Är hälsan viktigast?!?

Är hälsan viktigast?!?

Retorisk fråga egentligen. Det går helt enkelt inte att svara att hälsan inte är viktig. Kanske till och med viktigast av allt. För vad spelar egentligen annars någon roll om man drabbas av svår sjukdom? Antagligen ingenting, förutom att bli frisk!

Och ändå gör vi inte det vi kan för att skapa och behålla hälsan. Vi människor är inte logiska. Inte jag heller, fast jag skulle önska.... Hur många är det inte som röker. Och ändå vet vi att det markant ökar risken för lungcancer och annat. Vi är många som slarvar med maten, äter ”fel”, fast vi vet vad som är ”rätt” och vad vi egentligen skulle må bra av. Vi sitter alldeles för mycket stilla, fast vi vet att det inte krävs så värst mycket rörelse per dag för att avsevärt förbättra sitt läge. Vi söker snabba energikickar och tar gärna till godis och annat sött som snabbt ger energi, fast vi vet att det egentligen bara är för stunden.

Hur många är det inte som har problem med rygg, höfter, knän osv och fått övningar från sjukgymnasten? Hur många är det som gör dessa övningar som det var tänkt?

Varför inte undrar jag då.

-Ehhh, det blev inte av.

-Vadå blev inte av?

- Nej, det är svårt att få det gjort...

- Men du har ju ont hela tiden!? Och du har fått TRE övningar som tar ca 15 min varannan dag? Och du gör dem inte, trots att det skulle göra att du slapp ha så ont?!?

- Ja.....

Jag funderar en del på det här fenomenet. Det är ju dessutom en del av mitt arbete att guida, vägleda och motivera människor till bättre hälsa. Vi lever i en tid full av måsten. Tider att passa, veckobrev som ska läsas, aktiviteter att skjutsa till och you name it. Det är svårt att klara allt. Alla bitar kan inte ligga på topp. Men om nu hälsan är viktigast, vilket vi var eniga om, borde då inte det prioriteras högre?

Jag kan inte låta bli att tänk att vi människor ibland är lite bekväma, kanske rentav lite bortskämda. Vi vill ha hälsa. Men vi är inte beredda att prioritera eller att anstränga oss för det. Vi vill ha hälsa, så länge vi inte behöver jobba för det. 

Är inte det konstigt? Vi kämpar genom många års skolgång för att få den utbildning och till slut det jobb vi vill ha. Vi ställer upp och tar på oss extra uppgifter på jobbet, bara för att ingen annan kan, och jobbet måste ju göras. Vi sparar för att kunna åka på drömresan och vi kämpar oss uppför karriärstegen, trots att det innebär långa dagar och alltför lite tid med familjen. 

Men de små ansträgningarna för vår egen hälsa. De är det värre med. Där är vi inte riktigt beredda att sätta till samma kraft. Det glöms bort och prioriteras ned. Rätt konstigt tänkt av oss, om vi tänker efter. För om nu hälsan verkligen är viktigast, alltså på riktigt viktigast, då borde vi i många lägen kunna göra betydligt bättre val. 

Och såhär behöver det inte vara! För vi har ett val. Vi kan faktiskt välja. Jag kan välja att ta mig lite tid varje dag. Tid att planera vilken mat jag bör handla hem, tid att ta en joggingrunda eller tid att göra mina övningar från sjukgymnasten. 

Är det inte dags att vi enas om att om nu hälsan är viktigast - bör vi då inte ge den den plats den förtjänar. Dvs högst upp på prioriteringslistan. Jag säger inte att det alltid är lätt, men vi har klarat så mycket som är svårare, så vi klarar definitivt detta också. Om vi bestämmer oss. Och visar att vår hälsa är precis lika viktig som allt annat. 

Till och med viktigare! Till och med viktigast!

Mot nya mål

Jag lyckades i mitt förra inlägg skruva upp förväntningarna på mitt nästa lopp lite mer än avsett. Det var inte riktigt meningen, för jag ska varken bestiga Mount Everest, springa ett 24-timmars lopp eller göra en Ironman. Fast nu bränns det lite. Lite. Jag ska nämligen för första gången testa på triathlon!

Det kan ju med all rätt tyckas lite märkligt att jag är så spänd/glad/rädd/exalterad för det. Men betänk att jag inte kan simma så förstår man (kanske) lite bättre. Eller ja, simma kan jag ju, men bara tantsim. Inte crawl. Dessutom tycker jag inte om att bada mer än fötterna. Och nu ska jag simma i öppna havet!  Eller ja, inte ens havet förresten... Drevviken. Och sträckan är överkomlig, 500 meter. Det borde man (jag) klara med tantsim och våtdräkt. Jag har övertalat min kompis Sara att vara med, känns tryggt att ha nån med som kan dra upp mig ute till havs, ja ja Drevviken, om jag sjunker. 

Loppet då? Jo, det är ett lokalt lopp som anordnas av fyra tjejer här i krokarna. Långt ifrån de stora arrangemangen och riktiga storloppen. Jag hörde talas om detta redan förra året, och i år när jag såg ett anslag tänkte jag att nu är det dags. Nu får det vara färdigvelat. Punkt! 

Jag har länge varit sugen på att testa triathlon men inte riktigt kommit mig för. Jag kan ju inte simma på riktigt och jag tycker det är läskigt att cykla fort om jag skulle ramla. Springa kan jag förstås, nästan hur långt som helst, men det andra.... Därför känns detta som en så bra början, ett lokalt lopp, utan en massa prestationskrav. Bara för att det är kul! Och så tycker jag att det är ett så bra initiativ att ordna ett lopp i närområdet. Härligt att det finns såna krafter! 

Till att börja med ska jag införskaffa en våtdräkt. Har nån tips på var jag kan köpa en billig, gärna med långa ben och långa armar vore jag mycket tacksam. Sen ska jag öva på att simma i den. Tantsim i våtdräkt. Och så cykla med efterföljande löpning så klart. 

Detta ska bli sommarens träningsprojekt har jag tänkt. Ska bli riktigt kul, precis den utmaning jag behöver just nu. Fortsättning följer garanterat. 

Wish me luck!

Att gå utanför sin comfortzone....

Varför är det så svårt att prova nya saker? Varför är det så svårt att gå på ett annat pass än just det man brukar gå på? Varför låter man hellre bli att träna om det är en vikarie på favorit passet? Och varför är det så lätt att skapa sina egna sanningar?

Spinning är för jobbigt, utepassen är för tuffa, instruktören XX kör så hårt, man måste vara jättestark för att träna med fria vikter, gummiband är inte träning, och så bara fortsätter det.... Den här typen av mer eller mindre ogrundade påståenden hör jag ganska ofta. När man inte riktigt vet skapar man sin egen sanning. Spinning kan absolut vara en nära döden upplevelse, men det kan också vara "a walk in the park" om man hellre vill det. Och allt däremellan - beroende på hur jobbigt man vill att det ska bli. Och hur jobbigt man gör det. För det är ju jag själv som väljer!

Jag tror man skapar dessa sanningar för att slippa prova något nytt. Slippa utmana sig. För att få en ursäkt att stanna i sin comfort zone. I sin bekväma zon där man vet precis vad som väntar och inte blir speciellt överraskad. Varken positivt eller negativt. Det är lite synd. För genom att sätta upp en massa hinder och  "sanningar", går vi miste om väldigt mycket, kanske helt i onödan. 

Jag gör dessvärre likadant själv ibland. Hittar på min egen sanning för att slippa prova. Jag går därför väldigt sällan på dansinspirerade pass. Jag kan nämligen inte dansa. Jag har ingen taktkänsla och jag kan inte röra mig åt rätt håll. Eller så kan jag det?!? Fast jag inte vet. För jag har ju inte provat! 

Tack och lov har jag blivit mycket bättre på att våga göra saker som jag inte vet om jag kan. Ta mer risker, våga prova och våga köra på. Jag behöver inte alltid ha garanti eller veta exakt vad som ska hända. Och vad är det värsta som kan hända? Att passet var för jobbigt? Då får jag väl ta en liten paus då! Eller att vikarien var dålig? Då behöver jag inte gå nån mer gång. Det handlar väldigt sällan om liv och död. 

Apropå att våga så har jag länge varit sugen på att testa nån ny typ av lopp, få lite nytändning i min egen träning och utmana mig själv i nåt annat än att springa ännu längre. För några veckor sedan hittade jag ett lopp jag blev nyfiken på, och sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Tills idag när jag anmälde mig. Just nu känner jag mig både förväntansfull, lite glad och tämligen skräckslagen. Hur ska det här går? 

Ja, inte vet jag. Jag får skriva om mitt nyblivna sommarprojekt i ett annat inlägg. Just nu vill jag bara känna mig stolt över att jag ens vågade anmäla mig. Och så ska jag äta lite jordgubbar. 

Det blev visst en riktig cliff hanger av detta.....

Coreträning med stort C!

För några dagar sedan kom jag över ett träningsprogram för mage. Programmet består egentligen av sju program med 5-7 övningar vardera. Tanken är att man gör ett program per dag i 2-4 set, det tar ca 15 min per gång. Lite kul upplägg tyckte jag, och dessutom behöver jag en del inspiration och nya idéer till mina egna corepass.

Nu har jag kört igenom de tre första programmen och kan konstatera att jag nog aldrig har haft så här mycket träningsvärk i bålen. Och då tränar jag även i vanliga fall väldigt mycket core. Det här var verkligen en riktigt uppiggande upplevelse att hitta så mycket nya övningar. Dessutom sammansatta och kombinerade för att bli så effektiva som möjligt. Jag har kommit åt muskler som jag inte visste att jag hade, och det var nog dessvärre ett tag sedan jag hade den känslan sist.... Helt klart var det här ett nytt sätt för mig att träna mage, och jag är riktigt nöjd med känslan. Och så är det ju så kul att få lära sig lite nytt. Få lite ny inspiration och nya infall. Riktigt kul och en mycket uppfriskande upplevelse alltså!

Några övningar är definitivt så jobbiga att de är tveksamma att använda i mina gruppass, men de flesta övningar kan jag absolut ha nytta av. De som tränar med mig kommer få en hel del nytt framöver, insmuget (heter det så?!) lite här och där. He he!

Förresten så testade jag faktiskt några av de statiska övningarna på en PT kund redan häromdagen. Och resultatet? Hon messade mig idag och sa att hon hade en helt annan känsla i magen än hon brukar ha efter ändå såpass få magövningar som vi gjorde. Jag ska utvärdera passen mer om ett par veckor, det här var bara de första intrycken, och de är som sagt mycket positiva. Fortsättning följer, som man säger.

Ja, kanske det?!?

Mitt bästa piggtips!

Det här har jag skrivit om tidigare men jag är så förtjust så jag måste verkligen ta det igen! Lika bra att börja med att säga att jag inte är sponsrad av någon eller får betalt för detta inlägg. Jag skriver bara för att jag vill dela med mig av något jag tycker är riktigt bra.

Och vad är då detta?!? Jo, jag kan inte nog säga hur mycket jag tycker om produkten RÖDBETSJUICE!! Inte tycker om i bemärkelsen god, för det är inte det godaste som finns, även om jag numera tycker att det är helt okej. Jag menar tycka om i bemärkelsen att jag tycker om, eller kanske snarast älskar, den effekt den har på mig. Det har skrivits mycket de senaste åren om rödbetsjuicens effekt. Nitratet har visat sig kunna höja syreupptagningsförmågan. Därmed har rödbetor, och andra nitratrika livsmedel, seglat upp som en naturlig prestationshöjare inför tex längre lopp. Jag testade själv för ett par år sedan innan ett ultralopp och sprang sedan ett av mina bättre lopp ever. Om det beror på rödbetorna eller inte vet jag såklart inte, men det kändes bra, och det räcker långt.

Det jag även gör, är att jag tar en "kur" när jag känner mig trött, kraftlös och saknar energi i största allmänhet. Det händer definitivt oftare än jag springer långlopp, så det är alltså här jag har mest nytta av juicen. Som jag har skrivit om många gånger tidigare så innebär mitt jobb en himla massa träning. 

-Jag är lyckligt lottad, jag vet!! 

Baksidan av det är förstås att det inte blir mycket återhämtning och att jag ibland känner mig trött och sliten i kroppen. När den känslan kommer krypande brukar jag ta en rödbetsjuicekur. Jag har numera alltid några flaskor hemma, bara för säkerhets skull. Jag tar ett glas morgon och kväll de första dagarna och därefter ett glas på morgonen i kanske en vecka. Kanske inbillning, kanske fantasi, kanske placebo, men för mig funkar detta perfekt! Redan efter ett par dagar brukar jag känna att kraften ökar. Därmed höjs min energi och jag kan vända den nedåtgående spiralen. När en bra sak händer, är det lätt att koppla på en till och så är man inne i ett bra flow igen. 

Jag känner att jag får energi av detta, att det ger mig den extra boost jag behöver ibland. Jag har de senaste åren kört en rödbetskur, varannan månad kanske, och känslan är alltid densamma. Kraften ökar och jag får det som behövs för att komma igen och ta nya tag. Jag är lika förvånad varje gång det händer, det blir en wow-upplevelse. Varje gång!!

Jag har överlag ganska stor skepsis till användandet av kosttillskott av olika slag, nu ska jag dock inte fastna där, det får bli ett annat inlägg... Jag försöker så långt det är möjligt att hitta naturliga alternativ som hjälper mig på olika sätt. Jag är dessutom ganska nyfiken och provar mycket bara för att det är så kul. För att jag helt enkelt inte kan låta bli! Av alla saker jag har testat är det här mitt absolut bästa tips, för mig funkar det riktigt bra. 

Jag inser såklart att någon kommer tycka att det här inte stämmer, att jag inte har bevis för det jag skriver osv. Här blir mitt korta svar att det här är MIN upplevelse som jag vill dela med mig av. Det kanske inte funkar för alla, men jag bara älskar det. Och det är endast på den känslan jag grundar detta inlägg.

Vore kul att höra vad ni har för energitips. Vad gör ni för att komma igen när kraften sinar? Jag tar gärna emot härliga, galna, roliga och bra tips. Vad är det som funkar för dig?

Just nu lever jag mitt i min dröm!

Just nu har jag 11 gruppass per vecka. Alla är inte en hel timme, men det blir ändå en del träningstid. Till detta kommer orientering, springa till och från jobbet ibland och dessutom deltar jag ofta ganska aktivt i PT träning med mina kunder. Blir ganska många timmar totalt sett. Timmar av total lycka och glädje!

Jag kan absolut säga att jag har världens roligaste jobb! Tänk att varje dag få dela med sig och få förmedla glädjen och styrkan i att använda sin kropp. Se trötta människor bli piggare och starkare. Få vara med om att mina kunder orkar mer. Orkar lyfta tyngre, orkar fler repetitioner och orkar sträcka på ryggen igen. Att få höra att värken i nacken minskat, att man sover bättre, att man är gladare och orkar vardagen bättre. Att man upplever att de pengar man lagt ut på sig själv, på alldeles egen egotid med mig, sin PT, är värd varenda krona. Att höra människor berätta att det här är det bästa de gjort och se deras stolthet över att ha förändrat något hos sig själv. 

Ibland är det stora, synliga förändringar, ibland mindre synliga, men ändå lika viktiga. Den största förändringen är dock nästan alltid den som inte syns på vågen eller kan mätas. Det är den förändring man gör inombords. Nya vanor, nytt sätt att tänka, nya förhållningssätt, nya val, nya vägar och nya möjligheter. Tänk att få ta del av allt detta. Varje dag!

Jag känner inte längre att jag "går till jobbet", och ändå har jag haft många väldigt bra och väldigt roliga jobb genom åren. Men det är ändå en annan känsla nu. Oavsett om jag jobbar med mina kunder i gymmet, PT kunder i mitt eget företag eller med min Forever Living verksamhet känns det inte som jobb utan som att jag gör något som bara är kul. Jag är så glad att jag tog steget och vågade göra något annat, vågade satsa och vågade prova en ny väg. 

Jag tänker ofta på det gamla slitna citatet att man aldrig ångrar det man gjorde, utan det man INTE gjorde. Jag vill inte ångra att jag inte vågade, att jag inte provade eller att jag inte gjorde. Jag har bestämt mig för att ta de möjligheter som finns. Det får vara slut med att söka garantier eller total säkerhet, utan ta tillfället när det kommer. Jag kommer misslyckas ibland, jag kommer lyckas desto oftare och jag kommer lära mig på vägen. Men jag har bestämt mig! Lite så tänker jag. Och det känns jättekul, och jätteläskigt! 

Men absolut möjligt!! 

Eller hur tänker ni? Vad är det ni drömmer om, ni som läser detta? Vad har ni för saker som ni funderar på att göra?

Vad finns där uppe?!?

Nu är det lite trögt....

Ibland går allt bara lätt. Då kommer det av bara farten och faller på plats nästan av sig självt. Träningen går också bra då. Man orkar ta ut sig och känner hur kroppen svarar. Att det finns kraft kvar att ta till när man redan har pressat ur allt. Att man orkar spurta uppför sista backen innan hemma istället för att stappla. Och att det finns kraft kvar i benen att lägga på några extra kilometrar utöver de man tänkte från början. Så kan det vara ibland. Men så är det inte just nu.

Just nu är jag trött. Just nu faller inget på plats vare sig vad gäller träning eller annat. Just nu måste jag kämpa med allt. Får inget gratis. Saker som är nästan i lås, klickar inte i. Lite stolpe ut sådär. Så kan det också vara. Och precis så är det just nu. 

För tre veckor sedan blev vår stora flicka av med gipset på sin brutna arm. Så skönt! Äntligen kan vi lägga det bakom oss och gå vidare. Fast ändå inte riktigt, för i lördags bröt andra dottern sin arm. Så tar vi det igen... fast lite mer. Denna gång är även armbågsleden skadad och måste skruvas. Men nu är allt lagat och skruvat och får vila i gips några veckor. Lite så är det just nu. Ett steg framåt och två tillbaka. Det är sånt som bygger uthållighet och tålamod, så misströsta icke!

Antagligen därför jag inte har bloggat på ett tag. Jag har helt enkelt inte kommit på nåt att skriva om. Men idag fick jag lust igen. Lust att skriva, fast jag egentligen inte har nåt att skriva. Men lusten fanns, och det är en stor skillnad. 

Jag hittade även ett kettlebells pass som jag länge tänkt testa. Har en kund som det borde passa för. Idag fick jag plötsligt lust att köra igenom det själv, bara för att testa de nya övningarna. Och härliga tider, det funkade riktigt bra! Jag såg stark ut i speglarna, hade bra flyt i övningarna och orkade med tunga vikter. Det kanske finns hopp?!?

Ja, såklart vänder det! Så är ju tillvaron, det går upp och ner. Och över tid är det helt klart mest upp. Och snart vänder det, även denna gång, då får jag medflyt och blir världsmästare igen. Kanske blir det i morgon, kanske nästa vecka, eller veckan därefter? 

Eller kanske redan idag!!

Energitjuvar....

Ni har väl också stött på dem antar jag. Energitjuvarna. De som på något sätt gör en alldeles energilös, liksom suger kraften ur en. Som man bara blir ledsen av att träffa eller prata med.

När man ringer upp för att berätta om nåt roligt och energitjuven svarar att "det låter jobbigt", eller "det skulle jag aldrig ha velat gjort". Glädjen man hade från början rinner av och byts mot nåt annat. Eller kanske ännu värre, när man nångång vill berätta om nåt jobbigt och energitjuven inte lyssnar utan börjar berätta om nån den känner som har varit med om nåt mycket värre. Eller avbryter och pratar om sig själv och sina problem. Som inte kan tänka sig att lyssna eller visa något intresse.

De dagar man känner sig stark, glad och pigg gör det inte så stor skada. Då kan jag hålla det ifrån mig och tänka "vad det måste vara jobbigt att vara så negativ". Sen rinner det av mig. Men dagar när jag inte är lika pigg från början, kanske har sovit dåligt eller känner mig lite låg. Då gör energitjuven mycket mer skada, då tar den kanske den sista energin jag har.

Känner ni igen vad jag menar?

Och hur hanterar man detta? Egentligen borde man såklart bara strunta i det och rycka på axlarna. Tänka att det inte berör mig och att det inte spelar nån roll. Eller att helt enkelt välja bort dem? Med dem man inte känner så väl eller måste umgås med är det inga problem, tids nog kommer kontakten dö ut. Men hur gör man om det är nån man känner väl och inte kan undvika? En granne, en jobbarkompis, bästa vännen eller kanske nån i familjen? Då är det inte lika lätt. Då måste man hitta ett förhållningssätt som funkar.

Naturligtvis är det upp till mig hur jag hanterar detta. Min reaktion kan jag inte lasta nån annan för. Hur jag tar emot detta beror på min dagsform, tidigare upplevelser och vilket förhållningssätt jag väljer. Jag inser att jag inte kan, och inte vill, förändra någon annan. Det är bara mig själv och min reaktion jag kan göra något åt.

Trots detta, är det ju så svårt! Jag blir påverkad fast jag inte vill. Jag tar åt mig, fast jag inte borde. Jag låter det, men bara ibland, gå ut över mitt eget humör. 

Hur gör man? Hur hanterar ni energitjuvar?

Långpassen duggar otätt....

Dessa långpass.... Trots att det är mina favoritpass är de så svåra att få till. Ibland, fast det händer nästan aldrig, blir det ett i veckan. Det vanligaste är nog mer ett i månaden, eller kanske inte ens det.... För att få kvala in som långpass, för MIG enligt MIN definition, ska de vara på minst 1,5 timme eller på minst 15 km. Dessa två kriterier brukar sammanfalla ganska bra. Alltså inte all världens tid, även om jag helst vill ha dem uppåt två timmar för att de ska vara riktigt på riktigt. I vilket fall, i går öppnade sig möjligheten för ett riktigt bra långpass. Stora dottern och hennes kompisar skulle ut till Sickla och gå på bio, och jag skulle få ca två timmar att spendera på vad jag ville. Inte så illa, hela Nackareservatet med underbara löpspår ligger bara ett stenkast därifrån!!

Härligt!

Alltså; installera tjejerna på bion, se till att de har popcorn och dricka, 3D glasögon och avstängda mobiler. Därefter; av med överdragskläder, in med dem i bilen, springa ner till kanalen, över bron, kolla hur mycket snö det finns kvar i Hammarbacken (inte mycket!) och så hitta ett bra löpspår. Och löpspår fanns det. Hur många som helst! Jag funderade ut att om jag först tar det gulvita och sen förbindelsen bort till det rödvita och ev en liten extrarunda så borde det bli lagom. Ganska enkelt kändes det just då. Och egentligen var det ganska enkelt, vårsol, vårblommor, fågelkvitter och glada löpare om vartannat.

Nä, skidorna får vänta till nästa år.....

Problemet var att jag inte hittade det gulvita spåret! Det fanns Hur Många Spår Som Helst! Som inte var med på kartan, och som inte var uppmärkta. Inte lätt att veta vilket som var vilket! Det tog mig över sju km att bara hitta rätt spår av alla spår. Det rödvita brydde jag mig inte ens om att leta reda på. Jag kopplade i stället in min orienterarhjärna och freestylade loss bland alla vägar, stigar och spår. Det kunde ju inte bli SÅ fel och huvudsaken var ju att jag fick springa. 

Och nånstans vet jag, att hade jag hittat rätt väg, så är det ju inte så troligt att jag hade hållt mig till den ändå. Jag är så nyfiken och lyckas alltid hitta en stig som jag bara måste prova. Vet inte hur många gånger som jag har hittat nån liten avstickare som jag har tagit, till följd att jag fått springa genom helt stigfritt landskap till jag hittat civilisation igen. Och det är väl det som är det härliga med långpassen. Att sträckan inte är så viktig utan mer tiden man är ute. Då kan man kosta på sig att testa nya vägar, springa fel, hitta rätt, och på något sätt klara allt längre distanser. 

Och eftersom jag inte är nån snabblöpare nångång, inte ens på korta distanser, finns det ju absolut ingen anledning att stressa. Att ta in omgivningen, känna doften, fota lite och att se det som finns är minst lika viktigt som att springa exakt rätt!

Årets första blåsippa!

Efter knappt två timmar och ca 16 km senare var jag tillbaka vid bion. Tjejerna var nöjda och det var jag också. Härliga, underbara långpass!! Måste snart bli dags för ett till! 

Löpning för kropp och själ....

Att välja - Och att välja bort!

Häromdagen skrev Malin om att inte hinna allt man vill. Att man inte hinner träna de pass man vill och en massa andra saker som man inte heller hinner. Jag svarade lite skämtsamt att jag brukar fixa 25 timmar på dygnet ibland och så fixar det sig. Stämmer ju inte riktigt.....

I vilket fall så funderade jag lite vidare på detta med att inte hinna. Jag tror att precis alla känner igen sig i det dilemmat. Eller finns det nån därute som har total balans och hinner allt ni vill?!? 

Utbudet är ju på alla håll så otroligt stort. Så många nya filmer jag vill se, så många härliga middagar jag vill laga, så många lopp jag vill springa, så många vänner jag vill träffa, så många aktiviter som barnen har, så mycket som ska fixas, lagas, ordnas..... Möjligheterna är enorma och tiden står inte alls i paritet. I vissa lägen försöker jag planera och optimera tiden för att hinna allt. Det brukar undantagslöst misslyckas och inte sällan sluta med att jag är både arg och ledsen för att jag har misslyckats. Andra gånger, de flesta faktiskt tack och lov, försöker jag inte ens utan inser att jag måste ta bort lite. 

Man kan ju också fundera på hur man ska välja och hur man ska prioritera. Ska man välja det nödvändiga? Eller det roliga? Eller det jag behöver? Och vad är egentligen nödvändigt just idag? Kanske är det roliga det viktigaste? Hur prioriterar man egentligen rätt?

Risken med att försöka hinna allt är att inget blir riktigt bra. Hur många gånger har jag inte försökt klara allt? Och alltid med en känsla av att det ändå inte blev riktigt bra. 

Hur jag än vrider och vänder på detta är utbudet och möjligheterna eoner större än tiden. Måste alltså välja bort. Och visst är det väl egentligen mest det som det handlar om. Att välja bort. Jag blir bättre och bättre på detta. Men ändå faller jag dit ibland och plockar på för mycket. Och blir ledsen för att det inte funkar. 

Och så gör jag om och gör nya val. Och kommer återigen till slutsatsen att det enda det handlar om är MIG. Det är ju JAG som gör MINA val! Finns ingen att skylla på. Om det blir fel ibland gör det faktiskt inget. Det ger en möjlighet att göra på ett annat sätt nästa gång. Och det är JAG som väljer hur det ska bli nästa gång. 

JAG!!