igång igen, även om det bara funnits utrymme för kortare rundor. Men löpningen är så viktig så även om jag bara springer lite så måste jag ändå springa för att må bra. Mycket går att ersätta med annan träning men löpningen är speciell, den går inte att ta bort. Den ligger mig så nära och betyder för mycket för det. Känner mig riktigt nöjd, mitt i allt!

Nu hoppas jag att december blir en riktigt skön månad. Eller hoppas förresten?!? Den blir nog vad jag gör den till!!

17 saker att se fram emot!

För några dagar skrev Märta sin lista på 17 saker att se fram emot i november. Jag blev lite inspirerad och började genast fundera på hur min lista skulle se ut och vad som skulle stå på den. Det är ju hur mycket som helst att se fram emot egentligen, om man väljer att även se de små guldkornen, och inte bara de stora sakerna. Så, håll tillgodo, här är de 17 saker som jag ser fram emot under resten av november.

* Helgen som var. Pga olika orsaker blev alla planer inställda och vi fick en helg utan några måsten. Så skönt, och så välbehövligt! 

* Ungdomsavslutning på orienteringen. Brukar vara riktigt roligt med massa glada barn och ungdomar och en gigantisk kakbuffe.

* Löpning på fina, vita vinterstigar. 

* Löpning på slaskiga, smutsiga stigar. Eftersom snön (tyvärr) ska regna bort.

* Nypressad äppeljuice av trädgårdens äpplen. 

* Läsa sagor för min yngsta dotter. Hon har återupptäckt hur mysigt det är att sitta och mysa i soffan och läsa sagoböcker.

* Baka äppelkaka av sista äpplena och njuta den med vaniljsås och en kopp te. 

* Ta med stora flickan ut och springa tillsammans. Detta är något vi gjort lite nu på slutet och som vi båda gillar jättemycket.

* Dricka första glöggen.

* Göra i ordning kalendern med alla småpaket.

* Sätta fram ljusstakarna och göra adventsfint. 

* Gå på konsert med Janne. Barnen ska sova hos kompisar så vi inte behöver ha bråttom hem. Kan nog bli en bit mat eller en drink ute också när vi för en gångs skull har chansen! 

* Testa att träna med Bulgarian bags. Finns på ett av gymmen jag jobbar på, men jag har aldrig testat dem på riktigt. 

* Baka pepparkakor. 

* Göra klart renoveringen av stora dotterns rum.

* Springa ett långpass nere i Rudan. 

* Mys & Maska hemma hos mig. Min härliga syjunta, tyvärr har jag inte kunnat vara med under hösten och ser därför fram emot denna träff särskilt mycket!

Vad mysigt, att det i en mitt-emellan-månad som november ändå finns så mycket att se fram emot! Hur ser din nov ut? Vad ser du fram emot?

Vinterlöpning - Då var det dags!

De flesta har redan kommenterat de två stora händelserna i går, presidentvalet i USA och den första snön. Eftersom detta inte är nån politisk blogg så nöjer jag mig med att instämma i bedrövelsen med en stillsam tanke på alla medmänniskor i denna mycket osäkra värld.

Snön hälsar jag däremot välkommen med stor glädje! Finns inget som är så härligt som att dra på sig springskorna och pannlampan och ge sig ut. Så tyst, så stilla och så nära. Den bästa löpningen är utan tvekan den i skogen. Att lämna vägen för en stund och uppleva skogen i pannlampans sken är magiskt. Även om det är en välkänd stig blir upplevelsen så annorlunda i mörkret. Allt kommer så nära, lite som att kliva in i en annan värld. 

I tisdags när det började snöa drog jag och stora dottern på oss lamporna och stack ut en sväng. Hon vill gärna springa. Men inte på vägen och helst inte på stigen utan allra helst rakt ut i terrängen. Ju oländigare desto bättre! Hon är rolig. Och hon är rolig att springa med. Vi har så himla kul när vi är ute! 

Jag har länge väntat på att hon ska känna nån typ av mörkrädsla där i skogen, skuggor som anfaller, nåt som gömmer sig, eller nåt annat. Men hon verkar inte ens tänka på det. Det är skönt, hoppas hon inte börjar tänka så heller, utan kan vara därute utan att känna obehag. 

På slutet hittade vi en liten reflexbana som vi inte visste fanns. Vi följde hjärtanen på träden för att se vart de ledde. Så mysigt, att någon tagit sig tid och gjort en reflexbana med hjärtan! Det blev som en överraskning, som att nån ville vara lite snäll mot oss där ute i mörkret. Efteråt tänkte jag att det kanske är det vi behöver i dessa dagar. Lite mera kärlek, lite mera omtanke och lite mera tillsammans!

Det blev visst ett mer allvarsamt avslut än jag tänkte, jag som bara skulle skriva om att springa lite i mörkret. Ja ja, så kan det bli när tankarna är lite överallt! 

Tankar om kommande tider, Vansbrosimmningen 2017 tex...

Just nu känns nästa sommar något avlägsen. Tittar ut på första lilla snön som kom i helgen och känner att jag inte är riktigt redo för vinter ännu. Det var ju sommar nyss, och sen en jättefin höst. Och nu, på ingen tid alls blev det vinter. Vad hände? Vi har inte hunnit få bort löven i trädgården, hallonen är oklippta och studsmattan står fortfarande kvar. Här hängde jag inte med riktigt!

Men som en påminnelse om kommande tider, och för att ha något mål att se fram emot och jobba för, så anmälde jag och min kompis Sara oss till Vansbro simningen förra veckan. Det ska bli kul! Sara fyller förresten år idag. GRATTIS!! 

Jag blev lite sugen på att simma mer nu i somras när jag tränade för Ironhen, vårt lilla lokala triathlon här i grannskapet. Sara var genast med på noterna och utan att tänka alltför mycket så skickade vi iväg varsin anmälan. Jag gillar att anmäla mig tidigt, så att jag vet vad som gäller och vad jag har att se fram emot. Och Vansbro har jag funderat på ganska länge så det här känns som en alldeles perfekt grej att göra, av flera skäl:

* Det är nåt nytt som jag inte gjort innan. 

* Jag får åka bort med en kompis, eller kanske vi blir flera, om det är nån mer som vill hänga på. Bara det är väldigt kul! 

* Jag får åka till Dalarna, och Dalarna tycker jag mycket om. 

* Jag får nytta av min våtdräkt. 

* Jag vill uppleva hur det känns att simma i strömt vatten. 

* Jag är nyfiken på hur jobbigt det kommer vara. 

Just sista punkten är nog den jag tror kommer bli en av de mest spännande. För hur jobbigt är det, ni som har gjort detta innan? Jag brukar skämta med dem som har simmat och undrat hur jobbigt det verkligen kan vara. 3 km, varav två är medströms och då flyter man väl bara med?!? Då brukar jag få lite medlidsamma blickar. Så pass medlidsamma att jag misstänker att det är liiiite mer än att "flyta med". Antagligen kommer jag få ångra att jag ens har tänkt så, men jag måste verkligen få testa hur jobbigt det är och hur det känns. Skratta gärna åt mig efteråt och säg "vad var det jag sa", det är helt ok, det får jag bjuda på. Ha ha! 

Oavsett jobbighet ska det här verkligen bli kul, känns riktigt spännande och jag ser så mycket fram emot det. 

Tills dess får jag titta på bilderna jag tog på genomresa genom Vansbro i somras, och tänka att till sommaren kommer jag. Och då gör jag det på riktigt!

Segrare genom tiderna!

"Höstprojekt Styrka" - Statusuppdatering

Då har jag varit igång någon månad. Alltså på gång med min egen styrketräning.
Som jag skrev om för en tid sedan har jag ju alltid haft löprelaterade mål med min träning, men den här hösten har målen mer varit av styrkekaraktär. Jag har känt ett behov av att öka min styrka, dels av intresse, men även för att det inte funnits så mycket möjlighet att springa. Jag ville också se vilka resultat jag kunde få med denna relativt lilla insats.

Nu - någon månad in i det sk projektet tänkter jag därmed avge en liten statusrapport.

Min målsättning var följande:
* Tre egna träningstillfällen i veckan (utöver den träning jag får via mina gruppass, med kunder osv). * Ganska korta pass, ca 45 min per tillfälle.
* Dessa 45 min ska vara effektiva, dvs mycket träning på kort tid.
* Fokus på basövningar som inkluderar flera muskelgrupper.
* Mycket supersets, dropsets och även någon triset för att skapa tidseffektiva pass.

Favoritredskapen!!

Hur har det då gått så här långt?
Jodå, ganska hyggligt. Jag har genomfört mina tre pass, i stort sett varje vecka. Några pass har varit kortare, runt 30 min, och något enstaka har varit längre. Men i stort sett enligt plan. Jag har jobbat mycket med kettlebells eftersom det ofta inkluderar många muskelgrupper och dessutom är väldigt kul. Jag har jobbat mest med helkroppspass, men med fokus på vissa delar, i grova drag enl följande:
Pass 1: Ben, rygg och axlar, fokus på rygg.
Pass 2: Bröst och armar.
Pass 3: Rygg, axlar och ben, fokus på ben.

Jag har försökt att få passen så varierade som möjligt, tex genom att inkludera både press och dragövningar där det har varit möjligt. Samt en hel del kettlebells såklart. Eftersom jag inte vill ha min träning alltför styrd, det ska finnas utrymme för improvisation och nyfikenhet, så har jag ofta lagt in nån helt annan övning bara för att jag fått lust att göra det. För mig är det viktigt att träningen är kul, och verkligen är ett andningshål i tillvaron, blir det för mycket regler så är det inte roligt längre. Jag har alltså haft en ganska frikostig inställning till vilka övningar jag har valt.

Och resultatet? Utan att ha genomfört några mätningar, känner jag mig ganska nöjd. Inte helt nöjd, men ganska. Jag har kunnat öka på vikterna och orkar trots det genomföra övningarna med bibehållen teknik. Det är bra! Jag känner mig starkare och ser att det har hänt saker med axlar och rygg. Det är också bra!

Sen hade jag nog önskat att jag hade kunnat tighta till kroppen lite mer. Att de muskler som jag har byggt på, faktiskt hade synts lite mer. Varit lite mer definierade. Här inser jag att mitt resultat sannolikt hade blivit bättre om jag hade varit mer strikt i mitt val av övningar. Jag har tillåtit mig själv att gå ifrån min plan lite för ofta, kanske på bekostnad av resultatet. Men som jag har skrivit om många gånger tidigare; träning måste vara rolig, och det får gå före att maximera resultat.

Jag hade antagligen behövt ändra en del i kosten också. Jag är alltid noga med vad jag äter, men för att få ut det där lilla "extra" av träningen hade jag behövt göra vissa justeringar. Och det har jag helt enkelt inte haft lust att göra! Det får liksom bli så bra som det blir, med den insats jag är beredd att göra. Kanske att jag skruvar upp insatsen lite framöver, men det är långt ifrån säkert. Jag får lura lite på det!

Sammanfattningsvis har resultatet så här långt varit bra, men hade kunnat bli ännu bättre om jag lagt i en extra växel. Man får de resultat man skapar, det blir inte mer än så!

Jag kommer jobba vidare med mitt "projekt" åtminstone någon månad till. Därefter får jag avgöra hur jag ska fortsätta, och hur jag ska ställa mig till löpträningen framåt. Jag är bra sugen på ett marathon till, och i så fall behöver löpträningen prioriteras. Men det får bli nästa steg, just nu fortsätter jag på inslagen väg. Ungefär så. Återkommer!

Men just nu är det höstlov och jag ska mysa och titta på Kalle och chokladfabriken med min yngsta dotter!!